Mord i galgbackens skugga

Det är ett känt faktum att när första barnet är ungefär ett år gammalt är risken att föräldrarna separerar som störst. Om Bertil Engelbrand var medveten om detta är tveksamt, men hans recept att rädda förhållandet var lika grymt som drastiskt: Lillan måste dö.

Hammarbyhöjden är än idag ett typiskt funkisområde. Långa gator med i stort sett likadana hus, dock med ovanligt blandad befolkning för att vara stockholmsstadsdel. Byggt under 1930-talet förkroppsligar det allt som då var nytt och modernt: Kliniskt rena fasader i ljusa färger och stora grönområden, men också undermåligt byggnadsmaterial och illa isolerade lägenheter.

Mellan husen är den ursprungliga naturen till stor del bevarad med krokiga tallar och mossbelupna klipphällar. Här låg Stockholms sista offentliga avrättningsplats, vars fåtaliga rester ännu kan ses av den som vet var han ska leta. Den sista avrättningen ägde rum mindre än en mansålder innan de första hyresgästerna flyttade in, och vid byggnadsarbetena grävdes flera av galgbackens olycksaliga kunder fram. Om detta och om områdets hemska rykte höll man nogsamt tyst om för de arbetarfamiljer från landsorten som var de första att bo här.

En blyg liten pojke

/wp-content/uploads/content/historiskt/att-doda-ett-barn/Huset.jpgNågra hundra meter från den gamla galgbacken, på Per Lindeströms väg 79, bilden till höger, bor hösten 1956 gifta paret Gun och Bertil med sin sju månader gamla dotter Ann-Kristin. De bor inneboende i en trea hos Guns storebror Harald som övertagit kontraktet vid föräldrarnas död. 33-åriga Gun Engelbrand har, trots att hon är relativt nygift, känt sin man i över tjugo år, ända sedan de varit skolkamrater i barndomen. De blir ett par 1948, två år efter Bertil Engelbrands skilsmässa från sin första hustru Ulla, och fem år sedan de flyttat till Stockholm.

Bertil Engelbrand var faktiskt född på Norrmalm i Stockholm, men bollats hit och dit och tidvis vistats hos sin mamma och ibland hos sin pappa som inte levde tillsammans. Sommaren han ska fylla fyra skickas han som så kallat sommarbarn till Hedemora. Sommarbarnen var en oftast en mycket uppskattad institution i Barnens Dags regi, där mindre bemedlade stadsbarn sändes till landet för att få frisk luft och sol. Tycke uppstår omedelbart mellan den blyge lille pojken och hans värdföräldrar med resultat att Bertil Engelbrand stannar kvar.

Ärr i själen

1936 är han 22 år gammal och flyttar till Örebro för att studera till ingenjör, och här träffar han 16-åriga Ulla Lindström. Tre år senare gifter de sig, och det unga paret flyttar först till Avesta, sedan till Malmslätt och Södertälje för att så slutligen 1944 hamna i Stockholm där Bertil Engelbrand fått jobb på LM Ericsson, nuvarande Ericsson, i folkmun oftast kallat ”Ell-em”. Äktenskapet var inte något lyckligt sådant.

Om Bertil var driftig på jobbet var han desto fumligare i förhållandet till sin hustru, och hans medfödda blyghet och osäkerhet gjorde inte saken bättre. Ulla var bara nitton då de gifte sig, och alltså inte ens myndig enligt tidens lagar. Hon gick mer eller mindre direkt från skolan till rollen som hemmafru, en roll hon inte verkar ha funnit sig så väl tillrätta med. Ung och ännu brinnande av livslust dröjer det inte länge innan hon skaffar sig annat sällskap än Bertil, och den allt längre raden av älskare sätter djupa ärr i makens osäkra själ. Det går så långt att Ulla blir med barn med en av de tillfälliga bekantskaperna, och ändå haltar det snedvridna förhållandet vidare.

Kanske hade Bertil Engelbrand hoppats att hustruns oplanerade graviditet skulle ge henne en tankeställare, men om så var fallet dolde hon det väl, och när en ny samling älskare presenterar sig är skilsmässan 1946 ett faktum.

Ulla vill ha pengar

Bertil Engelbrand verkar otroligt nog ännu ha varit kär i Ulla, och om han tidigare varit grubblande till sinnelaget blir han nu dubbelt så. Arbetet blir lidande, han får sömnsvårigheter som inte blir bättre av att hans före detta hustru ideligen ringer och kräver pengar, en sak som Bertil inte på något sätt är skyldig att ge henne, men som han ändå gör sitt bästa för att skrapa ihop.

1948 träffar han av en slump barndomsvännerna Harald och Gun Helander, och återseendet är både kärt och välkommet. Några veckor senare är Gun och Bertil som sagt ett par, och man kan anta att Gun Helander får kämpa hårt för att hålla sin fästmans tankar i nutiden istället för att älta det förgångna, en sak hon dock ser ut att ha lyckats med. Bertil är uppenbart kär i sin fästmö, och flyttar över allt sitt ömhetsbehov på henne. Bekanta som sett dem tillsammans berättar att de varit oskiljaktliga, och de fåtaliga gånger den tystlåtne Bertil Engelbrand öppnar sig för utomstående kan han inte hitta nog med superlativer för att beskriva sin fästmö.

Midsommaren 1955 gifter de sig, och enda smolket i bägaren är att Ulla hör av sig och kräver Bertil Engelbrand på 20 000 kronor, över en kvarts miljon i nutida penningvärde, för att lämna honom och Gun i fred. Att Ulla under tiden gift om sig har inte på något vis minskat hennes penningbehov.

Familjelycka?

Lägenheter är det som vanligt ont om i Stockholm, och de nygifta tu tvingas alltså bo hos Harald. Det är trångt och kommer snart att bli ännu trängre då Gun väntar barn, men där det finns hjärterum finns det som bekant även annat, och paret tillbringar dessutom helger och eftermiddagar med att ta ”bilpromenader” i Bertils nya bil.

För en nutida läsare låter det närmast absurt, men i 1950-talets Sverige var bilåkning ett nöje i sig, och det var inte alls ovanligt med bilturer utan annat mål än att just köra, ungefär på samma sätt som en hästägare regelbundet gör ridturer, bara med skillnaden att det inte var helt klart om bilen verkligen hade samma motionsbehov.

Den glada sommaren 1955 följs av andra årstider, och med höstmörkret fördunklas Bertil Engelbrands sinne på nytt. Han tas in på Södersjukhuset för sömnmedelsförgiftning. Ingen vet om det handlat om ett misslyckat självmordsförsök eller helt enkelt varit en olyckshändelse.

I april 1956 föds Ann-Kristin, till Guns och Bertils gemensamma lycka. Gun är från den stunden helt absorberad av sin dotter, en naturlig reaktion hos en mor men som den ömhetstörstande Bertil Engelbrand inte räknat med. Från att ha varit allt för sin fru reduceras han, i varje fall i egna ögon, till försörjningskälla, och dessutom en skakig sådan då han inte bara har avbetalningarna på bilen att tänka på, utan även de 20 000 kronor Ulla nu allt enträgnare kräver. Till råga på allt börjar trångboddheten tära på honom, och för sin fostermor berättar Bertil att han känner sig om en ”inhysning” i lägenheten.

Ett svårt beslut

Lilla Ann-Kristin tar allt större plats i makarnas förhållande. Sensommaren och hösten 1956 försöker Bertil hålla skenet uppe samtidigt som han känner hålet i sitt hjärta växa. Han ökar dosen sömntabletter, och flyttar sin sovplats ut på soffan i vardagsrummet. På nätterna kan Gun höra honom gråta, men lyckas inte få ur Bertil vad det är som gör honom ledsen.

– Jag kan inte tala om det för dig, är allt han säger.

Ty hur förklarar man sitt enorma behov av kärlek i en era där mansidealet är en snabbskjutande cowboy? Hur berättar man att man är svartsjuk på sin egen sju månader gamla dotter, eller att man inte känner sig hemma i sitt hem trots att ingen någonsin sagt annat än motsatsen?

För Bertil, som blivit sviken av båda sina föräldrar, sin första hustru, och nu ser sig utkonkurrerad av ett barn, ställs allt på sin spets i slutet av oktober 1956. Begreppet utbrändhet existerar inte vid den här tiden, men han sjukskrivs av företagsläkaren på LM Ericssons huvudfabrik vid Telefonplan, för att ”vårda sina nerver”. Tisdagen den 23 oktober klockan elva på förmiddagen går Gun Engelbrand hemifrån för att besöka frisören. Hennes man har varit ovanligt dyster och gråtmild den sista tiden, vilket gjort henne orolig. Men det senaste dygnet har han lugnat ner sig och tidvis till och med sett glad ut, så det är med lättnad hon hör honom lova att ta hand om Lillan medan hon är borta.

Jag bryr mig inte om henne

Strax efter tre är Gun på väg hem med nylagt hår. Redan ute på gatan lägger hon märke till att gardinerna är fördragna i köket, någonting mycket ovanligt och som får henne att ana oro trots den skenbara harmlösheten i det hela. När hon öppnar lägenhetsdörren väller lukten av gas mot henne, och inne i köket finner hon sin make liggande på golvet under spisen med alla gaskranar öppna. Med undantag för gasens väsande är det dödstyst i lägenheten, och av lilla Ann-Kristin syns inte ett spår.

Med panik i blicken sliter Gun upp köksfönstret utan att bry sig om att blomkrukorna följer med och går i kras. Hon stänger av gasen, och ruskar sin make hårt.

– Var är Lillan? skriker hon.

Bertil är vid knappt medvetande, och mumlar osammanhängande.

– Jag bryr mig inte om henne, säger han och fortsätter, hon är i badrummet.

Gun släpper omedelbart den halvt medvetslöse Bertil, och springer ut i hallen för att öppna badrumsdörren som dock är låst med en nyckel som inte längre sitter i. Den ligger gömd i en kopparbunke på spiselkransen i vardagsrummet, bara ett par meter bakom den förtvivlade Guns rygg.

/wp-content/uploads/content/historiskt/att-doda-ett-barn/Badkaret.jpgHon ringer en grannfru, och lyckas gråtande få denna att komma springande med sin badrumsnyckel. När de äntligen får upp dörren möter de en lika hemsk som obegriplig syn. I det lilla badrummet hänger tvätten på tork, och mitt i badkaret, bilden till vänster, står en gul plasthink ur vilken två små ben sticker upp. Ann-Kristin står på huvudet i den vattenfyllda hinken, och hennes kropp är redan blå. Det är uppenbart att hon är död.

Paniksituation

Hur man reagerar i en paniksituation vet man först när man väl befinner sig i en, men det är anmärkningsvärt att människor som råkat ut för en personlig katastrof som till exempel den där en närstående dödar en annan, oftare ringer vänner eller släktingar än polisen. Så även Gun Engelbrand. Hon lyfter telefonluren och ringer makarna Johansson, ett äldre par hon och hennes man umgåtts mycket med. Paret Johansson bor i Hägersten, en bra bit bort, och trots att de så gott som omedelbart tar en taxi dröjer det nästan en halvtimme innan de anländer.

Väl där finns det inte mycket de kan göra annat än att försöka trösta den otröstliga Gun, och ringa polisen. Klockan 16:25 beordras en radiobil till Per Lindeströms väg 79, men inte heller konstaplarna kan göra mycket. Ann-Kristin förs till bårhuset, och hennes pappa till Södersjukhuset där man konstaterar att han är utom fara och skickar honom vidare till häktet.

/wp-content/uploads/content/historiskt/att-doda-ett-barn/Klippet2.jpgRedan efter ett par timmar sätter polisläkaren dock stopp för förhören, och Bertil åker på en ny tur, den här gången till avdelning 1 på Långbro sjukhus, ett av Stockholms mer beryktade så kallade sinnessjukhus.

Någon större uppmärksamhet i medierna fick inte den tragiska familjetragedin, se klippet till höger.

Så att grannarna inte ser

Bertil erkänner omedelbart, och även om inga längre förhör kunde hållas pekar allt på att hans berättelse var sann, grotesk som den var. Efter att ha grubblat så gott som varje natt i ett par månaders tid hade han några dagar innan mordet bestämt sig för att situationen var ohållbar och att någonting måste göras. Det hade inte varit något lätt beslut att ta, men sedan det väl var fattat hade han känt sig lugnare och faktiskt sovit bättre än på länge.

Han visste att hans fru skulle gå till frisören tisdagen den 23:e, och att hon troligen inte skulle komma tillbaka förrän vid fyratiden. Redan innan Gun försvunnit runt husknuten fyller han skurhinken med vatten, och sätter ner den i badkaret. Ann-Kristin ligger och sover i spjälsängen i rummet bredvid. När han lyfter upp henne tittar hon till, men vänder sig om och borrar in ansiktet, trygg i pappas famn.

Han håller henne upp och ner, i fötterna, och sänker henne i vattnet så långt det går. Ett par minuter senare är hon stilla. Bertil Engelbrand låter henne ligga kvar i hinken, och låser badrumsdörren. När han gömt nyckeln så att ingen ska kunna komma in och återuppliva Ann-Kristin går han ut i köket och tar fem Restenil, sömntabletter. Därefter drar han för gardinerna för att hindra grannarna att se vad som händer, öppnar gaskranarna och lägger sig på golvet och väntar på döden som inte kommer.

Det gör istället hans fru och sedan polisen. Den 22 mars 1957 döms han till vad som med modernt språkbruk skulle motsvara sluten psykiatrisk vård. Hur det stod till med psykvården i 1950-talets Sverige är svårt att säga, men i december 1958, ett och ett halvt år efter domen, är Bertil död i vad som troligen var ett självmord. Han mådde alltid som sämst under de mörka månaderna.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.