Lambertz och Quick

Författaren Lars Forsell pratade ofta och gärna om dessa stenar i skon som demokratin så väl behöver. Göran Lambertz är definitvit en av dessa stenar.

Först drog nästan alla åt ett och samma håll när man hade upptäckt en ”seriemördare” som hette Thomas Quick. När han hade fått upp farten hade han till slut erkänt 30 olösta mord och dömdes för åtta av dem.

Sedan vände det när Quick påstod att alla dessa erkännanden varit påhitt och ljug – och att han var helt oskyldig. Då ställde sig nästan alla in i ledet och anammade den uppfattningen.

Det hela får inte så lite tragikomiska dimensioner: En person som är dömd till rättspsykiatrisk vård och som har begått sexuella övergrepp mot pojkar, försök till bankrån och nästan lyckats mörda en man som han knivhögg, blir någon form av sanningsvittne oavsett vad han säger – och oavsett hur han svänger hit och dit.

Stenarna i skon

Leif GW Persson var en av de få som från början ifrågasatte om Quick var en mördare. Han var då en sten i skon. Nu är det Göran Lambertz som går emot strömmen och utgör denna irriterande sten i skon som demokratin så väl behöver. Båda är personer som allt som oftast vägrar ställa in sig i ledet och anamma vad som för tillfället gäller. All heder åt sådana människor.

Vem som har rätt? Det vet jag inte. Men uppenbarligen kan vi inte förlita oss på att polis, åklagare och domstolar ensamma kan handha sådana här frågor. Och än värre blir det naturligtvis om advokaterna inte agerar som försvarare.

Ett stalltips: Nästa stora rättsskandal blir den rättegång mot Jonas Oredsson med flera som just nu pågår i Stockholms tingsrätts säkerhetssal. Åklagarna och en del av advoakterna slåss som hund och katt och juristdomarna tycks inte förstå hur stora övergripande principiella rättsfrågor det handlar om.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.