Mord ombord

Den storväxte och aggressive båtsmannens terrorvälde ombord på Sveabolagets fartyg slutade med mord. Kanske var det ett misstag att döpa skeppet efter den blodbesudlade kung Rane. 

På eftermiddagen den 8 april 1960 lämnar 17-årige Björn Gillberg sin arbetsplats på Konditori Krönet på Götgatan i Stockholm för att se om något nytt fartyg lagt till vid kajen på Reimersholme. Han vet av erfarenhet att sjömännen ofta bunkrar upp med både sprit och cigaretter under sina utlandsresor, och chansen att göra fördelaktiga affärer är därför stor. Redan på avstånd känner han igen Sveabolagets S/S Rane, ett fartyg han själv gjort en resa med som mässuppassare, och affärerna verkar därför så gott som iland. Det är med ett självsäkert flin han äntrar landgången, vad han inte anar är att han inom några minuter ska komma att bli vittne till den blodiga slutfasen i en skeppstyranns tryckande våldsregemente.

Den blodiga kung Rane

Ångfartyget S/S Rane byggdes 1927 i danska Helsingör som ett av fyra systerfartyg vilka alla fick fornnordiska namn. Det var inga lyckosamma skepp som åren 1927-28 lämnade det danska varvet, och det var endast en ödets nyck som gjorde att S/S Rane blev det enda av de i stort sett identiska fartygen som inte hamnade på havets botten. Kung Rane, om vars faktiska existens forskarna tvistar, har gått till historien efter den blodiga uppgörelsen med sin tilltänkta drottning Hud, vilken slutade med att han dräpte henne och alla hennes män. Ett något makabert fartygsnamn alltså, men ett som skulle visa sig otäckt väl valt. Sveabolagets Rane var 80 meter lång och på 2 000 dödviktston, och 1960 alltså 33 år gammal. Hon hade sett sina bästa år, och skulle redan tre år senare säljas till ett grekiskt rederi, men faktiskt leva kvar ända till 1986 innan hon slutligen höggs upp. I april 1960 hade hon varit i Spanien och Frankrike för att hämta vin och konjak för AB Vin och Sprits räkning. Efter att ha lämnat en del av lasten ute i Frihamnen, dit hon ankommit klockan fyra på morgonen, fortsätter hon strax efter middagstid till Vin och Sprits fabrik på Reimersholme.

Kaptenen lämnar fartyget

Vid halvtretiden på eftermiddagen påbörjas avlastningen, och kaptenen, som bor i Stockholm, lämnar över befälet för att tillbringa natten hemma i Johanneshov. Själva lastningsarbetet utförs av stuvarna, och besättningen på Rane ser därför fram mot en lugn eftermiddag, och flera av dem följer kaptenens exempel och går iland. Kvar ombord blir de som har vakt och de som av andra anledningar inte bryr sig om att lämna fartyget, bland dessa smörjaren Knut Uppman och båtsmannen Gillis Bergström. Knut Uppman är 48 år gammal, född i Gävle som en av fyra bröder, och har likt Gillis Bergström varit till sjöss under större delen av sitt liv. Bakom sig har han ett kraschat äktenskap, ingenting ovanligt i sjömanskretsar, och en vuxen dotter gift och bosatt i Sandviken. Han är en rundlagd och godmodig person vars enda egentliga fel är en benägenhet att titta lite djupt i flaskan. Att han inte drar jämnt med båtsmannen är allmänt känt, det gör för övrigt få i besättningen.

Fraktfart i krigstid

Dramats andre huvudperson, båtsman Bergström, föddes i Virserum utanför Kalmar i februari 1927, och är alltså lika gammal som S/S Rane. Hans uppväxt hade varit extremt rotlös då pappan bytt både jobb och bostadsort gång på gång, en resa familjen naturligtvis varit tvungen att göra även den. Under sin endast sjuåriga skolgång, nioårig grundskola skulle inte införas i Sverige förrän 1949 och reformen kom inte att nå hela landet förrän flera årtionden senare, hade han gått i inte mindre än fem olika skolor i olika städer. Enda ämnet som intresserat var geografi, vilket kan ha varit en bidragande orsak till att han sexton år gammal går till sjöss. De första anställningarna var inte direkt vad man skulle kalla säkra i varken det ena eller andra hänseendet. Kontrakten var korta, oftast endast en resa i taget, och destinationerna allt annat än lugna. Året var 1943 och kriget hade i och med den tyska tillbakagången dragit in i Östersjön med full styrka. Sovjetiska ubåtar härjade sjöfarten, och hamnarna i de tyska och baltiska kuststäderna bombades hårt, och det blev allt svårare att hämta den för Sverige livsviktiga kolen. Det var inte något drömscenario för en ung nybliven sjöman. I takt med att bombkriget intensifierades tvingas den svenska frakten på kontinenten att inskränkas och till slut i princip läggas ned, men Gillis Bergström har tur. Han får hyra på Johnsonlinjens M/S Svecia, en av ytterst få så kallade lejdbåtar vilka under kriget lotsade sig genom minfält och både tyska och allierade flyganfall för att upprätthålla den svenska handeln med Sydamerika. När han kommer hem är kriget slut, och Gillis Bergström tar chansen att mönstra på i USA och går under åren som kommer på såväl amerikanska som norska fartyg.

Medhjälp till äktenskapsbrott

I Sverige har han få om ens några vänner, vilket inte är förvånande med tanke på att han så gott som alltid befinner sig på sjön, men under ett besök i Landskrona, där han officiellt är skriven, 1956 hinner han i varje fall skaffa sig en fällande dom för rattfylla, och tillbringar sedan två månader i Malmö fängelse. Även i Belgien har han varit i klammeri med lagen då han året innan dömts till åtta dagars fängelse för det smått fascinerande brottet ”medhjälp till äktenskapsbrott.” Han har tidvis bott i Antwerpen de gånger han varit i land, och här träffar han den elva år äldre Maria Nysmans, en kvinna som han sedan har ett sporadiskt förhållande med. 1957 flyttar han dit, vilket i en sjömans fall snarast är en flytt på pappret, och bosätter sig hemma hos Maria Nysmans i stadsdelen Hoboken, och samma år mönstrar han på S/S Rane, ett fartyg även Maria Nysmans då och då arbetar på som mässuppasserska.

Skeppstyrannen

Gillis Bergström har vid det här laget varit till sjöss i fjorton år och under tiden avancerat till båtsman, en yrkesbeteckning närmast att jämföra med underofficers grad i det militära. Han är skicklig i sitt jobb, men trots detta ytterst impopulär bland de som har oturen att tjänstgöra under honom. Han är storväxt, stridslysten, och lika skrytsam som snarstucken. En slagskämpe, vilken efter så gott som varje besök i land kommit ombord med uppskrapade knogar, och som aktivt brukar leta efter anledningar att bli arg, både i och utom tjänsten. Gillis Bergström beskrivs som en skeppstyrann som medvetet gör livet surt för sjömännen, en man vars enda sällskap ombord, de gånger Maria Nysmans inte arbetade, var sitt eget. Båtsmansgraden gjorde det dessutom möjligt för honom att ständigt lägga sig i de andras göranden och att tvinga dem till tidsödande och meningslösa arbetsuppgifter. Den som nekade riskerade anmälan för arbetsvägran, vilket resulterade i löneavdrag eller i värsta fall sparken. Inte heller var det lätt att dra sig undan på det ytterst begränsade utrymmet ombord på Rane, och att klaga hjälpte föga. Det fanns, i varje fall 1960, flera klasskillnader ombord, och gränsen mellan befälet, till vilket en båtsman hörde även om han bodde i manskapsdelen av fartyget, och manskapet var knivskarp. En lika stor skillnad, men utåt kanske inte lika uppenbar, var den mellan däcksmanskap och maskinpersonal, vilken hade anor sedan ångans barndom. Varken eldare, lämpare eller smörjare, knappt ens maskinchefen, sågs som riktiga sjömän av den övriga besättningen, något de med undantag för befälet ofta inte heller var. Deras lika farliga som smutsiga arbete bedrevs så gott som uteslutande nere vid ångpannorna under vattennivån, och de var till råga på allt de sämst betalda av alla. Gillis Bergström höll rigoröst på uppdelningen mellan maskin- och däckspersonal, även i mässen, och ve den av maskinfolket som råkade sätta sig på däckssidan av matbordet eller använda däckssidans handdukar i tvättrummet.

Bråk i mässen

Fredagen den 8 april 1960 kommer båtsmannen in i manskapsmässen strax innan klockan fem på eftermiddagen. Han är på dåligt humör, vilket inte är ovanligt, och dessutom halvfull trots att han har vakten på däck. Det dröjer bara ett par minuter innan han lyckas komma i gräl med andre maskinisten då denne vägrar tro på Bergströms historia om att han varit styrman på ett amerikanskt fartyg. Deras ordväxling slutar med att maskinisten slevar i sig maten och går därifrån medan Gillis Bergström högröd i ansiktet letar efter ett nytt offer som strax dyker upp i skepnad av smörjaren Knut Uppman vilken flera gånger tidigare kommit ihop sig med båtsmannen. Uppman har inte varit ombord mer än ett par månader, men har redan sagt upp sig och det här är hans sista resa med S/S Rane då han ska mönstra av i Södertälje dit fartyget väntas avgå under morgondagen. Anledningen till hans korta vistelse ombord är oklar, maskinchefen har förgäves försökt förmå honom att ta tillbaka uppsägningen, men det gissas allmänt ombord att båtsman Bergström varit i varje fall en av de bidragande orsakerna.

Vill du någonting?

När Knut Uppman ser Gillis Bergström i mässen vänder han och går in i sin hytt dit den senare följer efter för att tala allvar. Ranes besättning var som så ofta på sjön en blandad kompott, den här gången bestående av svenskar, finnar, tyskar och belgare, och en av matroserna, tyske Dietrich Bullerjahn, vars hytt ligger mitt emot Knut Uppmans, kan inte låta bli att lyssna till konversationen som blir allt mer högljudd. Uppman försöker lugna Bergström, någonting denne tolkar som feghet, en sak som får ilskan att blandas med förakt. Till sist skriker han till Uppman, som trots allt envisas med att säga emot: ”Vill du någonting så går vi upp på däck”, vilket de också gör. Det är kallt i luften trots solen, och Knut Uppman, som varit på väg att tvätta sig när Gillis Bergström kommit in i hans hytt, är bar på överkroppen med en snusnäsduk runt halsen. Båtsmannen rycker tag i honom så fort han satt foten på däcksbrädorna under akterhuset, och svänger honom runt så att han blir stående med ryggen mot styrbords reling.

Någon slags jiu-jitsu

Uppträdet får allas ögon att vändas mot de två, och flera personer, både ombord och på kajen, blir vittne till det hela. Den ende som inte ser är vakthavande tredje styrman, vilken gått in i hamnkontoret för att ringa ett samtal. Gillis Bergström handlar snabbt. Han ger Knut Uppman ett slag i ansiktet som får denne att raggla baklänges mot pollarna, och följer sedan upp med ett slag i magen. Knut Uppman ramlar ihop på däck, och när han försöker resa sig upp igen får han ett hårt kantslag i nacken. ”Det var någon slags jiu-jitsu”, förklarar ett av vittnena. När Uppman stapplande lyckats komma på benen igen pressar Gillis Bergström honom med all kraft mot relingen. Knut Uppman pressas av trycket uppåt och hans kropp böjs som en fjäder allt medan han förgäves fumlar efter grepp. Luften går ur honom, och hans ansikte börjar anta en ohälsosam ton när Gillis Bergström helt sonika lyfter honom och slänger honom över relingen med ett vrål.

Försvunnen i djupet

Han faller handlöst, törnar i kajkantens träskoning, och fortsätter ner i vattnet mellan fartygssidan och kajen, ett fall på närmare fem meter. Åskådarna, vilka inte förrän nu förstått allvaret i situationen, rusar fram för att försöka få upp honom, men han sjunker redan efter några sekunder mellan isflaken i Liljeholmsvikens kalla vatten, trots att han enligt vänner var en mycket duktig simmare. Dietrich Bullerjahn, vilken även han kommit upp på däck tillsammans med Björn Gillberg lockad av skriken och slagsmålet, slänger en lejdare över fartygssidan, men Knut Uppman är redan försvunnen. Han har varit omtöcknad och skadad, och pressen mot relingen har klämt luften ur honom, och kroppen reagerar instinktivt med att ta djupa andetag vilka dock endast drar vatten i lungorna. Det hela är över på mindre än tjugo sekunder.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Mord ombord/Mordplatsen.jpg

Polisen kommer

Polis och brandkår kommer snabbt till platsen, men det tar dykarna närmre en halvtimme att lokalisera liket på sjöbotten. Klockan 17:15 grips Gillis Bergström misstänkt för mord, en brottsrubricering som sedan skulle ändras till dråp. Han har 1,6 promille i blodet och nekar till att på något sätt ha orsakat Knut Uppmans död, men adrenalinet pumpar ännu runt i hans ådror och han är så upphetsad att polisen tvingas avbryta förhöret efter 25 meningslösa minuter. Dagen efter menar han sig fortfarande inte haft det minsta med Knut Uppmans död att göra, utan berättar att han blivit anfallen av smörjaren och haft fullt sjå att försvara sig. När polisen ber honom redogöra för händelseförloppet drabbas han av akut minnesförlust.

Befäl mot besättning

Även i den dödes blod hittas alkohol, och vid en kontroll visar det sig att ett flertal av besättningsmännen druckit både sprit och öl, om än inte i samma mängder som båtsmannen. När nyheten om det skedda når Sveabolaget ringer de omedelbart upp polisen, inte för att höra hur det står till med deras anställda, utan för att försäkra sig om att fartyget kan avgå i tid. Det kan hon inte. Inte förrän den tionde april klockan 15:00 lämnar S/S Rane kajen på Reimersholme för att lämna det sista av lasten i Södertälje, ett helt dygn försenad till rederiets stora förargelse. Rättegången mot båtsmannen Gillis Bergström visar återigen på klyftorna ombord. Befälet ställer sig som en man bakom Bergström och ger honom de bästa vitsord, och så gör även Sjöfolksförbundet vilka beskriver honom som ett mönster av ordning och ”över medelmåttan vad gäller skötsamhet”. Omdömet från besättningen, med undantag för Maria Nysmans, är istället det rakt motsatta. Rätten väljer en medelväg, och Gillis Bergström döms redan den 2 maj 1960 till fyra års straffarbete, dock inte för dråp, utan för ”misshandel i hastigt mod varav döden följt”.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Mord ombord/Vin och spritkajen.JPG

Minnet av en död man

Aktiebolaget Vin & Sprits fabrik på Reimersholme lades ner 1977, och på dess plats ligger nu bostäder. Även fabriken i Södertälje har försvunnit, liksom S/S Rane, Sveabolaget, och även Gillis Bergström, vilken avled i Helsingborg 2001. Knut Uppman fick ingen grav, utan hans stoft spreds i minneslund, och endast själva Vin- och spritkajen minner idag om en arbetskonflikt som slutade med döden. Alldeles bredvid platsen där Knut Uppman dog står för övrigt några sprittunnor som en rest från en gången epok. Kanske kan de även tjäna som minne över en tjock och gladlynt smörjare.

 

Petter Inedahl som skrivit den här artikeln har en egen sajt om, som han uttrycker det, mord, bödlar och spöken. Du hittar den här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.