Maffiakonferensen

Några minuter i nio, dyker det upp två män på Club Napoli i kvarteret Forcella i Neapel. De bär motorcykelhjälmar som täcker deras ansikten. De går rakt fram till Giovanni Giuliano som står och spelar biljard och skjuter honom med fyra skott i ansiktet.

Låt oss ta det från början: För några år sedan deltog jag i en konferens om illegalitet och organiserad kriminalitet i allmänhet och om camorran i synnerhet. Konferensen var tvärvetenskaplig och hölls i Neapel.

Medelklassig miljö

Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hur medelklassig den här miljön som sysslar med kunskap är. I alla fall i mig blir det något som skär sig när den som studerar något befinner sig så väldigt långt bort ifrån det som han eller hon studerar. Förmodligen skulle det inte skära sig så mycket om det hade handlat om en svensk konferens. För det första är ju svenska konferenser en mer hemtam miljö för mig och där man är hemtam blir man ju också hemmablind. Men för det andra är också italienska forskarmiljöer mer lyxiga, befinner sig högre upp i klasshierarkin än svenska forskarmiljöer, och då sticker det extra i ögonen eftersom ju camorran och den värld den rör sig i Neapel för det mesta så tydligt har med underklassen att göra (och det dessutom handlar om en stor grupp som ekonomiskt och utbildningsmässigt ligger långt under alla svenska klasser).

Lyxhotell

Svenska docenter tjänar cirka 30 000 kronor i månaden medan italienska docenter tjänar nästan dubbelt så mycket. I Sverige har forskningskonferenser jämförelsevis mycket lägre profil. Inkvartering av forskare som presenterar sina resultat är som regel relativt enkel och maten det bjuds på är ofta näringsriktig men inte särskilt luxuös. I Italien har jag på olika konferenser bott på rena lyxhotell eller flotta konferensanläggningar med swimmingpool och allt annat som hör till. Och maten på italienska konferenser intas som regel på de allra finaste restauranger som finns att tillgå.

Stämningen i förhållande till ”det materiella” är dock likadan i Sverige som i Italien. Forskarna visar upp en attityd av lätt ringaktning av det materiella. Alla agerar som om pengar och lyx är saker på ytan som man egentligen inte bryr sig om, eftersom man håller på med någonting ”högre”, med intellektuella argument och kunskap. Det är lite konstigt. För det handlar i båda fallen – men mer i Italien än i Sverige – om människor som klär sig med en medveten stil som är dyrare än den som vanligt folk har.

Kärlek till sanningen

Annars är väl italienska konferenser som konferenser överallt. En del forskare har intressanta saker att komma med, andra inte. Folk som har kommit fram till olika slutsatser låter i förbluffande grad varandra vara ifred. Överraskande ofta försöker de inte, som man annars tycker skulle vara naturligt i sammanhanget, med argument bevisa att de själva har rätt och de andra fel. I ett sammanhang som älskar sanningen borde det väl vara artigast att ta folk som kommit till andra slutsatser än man själv så mycket på allvar att man försöker visa att de har fel? Men ofta härskar en annan sorts artighet och man anar att den snarare kittas samman av gemensamma intressen än av just kärlek till sanning.

Har han med camorran att göra?

Det hela inleds med tal av universitetets rektor och av regionen Kampaniens president, vänsterpolitikern Antonio Bassolino. Kvällen innan var jag på en middag där det bestämt hävdades att Bassolino hade med camorran att göra. Inga direkta bevis lades fram, men övertygelsen fanns. Det sades: Bassolino kommer från Afragola precis utanför Neapel och i Afragola händer ingenting där inte camorran har ett finger med i spelet. Varför ska höghastighetstågbanan som byggs ha ett stopp just i Afragola, frågades det. Det vore mer logiskt på flera andra platser.

Vidare berättades historien om en adelsdam som skulle skänka ett väldigt sammetsdraperi till operan i Neapel, San Carlo. I samband med detta besökte Bassolino adelsdamen och blev förtjust i en av hennes gamla ärvda tavlor. Han var nu så fräck, sades det, att han frågade om han inte kunde få tavlan till skänks. Adelsdamen blev dock arg och körde honom på porten och drog tillbaka gåvan till San Carlo. Vidare bor Bassolino på Via Petrarca, Neapels dyraste gata uppe på det svindlande vackra Posillipo. På det här sättet talas det om Bassolino lite varstans och inte bara på den här middagen. Det sägs att han har tillvällt sig en jätteförmögenhet. Att han nyligen köpt en lägenhet i New York. Att han naturligtvis är inblandad i camorran eftersom – så lyder ett vanligt cirkelbevis – man inte kan nå den position han har nått om man inte är det.

/wp-content/uploads/content/reportage/Maffiakonferens/Vapenkall.JPG

Drogtestade i lönndom

Själv vet jag ingenting om allt detta, det kan mycket väl vad mig anbelangar bara vara förtal.

De gatlopp som svenska politiker får springa om de köpt Toblerone med fel kreditkort eller utnyttjat svart arbetskraft finns det inte skymten av i Italien. För några år sedan lyckades ett italienskt tv-program i lönndom drogtesta 50 parlamentsledamöter. Under fejkade intervjuer fick sminkösen åtgärda att det ”blänkte” i pannan på intervjuoffren och fick då med sig vad som behövdes för att med 100 procents säkerhet avgöra om politikerna brukat droger under de senaste 36 timmarna. Resultatet var att 32 procent av dem hade gjort det. 24 procent av politikerna hade spår av cannabis i kroppen och 8 procent av kokain. Av detta blev det en skandal. Dock inte för att politikerna brukat narkotika utan för att tv-programmet kränkt deras integritet. Programmet sändes därför aldrig.

Middag på maffiarestaurang

I sitt tal säger Bassolino att regionen (som varit med och finansierat själva konferensen) anslagit nya medel för att bekämpa camorrakriminaliteten.

Så följer föredragen. Sen cateringlunch med serveringspersonal. Neapolitanska delikatesser sköljs ned med ett gott vin. Bakelser till dessert.

När eftermiddagens föredrag hållits har man en dryg timma att göra vad man vill före den ”sociala middagen” klockan nio. Den hålls på den stiliga restaurangen ´A Bersagliera precis vid havet. I forskningslitteraturen om camorran har jag läst att det är en populär restaurang för just camorristi. Middagen är enastående.

Blodig revolution

Nästa dag flyttar konferensen till Istituto italiano per gli studi filosofici. Det är ett gammalt adelspalats på Montedidio. Salen vi sitter i är så vacker att jag i början har svårt att koncentrera mig på föredragen. Palatset byggdes på 1700-talet och har en säregen historia. Det heter Palazzo dei Serra di Cassano och ägdes av adelsfamiljen Serra. En medlem av den familjen var den unge Gennaro Serra som mot slutet av 1700-talet var besjälad av upplysningens idéer. Så när franska revolutionen 1799 med fransk trupp kom till Neapel gav han sig med liv och lust in i byggandet av det nya rättvisa samhället, republiken. Men i Neapel ville merparten av både det fattiga folket och adeln inte ha något nytt rättvisare samhälle. Efter ett halvår dränktes revolutionen i blod och dess tillskyndare avrättades på galgbacken på Piazza Mercato och kungahuset Bourbon återinsattes på tronen.

Stängde palatsets port

Den 20 augusti 1799 avrättades den 26-årige Gennaro Serra. Förkrossad av sorg och fylld av förakt beslöt då hans far, hertigen Luigi Serra, att för alltid stänga palatsets stora port som vetter mot det kungliga palatset. Eller rättare, han beslöt att porten inte fick öppnas förrän sonens ideal om frihet och rättvisa på nytt hade tagit makten i staden. Den är alltjämt stängd. På palatset sitter familjen Serras vapensköld och dess motto på latin: Venturi non immemor aevi (Låt oss tänka på de generationer som ska komma). Inne i palatset, i trappan som vetter mot den stängda porten, finns ett monument som bär orden:

För de neapolitanska patrioter, poeter, filosofer, jurister och vetenskapsmän som skänkte ära åt republiken av 1799 och gick under som offer för bourbonernas vendetta.

Strax intill finns en förteckning av ett trettiotal av revolutionens hjältar som blev avrättade.

Den del av pöbeln som begär allmosor

Chef för det filosofiska institut som nu är inhyst i palatset, är Gerardo Marotta. Han har om revolutionen 1799 sagt:

– Då gick en styrande klass i dagen som hade tagit till sig upplysningen, men till slut vann kungen och lazzari, den del av pöbeln som begär allmosor och dricks och ställer sig till alla mäktigas förfogande: och med deras arvtagare har vi att göra än idag.

Jag tittar ner mot den stängda porten och tänker att upplysningen i Neapel bara vann just härinne, att den gamla tidens historia fortsatt att dominera staden utanför palatsets väggar. Och att det är paradoxalt och mycket neapolitanskt att upplysningen segrade i denna högadliga miljö som för att ha det bra egentligen inte behöver den. Men att den passerade över huvudet på alla dem som den skulle ha hjälpt att ta sig ur fattigdom och okunskap.

Camorran är exhibitionistisk

Andra dagens lunch hålls på ärevördiga Café Gambrinus alldeles invid slottet. Vid mitt bord sätter sig en ung forskare från Palermo och tre unga forskare härifrån Neapel. Och de är som klichéer för sicilianare och neapolitanare. Den unge mannen från Palermo är allvarlig, en smula tystlåten och mycket koncentrerad. Neapolitanarna snabba, leende, pillemariska. Vi talar förstås om camorran och maffian. Det mannen från Palermo säger är precist och liksom frukten av seriös forskning och vetenskaplig reflektion. Neapolitanarna är mer associativa och det är som om de tar lätt på precis vad som helst. Det hela förstärks av att maffiaforskaren väl nästan aldrig kommit i närkontakt med sitt forskningsobjekt. Maffian är i den dagliga verksamheten så diskret att forskarna är hänvisade till ett fint pusslande med olika källmaterial. Camorran är mer exhibitionistisk och mycket av verksamheten sker i dagens klara ljus.

Alla tre har blivit rånade

Jag tycker lite synd om maffiaforskaren när neapolitanarna på ett nästan lite slarvigt sätt slänger ur sig uppgifter om olika klaner och pågående maktkamper. Vore jag själv sicilianaren skulle jag nog tycka att mina surt förvärvade kunskaper liksom förlorade något av sin exklusivitet av det här babblandet om någonting som inte alls är dolt och hemligt utan tvärtom något som alla som läser tidningen har kunskap om. En av neapolitanarna har själv en gång bevittnat en skottlossning och alla tre har någon gång blivit rånade eller bestulna. Och de verkar ense om att man inte ska gå in i de upplevelserna utan gå vidare. Inte slösa med känslor som bara leder nedåt ungefär.

Camorrans relation till politiken

Precis mot slutet hettar konferensen till en smula. En oenighet mellan två forskare. Den rör den känsliga frågan om camorrans relation till politiken. En av forskarna menar att jämfört med maffian på Sicilien så har den neapolitanska camorran mindre grepp om och också mindre stöd av de politiska institutionerna. En annan forskare menar att detta inte stämmer och hänvisar till att regionen Kampanien har fått fler kommuner upplösta för att de är camorrainfiltrerade än någon annan italiensk region. Den inte särskilt vänliga anmärkningen görs att det finns ett skäl till att camorrans inblandning i politiken förringas. Skälet skulle vara att den forskare som hävdar att politiken är relativt fristående själv, förutom att vara forskare, är politiker i regionen Kampanien. Den forskare som är så ovänlig att han säger detta har själv tidigare varit politiker och, säger han, vet därför hur det fungerar och vad han talar om. Och han får eftermiddagens längsta applåd.

/wp-content/uploads/content/reportage/Maffiakonferens/Kalaskall.JPG

Camorrainfiltration

I viss mån tror jag dock att de talar förbi varandra. För ingen förnekar att politiken är infiltrerad i Neapelprovinsen. Och ingen menar kanske heller att politiken i själva staden Neapel är lika infiltrerad. Sedan finns nog en genuin oenighet vad gäller hur det ska tolkas när kommuner upplöses på grund av camorrainfiltration. I en tolkning beror det just på camorrainfiltration. I den andra sker sådana upplösningar också av andra och mer instrumentella skäl och på initiativ av politiska motståndare till de kommunala församlingar som upplöses. Vissa formella skäl, som att någon har en släkting som dömts för camorrabrott, kan leda till att kommunen upplöses trots att någon camorrainfiltration inte egentligen finns.

Ni är inte värda någonting

Mot slutet har det kommit fler och fler studenter och lyssnat på diskussionen. Skälet är att Roberto Saviano egentligen skulle ha kommit och hållit ett föredrag. Savianos bok Gomorra har vunnit priser och sålt i stora upplagor. Saviano har också deltagit i protester mot camorran. I Casal di Principe har han till exempel gått i en demonstration och skrikit, rakt i ansiktet på camorristi på gatorna:

– Ni är inte värda någonting!

Saviano lever numera med livvakt och måste röra sig med stor försiktighet i samhället. Det är därför han inte kommit till den här konferensen.

 Fyra skott i ansiktet

En timme senare, några minuter i nio, dyker det upp två män på Club Napoli i kvarteret Forcella. De bär motorcykelhjälmar som täcker deras ansikten. De går rakt fram till Giovanni Giuliano som står och spelar biljard och skjuter honom med fyra skott i ansiktet.

Offret har såvitt känt inte varit inblandad i camorran. Men det har många av hans släktingar. Klanen Giuliano har i årtionden härskat i Forcellakvarteret. Till exempel 1990, när Napoli vann italienska ligan. Jag råkade av en slump vara här då och fick vara med om den vansinniga segerfesten som involverade hela staden, dygn efter dygn. Jag visste då mycket lite om Neapel och ingenting om camorran. Vänner tog mig med just till Forcella, där klanen Giuliano valde att kombinera firandet med en bröllopsfest. Mina vänner berättade att bossen gifte bort en dotter och vem som helst som kom hit bjöds på vin och på en enorm – många meter lång – tårta som stod uppställd på gatan. Vi åt tårta och märkte när vi gick hem att våra fickor var länsade på tuggummin och småmynt, sannolikt av förslagna barn som rusade omkring i festyran. Det här var vid den tiden då den gudomlige Maradona förde Napoli från triumf till triumf. Och Maradona var vän med klanen Giuliano i Forcella. Umgänget finns dokumenterat på fotografier och somliga menar att det var här i Forcella Maradona började missbruka kokain.

/wp-content/uploads/content/reportage/Maffiakonferens/Maffia 1.jpg

 Kungen av Forcella

Det nya mordet har knappast att göra med någonting som den mördade gjort eller inte gjort. Det handlar om hans far, Luigi Giuliano. Denne var länge klanens ledare och kallades ´O Rre di Forcella (Kungen av Forcella). På toppen av sin makt var han till och med en del av kulturlivet i staden. 1989 kom han ut med en diktsamling han skrivit i fängelse och han har skrivit flera sånger som berömda artister gjort populära. Men år 2002 började han samarbeta med polisen. Han levde nu under särskilt beskydd. Även sonen Giovanni erbjöds beskydd. Men han ville inte. Han ville leva ett normalt liv. Så även om han numera bodde på via Petrarca, samma flotta adress som Bassolino bor på, så fortsatte han att umgås i de kvarter han växt upp i.

Giovanni hade en farbror som hette Nunzio Giuliano. Nunzio var inblandad i klanen men när hans son för många år sedan dog av en överdos bytte han kurs. Han övergav camorran och vigde sitt liv åt att hjälpa barn och ungdomar. Han blev något av en offentlig person på rätt sida om lagen. Han skrev artiklar, uttalade sig i intervjuer och deltog i tv-program och försökte på olika sätt förhindra att ungdomar drogs in i världen av droger och kriminalitet.

 Samarbetade med polisen

Men 2005 blev han mördad. Sannolikt av samma skäl som låg bakom mordet på Giovanni. För att straffa den gamle ”kungen”, Luigi Giuliano, antingen för gamla synders skull eller också för att han numera samarbetar med polisen. Giovanni Giulianos mamma, Carmela Marzano, ringer till Neapels största dagstidning och vill genom den sprida en uppmaning om att det ska organiseras ett fackeltåg i Forcella för hennes mördade son. Hon anklagar mördarna för feghet då hennes son alltid hållit sig utanför camorraverksamheten. Han kunde inte ens slåss med nävarna. Han var 33 år gammal men hade ett barns hjärta. Och han var vacker som en filmstjärna. På frågan om hon tycker att det vore rätt att organisera ett fackeltåg för sonen till en camorrista svarar hon:

– Min man har varit kriminell men nu är han botgörare och på statens sida. Luigi tjänar numera staten och staten bör vara på hans sida. Tidigare, när han var camorrista, så följde camorran honom tätt i spåren. Nu är det staten som måste visa sig stark och försvara dem som liksom min make har kastat ljus över så många dunkla sammanhang och tagit ställning för lagen.

/wp-content/uploads/content/reportage/Maffiakonferens/Carabinieri_van.jpg

 Präst med livvakt

Prästen i området, Luigi Merola, har ofta kritiserat camorran och lever med livvakt, som skyddar honom även när han predikar. Nu vill han lämna in sin avskedsansökan. Han säger att Forcella lider av en total brist på säkerhet, staten finns inte här. Människorna är rädda, på kvällarna är det som det var utegångsförbud. Barn och ungdomar kommer inte längre till kyrkan.

Till barnen i Forcella säger han:

– Ni är blommorna, men runtomkring er är det ännu öken.

Konferensen är slut. Klanen Giuliano har kollapsat. Camorran är i fullt sving.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.