Lire till Salu

Kassörskan i växlingskontoret höll upp sedeln mot ljuset. Hennes fingrar gled över dess yta, och ju längre hon kände desto större blev rynkan i pannan. Efter några sekunders betänketid ringde hon polisen. 

Torsdagen den 19 augusti 1965 hölls ett affärsmöte inne på AB Kungsresors kombinerade butik och kontor på Kungsgatan 75 i Stockholm. Troligen var det fler än Kungsresor som ägnade sig åt sådan verksamhet den dagen, och mötets agenda, pengar, var inte heller det särskilt annorlunda eller uppseendeväckande om det inte varit för ett par små detaljer; det rörde sig om mycket pengar och de var alla falska.

Tre handlingskraftiga män

De tre som deltar i mötet är Erland Tannborg, Stig Stjärnegård och Erkki Turpin, män med många järn i elden inom resebranschen och dessvärre, kanske man borde konstatera, även på andra håll. Den glasögonprydde Erland Tannborg är den i trion med mer omfattande kriminellt förflutet, medan de andra snarare går att arkivera under äventyrare. Erland Tannborg är 1965 48 år gammal, och kommer ursprungligen från Vindeln några mil nordväst om Umeå där han sett dagens ljus under namnet Erland Olsson. Den tidigare karriären innefattar domar för mened, bokföringsbrott och grov oredlighet mot borgenärer, och så sent som i december 1964 har han av rådhusrätten i Skellefteå blivit överlämnad till öppen psykiatrisk vård av dessa anledningar. Han är onekligen en handlingskraftig man, om än inte alltid en hederlig sådan.

U-båtskapten

Stig Stjärnegård är 50 år gammal, en före detta sjökapten dessutom u-båtsutbildad kapten i flottans reserv. Han är född i Värmland, men bor vid den här tiden i Jakobsberg strax utanför Stockholm, och lyckades under sin tid som anställd hos försäkringsbolaget Svea-Nornan få den anförtrodda kassan att visa underskott på ett sätt som aldrig ledde till åtal men efter andra gången dock till avsked. På klassiskt sjömansvis har han varit gift både i Sverige och Danmark och, som det ryktas, även i Polen. Tredje man i gänget är Erkki Turpeinen, oftast förkortat till Turpin, en fantasifull 38-åring från Uleåborg vilken som barn under kriget tvingats flytta runt mellan Viborg, Korsholm och Vasa innan han 1944 16 år gammal hamnar i fängelse efter ett misslyckat rån. 1950 flyttar han till Sverige, och den före detta ungdomsbrottslingen tar några år senare jobb som vaktkonstapel på Långholmens centralfängelse. Han brukar berätta att han egentligen är amerikan och heter Andy Turpins, och hans konversation förs då på en fantasieggande rotvälska av blandad svenska och engelska. På hans personliga brevpapper står den likaledes amerikainspirerade namnformen Eric Turpin, och som yrke anges konsulent i marknadsföringsteknik.

Ålandsresa i pengarnas tecken

Mötet på AB Kungsresor gäller som antytts pengar. Branschen är tuff och trots många uppslag med bland annat ”håll-i-gång-resor” för festsugna och ”sällskapsresor” för de lite stillsammare är företagets ekonomi svajig, så svajig att konkursen endast är några månader avlägsen. Erland Tannborg för ordet, och exakt vad som sägs skulle de tre inblandade senare lämna så vitt skilda vittnesmål om att man är frestad att tro att de varit på tre helt olika möten, men kontentan är att han i januari varit i Spanien och där köpt ett större antal italienska 10 000-liresedlar. Priset avslöjas aldrig, men troligen har affären varit lukrativ för både köpare och säljare, och enda kruxet är som sagt att de är förfalskade.

Erland Tannborg är ingen sedelexpert och inte heller någon dumskalle. Någon vecka efter hemkomsten lämnar han över en av liresedlarna till en affärsbekant, Gottfrid Läggeberger, och ber under förevändning att han fått den via arbetet på resebyrån och nu vill veta om den är äkta denne att ta reda på hur det står till. Gottfrid Läggeberger, som aldrig verkar ha reflekterat över det underliga i att Erland Tannborg själv inte undersökte saken, går några dagar senare in på Skandinaviska bankens kontor på Birger Jarlsgatan 38, och varken bankkassörskan, kamreren eller en via telefon tillfrågad överordnad hittar något fel med sedeln, utan erbjuder sig att växla in den mot 80 svenska kronor, ungefär 773 kronor i dagens penningvärde, någonting Gottfrid Läggeberger enligt instruktion dock avböjer. Kusten verkar klar, men av oklar anledning dröjer Erland Tannborg med sina växlingsaffärer.

Kanske är han nervös, kanske vill han ha ytterligare bevis på att sedlarna accepteras av banken, för inte förrän den 11 augusti ger han Erkki Turpin i uppdrag att provväxla en i växelkontoret på Stockholms centralstation. Försöket utfaller till full belåtenhet, utom möjligen för växelkontoret, och några dagar senare beslutar de bägge kumpanerna att pröva igen, men den här gången med flera sedlar åt gången. För att hålla det något ljusskygga evenemanget på lagom avstånd äntrar man söndagen den 15 augusti 1965 Stenalinjens M/S Wappen, i annonserna kallad ”Jätten Finn”, för en dagstur till Mariehamn. Under resan går de in på fartygets växlingskontor och växlar fem 10 000-liresedlar, en handling som ger dem 400 kronor, strax över 3 800 med dagens pengar. Återresan sker för säkerhets skull via Kapellskär med ett helt annat fartyg, en färja med det något fantasilösa namnet S/S Ålandsfärjan, och även här lyckas man växla. Erland Tannborg signerar växlingsnotan för 255 mark med K.E. Olsson, troligen av försiktighetsskäl.

Mot Köpenhamn

Först ut efter mötet på AB Kungsresor är Stig Stjärnegård som i Upplandsbankens kontor i Jakobsberg redan dagen efter växlar in två sedlar, men att det kommer att ta tid att växla de hundratals falska sedlarna på detta sätt, och att varje växlingsförsök innebär en stor risk, står snabbt klart. Att man inte törs växla för många åt gången av de i Sverige ovanliga italienska sedlarna är uppenbart, och inte heller verkar det tillrådigt att springa runt med falsk valuta i det trots allt relativt lilla Stockholm i vars banker man hela tiden riskerar att bli igenkänd, varför man beslutar pröva lyckan på annat håll.

På kvällen samma dag samlar man ihop de återstående cirka trehundra falska sedlarna, vars värde i nutida svenska pengar skulle varit bortåt en kvarts miljon, och trion tar plats i Erland Tannborgs österrikiskregistrerade bil med destination mot det, i varje fall 1965, betydligt mer kosmopolitiska Köpenhamn dit man anländer med färja från Malmö på morgonen den 21 augusti. Det beslutas att Stig Stjärnegård, som ju tidigare varit gift med en danska och därför antas bäst känna landet, under dagen ska gå runt till Köpenhamns banker och växlingskontor för att växla alla de återstående falska sedlarna. Under bilresan har Erland Tannborg sorterat dem noga i separata kuvert, flera av dem har nämligen samma serienummer, M 1871 1873, N 1873 2306, M 1876 2244, och N 2313 2323, så att han inte av misstag ska lämna fram två identiska sedlar.

Den mystiske mannen från Hamburg

Första anhalt blir Köpenhamns handelsbanks avdelningskontor på huvudbangården. Erland Tannborg och Erkki Turpin sätter sig på en bänk i vänthallen medan sjökaptenen försvinner bort i folkvimlet. Det är det sista de ser av honom på tre år. Kassörskan på banken blir genast misstänksam mot de sedlar den svenske resenären lämnar fram. Färgerna ser annorlunda ut, pappret känns märkligt blankt, och dessutom verkar de mindre än vanligt. Efter någon minuts eftertanke ber hon om legitimation, och kallar sedan på polis som griper Stig Stjärnegård.

På polisstationen försöker han spola ner de falska sedlarna på toaletten, en sak som dock misslyckas då de inte vill sjunka. För de danska poliserna, som naivt nog låtit honom gå på toaletten innan de visiterat honom och vars misstänksamhet skjuter i höjden när de hittar blöta kuvert med lika blöta sedlar i hans kavajfickor, berättar han hur han intet ont anande växlat till sig sedlarna på gatan av en okänd man i Hamburg, en version han skulle hålla fast vid länge, och han är inom parentes sagt den ende i trion som försöker skydda de andra.

Heta pengar

På järnvägsstationen blir Erland Tannborg och Erkki Turpin alltmer nervösa. Turpin går förbi utanför bankens växlingskontor men ser inte en skymt av den försvunne Stjärnegård, och efter att de väntat ytterligare någon timme på en bar med utsikt över banken anar de definitivt oråd och återvänder så fort de kan till Malmö där de tar plats i restaurangen på hotell Kramer. Vad som hänt Stig Stjärnegård kan de bara ana, men att aningarna skulle röra sig kring värsta möjliga scenario är inte svårt att förstå. I sin portfölj har Erland Tannborg ännu runt tvåhundra 10 000-liresedlar värda över 160 000 i dagens pengar. Att det inte är hälsosamt att gå omkring med dessa nu när bubblan verkar ha spruckit förstår de bägge mycket väl, men samtidigt är det mycket pengar, och alternativet är att helt enkelt kasta bort dem, en sak som tilltalar dem ännu mindre.

I sitt bryderi kommer Erkki Turpin att tänka på en bekant som bor i Malmö, en man han träffat på en fest för flera år sedan och sedan dess umgåtts sporadiskt med, en man som tursamt nog aldrig hört talas om finske medborgaren Erkki Turpeinen, men väl om amerikanen Andy Turpins. Han ringer upp sin bekant och bjuder trots den sena timmen, klockan är nu bortåt tio på kvällen, hem sig till denne. Efter ett minst sagt krystat samtal, som inte blir mindre krystat av att Andy Turpins hela tiden blandar svenska och engelska, kommer han till sist fram med ärendet. Skulle vännen möjligtvis kunna tänka sig att förvara ett litet paket åt honom? Det både oväntade och en smula märkliga förslaget får vännen att bli ytterst fundersam, och när han får se innehållet, en tjock bunt sedlar, tackar han artigt men bestämt nej. Efter en stunds intensivt grubblande frågar Andy Turpins om han kan låna telefonen för att ringa sin advokat, och klockan tolv på natten svarar en yrvaken jurist i Stockholm. Den före detta klienten vill att advokaten ska förvara ett paket med värdepapper åt honom, en sak denne förvånat går med på innan han återvänder till sängen.

Bränn bevisen

/wp-content/uploads/content/historiskt/a-lire-till-salu/Dagens Nyheter.JPGDagen därpå lämnar Erland Tannborg och Erkki Turpin Malmö, och återvänder via Göteborg till Stockholm. Vid lunchtid den 23 augusti har de hunnit till Köping, och i Dagens Nyheter får de sina farhågor besannade då de läser om hur en svensk man häktats i Danmark för försök att prångla ut falska liresedlar. Efter ett snabbt krigsråd överger de planen att lämna pengarna till Erkki Turpins advokat, utan åker istället ut på en skogsväg halvvägs mellan Köping och Hallstahammar och bränner, troligen inte utan saknad, en efter en de nu farligt heta sedlarna. För att ytterligare fullkomna städarbetet söker Erland Tannborg sedan upp Gottfrid Läggeberger på hans kontor på Barnhusgatan 3 och lyckas ur dennes kassaskåp lägga beslag på den 10 000-liresedel han tidigare lämnat, men inte begärt igen, och river den i småbitar för att därefter spola ner den på toaletten.

I tre dagar verkar allt lugnt, men den 27 augusti hämtas Erkki Turpin av polis i sin lägenhet på Hantverkargatan 22, och det efterföljande förhöret slutar med att han förklaras anhållen. Polisen har nämligen lyckats få ur Stig Stjärnegård, som inte haft varken tåg- båt- eller flygbiljetter på sig och till en början inte kunnat förklara hur det kom sig att han var i Köpenhamn, att han fått skjuts av två ytligt bekanta som skulle dit för att roa sig. Dagen efter, den 28:e, grips även Erland Tannborg på gården utanför Erkki Turpins lägenhet. De släpps ur häktet efter några dagar, och även Stig Stjärnegård sätts på fri fot sedan han den 12 oktober överförts från häktet i Köpenhamn till Malmö.

Bra eller dåliga förfalskningar?

Efterforskningar om de förfalskade sedlarnas ursprung ger inget definitivt resultat. Erland Tannborg hävdar för polisen att han mystiskt hittat dem under en nattresa med tåg då han delat kupé med en hemlighetsfull man av okänd nationalitet, en historia han benhårt håller fast vid trots att den rimmar illa med den han tidigare berättat för sina kumpaner. Enligt italienska polisen hade falska sedlar med de aktuella serienumren dykt upp redan 1964, men aldrig kommit i vidare cirkulation då de var för klumpigt gjorda. Hur pass bra förfalskningarna egentligen var rådde det dock delade meningar om, kanske främst beroende på att den som varje dag handskas med italiensk valuta av naturliga skäl mycket väl vet hur den ser ut och känns, medan det på andra håll kunde råda större tveksamhet. I det här fallet visade en undersökning gjord av svenska sedeltillverkaren Tumba bruks laboratorium att vattenstämpeln var stämplad på sedelns framsida och alltså inte någon riktig vattenstämpel, samt att sedeln var offsettryckt, en tryckteknik som aldrig används vid sedeltillverkning, och förutom variationer i färgerna var sedlarna dessutom hela sex millimeter för korta. Riksbanken menade dock att de var bra utförda och att stor risk för förväxling förelåg, vilket trots allt visade sig stämma i varje fall i Sverige och på Åland.

Rättegång med förhinder

Rättegången mot Kungsresors tre musketörer skulle dock dra ut på tiden, och orsaken var Stig Stjärnegård som efter frigivningen i Malmö försvann spårlöst. Hans sista kända adress i Jakobsberg visade sig vara en återvändsgränd, åtminstone bildligt talat, och ingen av de otaliga vänner, släktingar eller före detta arbetskamrater polisen kontaktade hade minsta aning om var han var. Ryktet visste dock berätta att han befann sig än här än där och på så vitt skilda platser som Australien, Spanien, Danmark och England, utan närmare precision. Den 19 december 1966 efterlyses han, men det skulle dröja ända till den 31 mars 1968 innan han efter att ha figurerat i tidskriften Polisunderrättelser igenkänns och klockan 19:30 grips på Grand Hotell i Helsingborg.

Det visade sig att han hela tiden fullt öppet arbetat som välavlönad företagsanalytiker på brittiska firman George S May Ltd, utan den blekaste aning om att han var efterlyst i sitt hemland. Vid rättegången den 26 april 1968 fälls alla tre, Erland Tannborg för urkundsförfalskning och utprångling av falska sedlar, de bägge andra för enbart det sistnämnda brottet. Märkligt nog kom huvudmannen Erland Tannborg undan med skyddstillsyn med skyldighet att underkasta sig psykiatrisk behandling medan Stig Stjärnegård och Erkki Turpin dömdes till vardera tre månaders fängelse. Inte helt nöjda med resultatet överklagar Stig Stjärnegård och Erkki Turpin till Svea hovrätt som dock på Gustav Adolfsdagen den 6 november 1968 fastställer Stockholms rådhusrätts dom, och så fick det bli.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.