Debatt

Kan vi lita på att riksåklagaren är objektiv?

Av Para§rafs Redaktion 2020-11-19

Efter att ha tagit del av två yttranden till Högsta domstolen är det märkligt att näst intill inget har lyfts fram som kan läggas till fördel de sökande. Det verkar snarare som att riksåklagaren ser sin uppgift att med näbbar och klor förklara att även om det kommit fram något som ändrar bevisläget till den tilltalades fördel, så ska det inte tas någon vidare hänsyn till det.

Den viktigaste förutsättningen för en rättssäker straffprocess utgörs av åklagarens skyldighet att vara objektiv. På den grundas både allmänhetens tilltro till rättssystemet i stort och enskilda åtalades öde i konkreta fall.

Den närmare innebörden av denna skyldighet har sammanfattats på ett kort och koncist sätt på Åklagarmyndighetens hemsida på följande sätt:

”Åklagaren är skyldig att vara objektiv. Det innebär att åklagaren måste förhålla sig helt neutral vid bedömningen av vad som har inträffat och om det kan bevisas i domstol. Kravet på objektivitet medför att åklagaren har ansvar för att utreda och undersöka även sådant som talar till den misstänkta personens förmån.

Om en person påstår sig ha varit utsatt för ett brott måste åklagaren t.ex. se till att man kontrollerar trovärdigheten i berättelsen. Har det funnits vittnen på platsen för brottet är det viktigt att så många som möjligt av dessa förhörs så att man får en fullständig bild av vad som hänt. Teknisk bevisning måste självklart vara inhämtad och undersökt på ett riktigt och säkert sätt.

Åklagaren måste vara objektiv även när hon eller han väckt åtal. Under rättegången är det visserligen åklagarens uppgift att bevisa att ett brott begåtts, men skulle det komma fram något som ändrar bevisläget måste åklagaren ta hänsyn till det.”

Objektivitetsplikten gäller även i samband med en resningsansökan, både när en tidigare tilltalad ansöker om ett återupptagande av förundersökningen med syfte att ta fram ny bevisning, och när åklagaren ska avge en förklaring med anledning av en till domstolen inskickad resningsansökan.

Under den här hösten har riksåklagaren, med bara några veckors mellanrum, i två olika resningsförklaringar gjort bedömningar, som väcker oro.

I det ena fallet är det sökanden L.A. som ville ha resning i ett mål där han 2014 blev dömd för grov våldtäkt och vållande till annans död till elva år i fängelse. Fallet har under senare tid blivit uppmärksammat i media som det så kallade Rönnäs-fallet.

Händelsen utspelades i en by i Västerbotten under några dygn i november 2014. En kväll fick ett par besök av tre män. Det uppstod ett gräl och både mannen och kvinnan blev misshandlade.

Nästkommande natt fick paret besök av två maskerade män. Mannen i huset blev misshandlad till döds. Kvinnan utsattes för en grov våldtäkt. Kvinnan berättade för polisen att hon inte visste vilka de tre männen som besökte dem den första kvällen var, men att två av dessa var gärningsmännen även den andra kvällen.

Polisen hittade snabbt tre möjliga gärningsmän, A.E., E.L. och L.A. Inledningsvis erkände A.E. att han varit en av de två maskerade männen och pekade ut även den nu sökande L.A. som den andra av de maskerade männen och som den som begick våldtäkten.

A.E. tog sedan tillbaka både erkännandet och utpekandet. Trots att ingen teknisk bevisning kunnat binda att L.A. skulle ha varit på brottsplatsen under den aktuella natten dömde hovrätten L.A. till elva år i fängelse för att ha misshandlat mannen och våldtagit kvinnan.

I den nu aktuella resningsansökan påtalar L.A. att det, efter det att domen vunnit laga kraft upptäckts, att det under tiden för förundersökningen skulle varit möjligt att ta fram gärningsmanna-DNA på från brottsplatsen beslagtagna föremål, i motsats till vad åklagaren hävdat under rättegången.

I ansökan nämns bland annat en köksstol med dubbla stolsdynor som en av de maskerade gärningsmännen hade suttit på då han tvingade kvinnan att utföra oralsex på honom.

En efter domen gjord granskning av hur stolsdynan hade hanterats hos NFC har avslöjat att förekomsten av DNA undersöktes endast på den undre dynan. Däremot hade DNA inte undersökts på den översta dynan, på vilken gärningsmannen hade suttit och på vilken hans DNA med stor sannolikhet skulle ha påträffats.

I närheten av parets hus, där de maskerade männen hade parkerat sin bil, hade en ölburk påträffats. Den hade heller aldrig blivit tekniskt undersökt, inte ens skickats till NFC, trots att den måste ha härstammat från de två maskerade gärningsmännen.

Hemma hos den tredje möjliga gärningsmannen E.L, hade ett par kängor påträffats. Under den ena kängans sula påträffades glassplitter som hade jämförts med endast det splitter som fanns efter en krossad glasruta inne i huset där brottet begicks, men inte med det splitter som fanns utanför huset, från ett ytterdörrsfönster och flera bilfönster, vilka också de hade krossats av de två maskerade männen.

I sitt yttrande till Högsta domstolen anser riksåklagaren att dessa utredningsbrister – jämte ett antal andra som inte tagits upp här – inte utgör några nya omständigheter och skriver i yttrandet (HD Ö 4558-20, aktbilaga 13):

”Vissa av de åtgärder som L.A. tar upp är så vitt kan bedömas sådan som hade varit möjliga att genomföra under förundersökningen. Det är dock en helt öppen fråga om utredningsåtgärderna hade fört utredningen framåt. Det är först om undersökningarna leder till ett faktiskt resultat som det kan föreligga nya omständigheter eller nya bevis.”

Även om brister i en förundersökning i sig inte kan räknas som ny och direkt bevisning för att L.A. är oskyldig, så utgör de ändå en sådan ny omständighet, som hade kunnat leda till en friande dom, om de varit kända av hovrätten.

Det hade därför varit rimligt att riksåklagaren på något sätt reflekterat över en sådan möjlighet. Till exempel att åklagaren med stor sannolikhet själv begärt om anstånd för att genomföra de åtgärder, som varit möjliga, eftersom objektivitetsplikten innebär att:

Teknisk bevisning måste självklart vara inhämtad och undersökt på ett riktigt och säkert sätt” och att ”Åklagaren måste vara objektiv även när hon eller han väckt åtal. Under rättegången är det visserligen åklagarens uppgift att bevisa att ett brott begåtts, men skulle det komma fram något som ändrar bevisläget måste åklagaren ta hänsyn till det”.

Hur skulle hovrätten bedömt en sådan begäran? Hade inte rätten till rättvis rättegång enligt Europakonventionen kunnat leda till att hovrätten avslagit åklagarens begäran och friat L.A., vilket anses vara det rätta enligt bl.a. Straffprocessutredningen (SOU 2013:17)?

Förutom brister i den tekniska utredningen, åberopade L.A. även en hel rad nya bevis, som hovrätten inte haft kännedom om. I sitt yttrande ställer sig riksåklagaren negativ till även dessa, med motiveringar som väcker frågor om objektivitetspliktens genomslagskraft i praktiken.

Vi tar några exempel: L.A. åberopade ett läkarintyg för att visa att han sedan lång tid har potensproblem som bevisar att han omöjligen kan ha utsatt kvinnan för oral våldtäkt. Riksåklagaren har bedömt detta bevis på följande sett:

L.A:s argumentation i resningsärendet baseras på att hovrätten tagit ställning till vem av de tilltalade som gjort vad och att domstolen kommit fram till att målsäganden ska ha tvingats suga på L.A:s penis och att det är A.E. som fört in ett vapen och fingrar i målsäganden underliv. Något sådant ställningstagande från hovrätten finns inte. Utifrån domen kan det alltså vara så att målsäganden tvingats suga på A.E:s penis och att det är L.A. som fört in fingrar och vapen i målsägandens underliv. Med hänsyn till detta är frågan om eventuella potensproblem inte relevant.

Sant är att någon exakt beskrivning av händelseförloppet, dvs. vem som gjorde vad går inte att läsa i hovrättens dom. Men måste man inte beakta att den enda bevisning som domen mot L.A. grundades på var A.E:s berättelse, i vilken han klart och tydligt pekar just L.A. som den som utsatte målsäganden för den orala våldtäkten?

Nog hade hovrätten nämnt saken i domen, om den ansett att A.E:s berättelse inte var trovärdig i en så central fråga? Att A.E. och L.A. skulle haft ombytta roller under våldtäkten är någonting som ingen före riksåklagaren överhuvudtaget ens nämnt. Riksåklagaren tillät sig således göra en egen och helt ny tolkning av A.E:s trovärdighet.

I sin sammanfattande slutsats tillade riksåklagaren även att ”Vidare utesluter inte läkarintyget att L.A. haft någon erektil funktion.”. Innebär detta att riksåklagaren ändå ansåg att L.A:s förmåga till erektil funktion var relevant och att det är möjligt att hovrättens dom grundats på att just L.A var gärningsmannen för den orala våldtäkten?

Är båda tolkningsalternativen objektiva och neutrala? Är det verkligen helt omöjligt att tolka det nya beviset till den tidigare tilltalades fördel?

I sin ansökan tar L.A. även upp att en annan av de tre möjliga gärningsmännen, nämligen E.L. i samband med häktningsförhandlingen faktiskt medgivit att han varit i parets bostad under den aktuella misshandels- och våldtäktsnatten.

Och att E.L. därtill vid ett flertal förhör under förundersökningen berättat om specifika detaljer som enbart kan förklaras av att han var den ena av de två maskerade männen.

L.A:s ansökan innehåller även exakta sidhänvisningar till dessa uttalanden i förundersökningsprotokollet. I stället för att riksåklagaren närmare tagit del av vad E.L. uppgett vid de olika förhören för att sedan bedöma deras innehåll och betydelse, lyfter hon enbart fram citat ur de båda domtexterna.

I tingsrätten nekade E.L. till att han hade varit på brottsplatsen och angav i stället att L.A. måste ha varit den andra gärningsmannen.

Riksåklagarens förklaring innehåller inte ett ord om hur hon bedömer betydelsen av det faktum att E.L. medgivit att han varit på platsen samt återberättat händelser och detaljer från brottsplatsen, som bara gärningsmannen kan känna till.

Avsaknaden av resonemang i denna del tyder närmast på att riksåklagaren bedömt att E.L:s medgivande och kännedom om specifika detaljer saknar all betydelse. Men hade det inte varit rimligt att riksåklagaren i så fall på något sätt motiverat sitt ställningstagande i sin förklaring?

Högsta domstolen brukar besluta i linje med riksåklagarens bedömning, då också den naturligtvis litar på att riksåklagaren gör en grundlig, opartisk och saklig bedömning och vid behov även ytterligare utreder det som åberopas i ansökan.

I slutet av oktober avslog Högsta domstolen, i enlighet med riksåklagarens förslag, L.A:s ansökan med motiveringen att L.A. inte har visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet (Ö 4558-20).

Några veckor efter att riksåklagaren hade lämnat sitt yttrande i L.A:s sak till Högsta domstolen kom nästa yttrande (HD Ö 5104-19, aktbilaga 20).

I det här fallet är det den tidigare livstidsdömde S.D. som inkommit med sin tredje resningsansökan. De två tidigare hade blivit avslagna av Högsta domstolen så det är först vid denna ansökan som riksåklagaren beretts möjlighet att yttra sig. I sitt yttrande har riksåklagaren samma negativa inställning som vid den ovan nämnda och motsätter sig att resning beviljas.

————–

S.D. dömdes 2006 till livstid i fängelse för mord på en 32-årig kvinna och för olaga hot mot hennes då 7-åriga son. I målet fanns ingen teknisk bevisning som kunde binda S.D. till att ha varit på brottsplatsen.

Den mördade kvinnans bostad hade visat sig vara så välstädad att inte ens hennes egna fingeravtryck eller spår av hennes skor hade kunnat bli säkrat vid den tekniska undersökningen.

Vapnet som kvinnan hade blivit skjuten med har heller aldrig hittats. Tidpunkten för kvinnans död blev heller aldrig fastställd. Åklagaren fastställde däremot kvinnans död utifrån när S.D. hade öppnat en garageport intill sin restaurang flera kilometer därifrån.

Åklagarens hypotes var att S.D. därefter skulle ha åkt och skjutit kvinnan, hotat hennes 7-åriga son och sedan åkt tillbaka till garaget för att fortsätta att laga mat på sin restaurang, som om ingenting hade hänt.

De båda domstolarnas fällande domar på livstid byggde helt på vad den 7-åriga pojken uppgett i de två videouppspelade polisförhören tillsammans med den minst sagt undermåliga fotokonfrontation där pojken pekat ut S.D. som gärningsman.

I förhöret hade pojken berättat att mannen som sköt hans mamma var en äldre man. Den enda äldre man med grått hår bland figuranterna vid fotokonfrontationen var S.D.

Övriga män var unga asiater med svart hår. Pojken hade även uppgett att gärningsmannen hade mustasch och att han hållit vapnet i sin högra hand.

S.D. är vänsterhänt och hade inte haft någon mustasch det senaste året. Däremot var han en välkänd person i trakten som sedan många år tillsammans med sin familj drev en restaurang där de lagade mat för avhämtning.

Under förra året gjorde podden Spår en granskning av fallet under rubriken Brandkärrsmordet. Flera av de nya omständigheter som kom fram i programmen lade grunden till S.D:s nu aktuella resningsansökan.

En av de nya omständigheterna är tre sakkunniga personer som efter att ha lyssnat på polisens förhör med den 7-åriga pojken ställt sig kritiska till hur dessa genomfördes.

Riksåklagaren anser inte att dessa uttalanden är att anse som någon ny omständighet då det redan när målet avgjordes 2006 var allmänt känt att det fanns svårigheter att värdera videoinspelade förhör med barn.

Borde man inte kunna kräva att riksåklagaren motiverar sitt avfärdande av sakkunnigbevisning genom en mera utförlig motivering än påståendet att kunskapsläget skulle ha stått still sedan 2006 inom detta otroligt omfattande och expansiva rättspsykologiska forskningsområdet, i Sverige och internationellt?

Som en ny omständighet i ansökan presenteras genom uppgifter från Skatteverket att de närmast inblandade personerna runt den skjutna kvinnan hade kommit till Sverige genom skenäktenskap, vilket föranleder att det nu finns en mycket relevant alternativ förklaring till varför och av vem kvinnan mördades.

Den skjutna kvinnans tidigare make i Vietnam och pappa till pojken hade skilt sig när pojken bara var ett år. Samma år som skilsmässan gifte pappan om sig med en annan kvinna i Vietnam och följde med henne till Sverige.

Långt senare har det visat sig att den kvinnan hade tidigare varit gift med en av bröderna till den man som kvinnan kom att gifta om sig med i Vietnam några år senare och därefter följde med till Sverige.

En dag 2005 ”råkade” kvinnan träffa på sin före detta man och pojkens pappa i stadens centrum. I förhör med pojkens pappa framkom att det tidigare äkta paret ville pröva på att bo ihop igen. Fem månader innan den ödesdigra händelsen då kvinnan blev skjuten, flyttade hennes make ut från lägenheten och pojkens pappa flyttade in.

Uppgifter från Skatteverket visar att pappan vid den här tidpunkten hade hunnit skilja sig från kvinnan han följt till Sverige. Bara för att nämna något ytterligare ur denna härva så har det visat sig att samtidigt som pojkens pappa flyttar ihop med sin tidigare familj var han fortfarande gift med en annan kvinna från Vietnam.

Inte heller dessa fakta anser riksåklagaren är någon omständighet som skulle leda till att målet beviljas resning. Riksåklagaren anser att uppgiften om skenäktenskap i sig inte är något bevismedel eller bevisfaktum som har betydelse i målet.

Hon medger dock att uppgiften hade kunnat ses som hjälpfaktum vid bedömningen av den allmänna trovärdigheten hos några av de som hördes i domstolarna, men tillägger:

Det framgår dock inte av domarna om några sådana frågor ställts eller hur de frågorna i så fall skulle ha besvarats.”

Varför det inte framgår i domarna om några sådana frågor hade ställts är av den enkla anledningen att dessa uppgifter inte fanns då, utan har tillkommit först genom podden Spårs granskning.

Är det inte rimligt att anta att domstolen sannolikt skulle ställt ”sådana frågor” om den hade vetat om det som först nu kommit fram? Och att uppgifterna i sig hade sänkt deras allmänna trovärdighet?

I åklagarens stämningsansökan mot S.D. ansågs motivet att skjuta den 32-åriga kvinnan skulle ha varit en skuld på 4500 kronor som hennes tidigare man, pojkens pappa, skulle ha lånat av S.D. som nekade till detta. Något vidare stöd för uppgiften om något lån fanns heller inte.

Som bevis för skulden i fråga presenterade åklagaren endast en liten papperslapp med olika siffror på och som påträffats i kvinnans förövrigt välstädade lägenhet. På lappen stod det bland annat 3000. I podden Spårs avslöjanden om skenäktenskap nämns summor på flera hundra tusen kronor som kostnad för ett skenäktenskap. Riksåklagaren konstaterar dock följande:

”När hypotesen om motiv ska bedömas ska först av allt det självklara konstateras; att vara skyldig någon pengar är i sig inte något motiv för mord.”

Detta är naturligtvis allmänt sett helt sant, men lika allmänt sett sant är, att när ett mord väl har skett så brukar man leta, och även hitta, gärningsmannen bland dem som har ett motiv, vilket i många mordfall just handlar om att ”vara skyldig någon pengar”.

Intressant är att riksåklagaren ändå uppmärksammar att domstolarna inte har berört frågan om motiv vid sina bedömningar av skuldfrågan. Men varför förringar riksåklagaren frågan när det nu kan presenteras ett annat, och mycket mer sannolikt motiv och frågan handlar om hur domstolarna sannolikt skulle bedömt motivfrågan om de vetat att det fanns en skuld på flera hundratusen?

Efter att ha tagit del av två yttranden till Högsta domstolen är det märkligt att näst intill inget har lyfts fram som kan läggas till fördel de sökande. Det verkar snarare som att riksåklagaren ser sin uppgift att med näbbar och klor förklara att även om det kommit fram något som ändrar bevisläget till den tilltalades fördel, så ska det inte tas någon vidare hänsyn till det.

 

Minna Gräns, professor i allmän rättslära vid Uppsala Universitet, ordförande i Stiftelsen Rättsstatens Vänner.

Thérèse Juel, frilansjournalist och författare till böckerna Fällda för sexövergrepp och Dömda om rättssäkerheten i Sverige.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.