Stelbent trams

Ett par av mina medfångar muckade nyligen härifrån Tidaholm, vilket fick mig att fundera över hur dålig utslussning en del får.

Frigivningsförberedelser fungerar dåligt, många fångar får inte den hjälp de behöver och ibland står de utan bostad eller mat när de friges. Men det värsta exemplet på dålig utslussning hände en intagen som frigavs från anstalten Salberga.

Byråkratisk idioti

Ungefär fem månader innan frigivningsdagen skulle infalla började den intagne fråga personal om han kunde börja kontakta socialtjänst, bostadsföretag och dylikt. Det första svar han fick var att frågan var för tidigt väckt och att hans kontaktman kommer ta upp detta med honom när det är dags. Med andra ord tvingades han vänta. När det var två månader kvar till frigivningsdagen hade hans kontaktman ännu inte lyft frågan om frigivningsföreberedelser, då beslöt han sig för att ta tag i saker och ting själv.

Han gick ut till personal och bad att få ringa socialtjänsten. Då sa vakten att han måste skriva en anhållan och den får han svar på efter en vecka. Det klargjordes även att en ny anhållan måste läggas inför varje samtal om det behövde ringas mer än en gång. Den intagne förstod inte varför allt skulle vara så omständligt, men hade inget annat val än att finna sig i situationen. Han fick slutligen ringa socialen som bad honom återkomma om ett par dagar. Den intagne frågade då om han verkligen behövde lägga en ny anhållan, och svaret blev ja, det första telefontillståndet var ju förbrukat.

Klädbehov ifrågasattes

Sedan behövdes nya kläder, vilket är vanligt när man ska friges. Men på Salberga ifrågasatte man varför den intagne inte kunde få kläder inskickade istället från anhöriga. Problemet var att det inte fanns några anhöriga. Efter mycket tjat gick anstalten med på att tillhandahålla en uppsättning kläder, så som det står i reglerna att de ska göra. En anhållan skrevs om att få gå till förrådet och gå igenom de kläder som anstalten kunde erbjuda från sitt eget lilla förråd av frigivningskläder.

När det var mindre än en månad kvar till muck fick han äntligen gå till förrådet. De skrev ner storlek, vilka plagg som behövdes, med mera. Det enda som den intagne behövde göra var att gå tillbaka till avdelningen och skriva ännu en anhållan så att han fick godkänt att få de valda kläderna. Detta gjordes och anhållan häftades ihop med beställningslistan som förrådspersonalen sammanställt. Efter en vecka kontaktade den intagne förrådet för att han ville gå ner och prova kläderna, men då får han reda på att anhållan aldrig kommit fram till dem, den hade försvunnit i hanteringen. Nu var den intagne tvungen att göra om hela proceduren och göra en ny beställning. Någon vecka innan frigivningen fick den intagne äntligen gå och prova kläderna, som faktiskt passade.

Fick ordna allt själv

Efter ett samtal med socialen klargjordes att de först kunde träffa honom två veckor efter att han frigivits och ingen hjälp kunde ges innan dess. Den intagne bad då anstalten hjälpa till med att antingen ordna en bostad eller ekonomiskt bidrag för att bo på det billigaste vandrarhemmet och få ett litet bidrag att kunna äta mat för. Men även här stöttes det på patrull. Först när en advokat kopplades in tvingades anstalten att hjälpa till.

Vad jag beskrivit ovan är en sann berättelse och även om det inte alltid fungerar riktigt så illa, kan det generellt sägas att utslussningen alltför ofta inte fungerar särskilt väl. Och det är här jag tror Kriminalvården i samarbete med andra myndigheter och organisationer kan bli mycket bättre och därigenom även minska återfallen. För om det alltid hade fungerat som det gjorde hos anstalten Salberga så är det ett mirakel att inte alla frigivna återfaller.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.