Öppet brev till justitieminister Beatrice Ask från statsåklagare Nils-Eric Schultz

Du och jag är förmodligen överens om att någon farligare sysselsättning än att vara informatör åt polisen inte finns. De har inga skyddsombud, inga fackliga företrädare och yrkesinspektionen känner inte till deras existens. De verkar ensamma inne i de farligaste kriminella miljöer vi har i landet. Om de avslöjas i dessa gäng behandlas de som förrädare. Polisens uppgift är att skydda medborgarna – inte att utsätta dem för livsfara.

Nu vet jag ju inte om du läser Magasinet Paragraf, men jag tror ändå att innehållet i detta brev på något sätt kommer att nå fram till dig.

På ditt departement pågår för närvarande lagstiftningsarbeten med anledning av förslagen i de båda betänkandena SOU 2010:14 (insynsutredningen) och SOU 2010:103 (polismetodutredningen). Båda utredningarna tar, efter direktiv från dig, upp olika aspekter av användandet av enskilda medborgare som informatörer/infiltratörer för att bekämpa grov brottslighet.

Förbud att ställa frågor

De informatörer som behandlas i de båda utredningarna är sådana som värvats av polis och därmed fått ett alias. De har tilldelats en hanterare (källdrivare) och har registrerats i ett centralt informatörsregister. Den ende som vet att personen är polisinformatör är dennes hanterare och möjligen hanterarens närmaste överordnade (kontrollanten).

Insynsutredningens uppdrag var bland annat att föreslå lagstiftning som skulle stärka skyddet för informatörerna. Utredningens förslag blev också att det i stor utsträckning ska vara möjligt att för försvarare och misstänkta kunna hemlighålla uppgifter som skulle kunna röja informatörer. Det ska bland annat införas ett förbud för försvarare/misstänkta att ställa frågor som skulle kunna röja informatörens identitet. 

Outbildade och oskyddade

Enligt dina direktiv till Polismetodutredningen skulle utredningen bland annat överväga i vilken utsträckning brottsbekämpande myndigheter skulle kunna anlita enskilda personer vid infiltrationsoperationer. I utredningen (sid 229) utvecklar man hur och i vilken omfattning enskilda personer ska användas för sådana operationer. Det sägs att när det gäller den grova brottsligheten är det omöjligt för polisman att utföra en infiltrationsoperation eller provokativ åtgärd och därför måste privatpersoner/informatörer utnyttjas. Men kan detta vara vettigt?

Måste polisen verkligen använda sig av outbildade och oskyddade (ofta unga) enskilda för att få bukt med den farligaste brottslighet vi har? Om en polisman skulle skickas in som infiltratör i de gäng där dessa privatpersoner ofta ska agera, skulle polisens skyddsombud eller polisfacket sannolikt stoppa det hela, eftersom en polisman ska ha uppbackning vid sådana farliga uppdrag. Är det då inte, milt uttryckt, cyniskt att istället skicka in outbildade privatpersoner i dessa kriminella gäng?

De båda förslag som nu behandlas på ditt departement förutsätter i enlighet med dina direktiv att användandet av enskilda som informatörer/infiltratörer ska fortgå som tidigare. Du har således fått de förslag du beställde.

Poliser ska utföra avancerat polisarbete

Informatörsverksamheten är som du säkert känner till mycket problematisk utifrån huvudsakligen två utgångspunkter:

Det finns en rättssäkerhetsaspekt som väl borde göra lagstiftaren i vilken rättsstat som helst tveksam till metoden men också en humanitär sida i form av att unga människor utsätts för livsfara.

Vidare måste man ju ställa sig frågan, vilken jag redan berört, om vi i Sverige verkligen måste vara beroende av civilpersoner för att bekämpa den grövsta brottsligheten vi har. Du har ju oftast tillgodosett polisens önskemål/krav vad gäller möjligheten till mer avancerade metoder och personal för att kunna bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Borde inte polisen med alla de resurser du gett dem själva kunna klara av brottsbekämpningen?

Rättssäkerhetsaspekten

Justitieombudsmannen granskade på eget initiativ polisens användning av vissa arbetsmetoder och då bland annat användandet av informatörer. Det JO i sitt beslut 2008-06-25, dnr 1772-2007, ansåg vara mest anmärkningsvärt, var att polisen genomgående synes ha hemlighållit väsentlig information i brottsutredningarna för försvar (misstänkta samt deras försvarare), åklagare och domstolar. JO anförde vidare att det framstår som uppenbart att polis och åklagare inte har rättsliga möjligheter att för den misstänkte och domstolen låta bli att upplysa om att till exempel ett tillslag har kommit till efter användning av provokativa åtgärder med hjälp av en infiltratör. Ett ytterligare och avgörande skäl för detta är givetvis att provokation i vissa fall kan påverka det straffrättsliga ansvaret för den provocerade.

Hundratals ärenden årligen

Men som du vet, eller borde veta, så förekommer aldrig ordet informatör eller infiltratör i förundersökningsmaterialet. Därmed förekommer inte heller någon redovisning av den provokativa åtgärd som informatören/infiltratören utfört och detta trots att de förekommer i hundratals ärenden årligen.

Före detta länspolismästaren Carin Götblad redogjorde i en debattartikel i DN, i juli 2005, för hur värdefulla Länskriminalens i Stockholm informatörer varit för att avslöja allvarlig brottslighet. Informatörer hade lett till hundratals lyckade ärenden under ett visst år. I artikeln framhöll hon också att polisen givetvis måste, för att skydda informatörerna, hemlighålla förekomsten av dem.

Om någon (kanske du som justitieminister) hade bett Götblad att ta fram några av alla dessa utredningar hade du sett att det inte i en enda utredning framgått att de lyckade tillslagen tillkommit genom agerandet av en informatör. De ytterst få gånger förekomsten av en informatör redovisats har varit när polisen av försvarare och i något fall åklagare tvingats till det.

Götblads budskap går således totalt på tvärs mot JO´s. Jag utgår ifrån att hennes argumentation i artikeln gjorde dig fundersam.

Relevant information göms undan

Insynsutredningen hänvisar i detta hänseende till vad BRU (Beredningen för rättsväsendets utveckling) i SOU 2003:74 anfört, och tycks acceptera det som BRU konstaterade, nämligen att:

det i princip aldrig inträffar att uppgifter om skyddade informatörer lämnas till domstolarna.

Borde inte detta ha utvecklats lite mer ingående? Vem är det hos polisen som tar beslutet att inte redovisa vad informatören gjort? Ligger ett sådant beslut på chefsnivå? Dokumenteras beslutet? Vilken polisman kan avgöra vilken information en försvarare kan vara betjänt av för att försvara sin klient? 

Det sägs i Insynsutredningen att om det inte redovisas i förundersökningsprotokollet att en informatör agerat så ska det finnas i sidomaterialet. Detta är totalt fel. Många försvarare begär idag att få gå igenom den så kallade ”slasken”, men de kommer inte att däri se någon uppgift om att det förekommit en informatör i utredningen. Det finns nämligen ingen dokumentation att ta del av, och om det finns så är den så undangömd att varken försvarare, åklagare eller granskande myndighet (exempelvis JO eller JK) har någon möjlighet att komma åt den. 

Manipulerad dokumentation

Men hur lyckas då polisen mörka att det förekommit informatörer i flera hundratals ärenden i landet varje år? Jo, man manipulerar dokumentationen. Man skriver exempelvis osanna plats- och tidsuppgifter i beslagsprotokoll, spaningspromemorior eller andra handlingar. Jag har egen erfarenhet av detta i mål jag drivit.

För polismannen på fältet finns säkerligen inga problem med att skriva att beslag skett vid en viss påhittad tidpunkt eller plats om det förelåg risk för att informatören skulle röjas, om den korrekta tidpunkten/platsen antecknades.

När ni nu på ditt departement överväger att lagstifta om informatörer så bör du således vara medveten om att polisen genom osann dokumentation döljer att informatör förekommit i en utredning och kanske även deltagit i provokativa åtgärder. För att nu inte en massa informatörer ska avslöjas och kanske försvinna i samband med ”en uppgörelse i den undre världen” så måste man givetvis förvanska vad som i realiteten tilldragit sig under spaningsskedet. Detta visar att metoden att använda enskilda (oftast yngre män) som informatörer/infiltratörer inte är förenlig med de krav på rättssäkerhet vi måste uppställa om vi anser att Sverige ska betraktas som en rättsstat. Användandet av enskilda leder med nödvändighet till, som jag påvisat ovan, att osann dokumentation upprättas.

Vitryssland och Sverige

Kan tillägga att jag för några år sedan bevistade en FN-konferens i Wien med hundratals deltagare vid vilket man diskuterade frågor om hur man i olika länder bekämpade den grova brottsligheten. När jag berättade att vi här i Sverige så gott som aldrig informerade försvarare och domstol om att det förekommit en informatör i ett ärende eller att provokativ åtgärd använts, trodde många att jag skämtade. En polischef från Vitryssland, som tidigare under konferensen fått utstå kritik när han informerat om hur polisen i hans land bekämpade grova brott, var den ende som tycktes sympatisera med den svenska modellen.

Den humanitära aspekten

Hur många polisinformatörer det för närvarande finns känner jag inte till (har försökt få besked men misslyckats), men det utgår jag ifrån att du gör.

Det framgår i de båda utredningarna att informatörer/infiltratörer anses som mer eller mindre oundvikliga i kampen mot den grövsta brottsligheten vi har. Men har det gjorts någon vettig utredning om detta och har det gjorts någon farlighetsbedömning? Vilka faror kan informatören utsättas för? Detta måste man väl veta innan man lagstiftar om dem?

När en privatperson låter sig värvas som informatör/infiltratör kan han/hon omöjligt förutse konsekvenserna av att ta detta steg. För de flesta, kanske alla, innebär det att deras liv blir förstört – antingen de avslöjas eller inte.

Insynsutredningen har noterat (sidan 160 o f) att det förekommit medieuppgifter om att:

det finns ett antal olösta
mord på informatörer,
som kan befaras ha
blivit röjda ur vägen.

Efter detta konstaterande på fyra rader går man raskt vidare till andra aspekter av sitt uppdrag. Dessa fyra rader har jag svårt att smälta. Jag har läst dem flera gånger. Personer som fungerat som polisinformatörer kan alltså ha avrättats. Vilka är dessa personer? Hur har de avrättats? Hur många rör det sig om? Lämnade polisen någon krans vid begravningen? Informerades föräldrarna om det hela?

Att man kan föreslå viss lagstiftning avseende informatörer när man samtidigt har kännedom om att vissa informatörer kan ha avrättats sedan de avslöjats som just sådana, torde väl vara bland det märkligaste som skett inom svenskt rättsväsende?

Informatörer avrättas

I boken ”Maffiakrig” redogörs för nio mord i Malmö under senare år. Författarna har gått igenom polisutredningar, pratat med ett stort antal personer och de konstaterar att någon av de som mördades fungerat som informatör åt polisen. Det vill säga en person som agerat som polisinformatör för att för statens räkning bistå i kampen mot den grova brottsligheten – hade skjutits.

Vidare kan du här på Para§raf läsa en intervju med före detta kommissarien Tage Åström. Han var den mest drivande för att bygga upp informatörsverksamheten på 1990-talet och han värvade bland annat infiltratören Peter Rätz. Åström berättar frispråkigt om hur polisen förvanskade det skriftliga materialet i utredningarna för att skydda informatörerna. Vidare bekräftar han att en av hans informatörer blivit mördad.

Då måste ju frågan till dig, som ju gett direktiven till utredningarna och nu är ansvarig för lagstiftningsarbetet, om du själv misstror uppgifterna om att informatörer avrättats för att de varit just informatörer? Och om du i så fall anser att nyttan av att använda informatörer överväger de men det innebär för informatörerna (och deras familj och vänner). Det brukar ju hävdas att proportionalitetsprincipen ska tillämpas då det gäller all brottsbekämpning. Uttryckt på annat sätt: Vilken brottsutredning är värd priset av ett människoliv?

Utsätts för livsfara

För att informatörsverksamheten med privatpersoner ska fungera måste risken för avslöjande vara obefintligt. Om informatören röjs kommer han ju att behandlas som förrädare i de gäng han befinner sig i och vad det skulle leda till är lätt att räkna ut.

Programmet ”Uppdrag Granskning” handlade för något år sedan om före detta informatören/infiltratören ”Magnus”. I programmet beskrevs ett möte mellan ”Magnus” och dennes hanterare på ett café i Stockholm, vid vilket ”Magnus” överlämnade en skriftlig rapport om farliga brottslingar i ett kriminellt mc-gäng som han på hanterarens begäran infiltrerat i. Sedan de skilts åt gick hanteraren in i en skoaffär och där försvann den väska i vilken rapporten från ”Magnus” låg. Om den rapporten kom i fel händer skulle ”Magnus” omedelbart bli röjd och direkt utsättas för livsfara. Såg du programmet?

Det finns fler sådana exempel där den mänskliga faktorn eller slarv förorsakat stor fara för informatören. I engelsk media förekom för någon vecka sedan artiklar om att ett USB-minne med namnen på 1000-tals informatörer försvunnit. Sådant händer och går aldrig att gardera sig mot, vilket regelsystem som än finns.

Sju frågor som kräver svar

Följande frågor måste du väl, som ytterst ansvarig för brottsbekämpningen i Sverige, ha svar på innan det pågående lagstiftningsarbetet avslutas:

  • Hur många informatörer finns idag registrerade i polisens informatörsregister? Frågan kan också ställas till Tullverket som, efter förebild från polisen, byggt upp en egen informatörsverksamhet
  • Hur många informatörer har ”försvunnit”? Uppgifter om detta bör du kunna få genom att låta några tjänstemän från ditt departement gå igenom det nationella informatörsregistret för exempelvis de senaste fem åren. Vad har hänt med de informatörer som tagits bort från registret? Mördade? Gömda?
  • Är informatören att betrakta som anställd, uppdragstagare eller “tipsare”? Betalas det exempelvis skatt och sociala avgifter för honom/henne? Detta kan vara betydelsefullt för en ”heltidsanställd” informatör.
  • Är informatören försäkrad om något skulle hända?
  • Utfaller något försäkringsbelopp till anhöriga om det allra allvarligaste skulle inträffa?
  • Hur tas informatören om hand när han är ”förbrukad” och ska återgå till ett normalt liv?
  • Hur ska en före detta informatör/infiltratör, utan att avslöja sig själv, kunna rikta talan mot polis/tull eller Staten? Han/hon kanske anser sig ha rätt till krav på ersättning för att kunna återgå till ett normalt liv? Har han/hon i så fall rätt till ombud och vart vänder han/hon sig i så fall? Att väcka talan vid domstol är givetvis uteslutet. Men mot vem ska talan då riktas?

Baksidorna redovisas inte

Advokat Peter Althin och jag erbjöd för några månader sedan företrädare för Justitiedepartementet att träffa den före detta informatören ”Magnus”. Erbjudandet avböjdes. För mig är detta helt oförståeligt. Vill man inte veta? Den enda information som annars finns att få om informatörer härrör oftast från polisen men från deras sida framhålls endast nyttan av informatörsverksamheten medan baksidorna aldrig redovisas. ”Magnus” hade kunnat berätta om I vilken situation han befann sig när han värvades och vad han gjort som informatör.

Vidare hade han kunnat informera om hur omöjligt det varit för honom att få jobb eftersom han inte för arbetsgivare kunnat redovisa vad han gjort under de tio år han verkat som polisinformatör. Han hade också kunnat berätta att förutom han själv även hans föräldrar och syskon sedan många år tillbaka har skyddade identiteter med alla de olägenheter detta medför. Det har således enligt polisen uppkommit en hotbild inte bara mot ”Magnus” själv, utan även mot hans anhöriga.

Erbjudandet om ett möte med ”Magnus” kvarstår givetvis.

Ett normalt liv blir omöjligt – det är för farligt

Du och jag kan säkerligen vara överens om att någon farligare sysselsättning än att vara informatör – det finns inte. De har inga skyddsombud, inga fackliga företrädare och yrkesinspektionen känner inte till verksamheten. De verkar ensamma inne i de farligaste kriminella miljöer vi har i landet. Om de avslöjas i dessa gäng tas de om hand som förrädare.

Ett normalt socialt liv är omöjligt. De kan inte för sina kompisar berätta varför de numera ”förekommer” i ett kriminellt gäng och att informera föräldrarna kan också vara riskabelt. Att de varit informatörer åt polisen måste förbli deras egen hemlighet under förmodligen resten av livet. Det är nog säkrast för vissa av de kriminella gängen kan vara långlivade och medlemmarna i desamma kan förmodas vara ganska långsinta mot personer som de uppfattar som förrädare.

Peter Rätz och några till tvingas gömma sig utomlands. Är de säkra där då? Tveksamt. Jag fick för någon tid sedan ett telefonsamtal från en panikslagen man i 30-årsålden som varit informatör åt svensk polis. Han vågar inte längre uppehålla sig i Sverige och har därför under de senaste åren vistats i ett annat europeiskt land. Han berättade att den kriminella organisation (ett internationellt mc-gäng) han infiltrerat i Sverige nu också etablerat sig i det land i vilket han gömmer sig, och att medlemmar i gänget lokaliserat honom. Jag får se om han hör av sig fler gånger.

En som jag är tämligen säker på aldrig kommer att höra av sig igen är en ung man från Mellanöstern, som för ungefär ett år sedan dumt nog ställde upp på en intervju för Aftonbladet. Intervjun resulterade i en artikel i vilken han, förmodligen mot betalning, avslöjade att han varit infiltratör i den kriminella organisationen Black Cobra. Han hörde av sig flera gånger. Hans senaste och förmodligen sista samtal till mig ringde han dagen efter att artikeln i Aftonbladet publicerats. Då höll han sig gömd på Arlanda flygplats. Han berättade att Black Cobra-medlemmar var på jakt efter honom och att medlemmar från organisationen samma dag besökt hans föräldrar för att fråga var han höll hus.

Egna barn men andras ungar

Jag har två söner. Båda lever bra sociala liv och har med råge passerat den för många föräldrar kritiska tonårstiden. För mig hade sönerna gärna fått bli stridspiloter, attackdykare, fallskärmshoppare, FN-soldater i Afghanistan eller något annat yrke som ofta uppfattas som farligt. Skulle jag ha gillat att någon av sönerna värvats som informatör? Självklart inte. Skulle jag då kunna tänka mig att acceptera att ”andras ungar” används som sådana? Svaret på den frågan måste givetvis också bli Nej.

Grov brottslighet ska med kraft bekämpas och det är en uppfattning jag hela tiden haft under mina drygt 30 år som brottsbeivrande åklagare. Men kampen ska bedrivas av utbildade poliser och inte av (ofta unga) kanske äventyrslystna privatpersoner. Vidare måste alla polisiära metoder kunna debatteras, granskas och ifrågasättas och inte smygas med, vilket varit och fortfarande är fallet med informatörsverksamheten.

Polisens uppgift är att skydda medborgarna – inte att utsätta dem för livsfara.

 

Artikeln med Tage Åström som artikeln hänvisar till finns att läsa här: Visst bröt vi mot lagen.

Som separata filer för nedladdning finns nedan Polismetodutredningen, Insynsutredningen och JO-beslutet som artikeln hänvisar till.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.