Debatt
Foto: Ingemar Edfalk/Sveriges riksdag

Behövs det ett nytt parti?

Av Michael Williams 2020-12-03

"Det finns alltså utrymme i svensk politik för ett helt nytt parti som kan samla upp till 25 % av väljarkåren. Om detta parti fanns, hur många av riksdagspartiernas väljare skulle då tänkas välja det nya partiet?"

Statistiska Centralbyrån ger oss siffrorna från sin senaste undersökning om väljarsympatier i november 2020. Det får räknas till landets mest träffsäkra opinionsundersökning med över 4600 respondenter och en svarsfrekvens över 50 %.

De flesta analyser kommer som vanligt att uppehålla sig kring partierna som riskerar att åka ur riksdagen och hur det parlamentariska läget skulle kunna förändras av att strax under 8 % av rösterna inte längre får politisk representation i lagstiftande församling.

Vänsterpartiets framgångar och stabila väljarstöd trots, eller tack vare en nyvald partiledare är förstås intressant. Ändå är resultatet i allt väsentligt samma som vid valet 2018. Det är förstås mördande tråkigt så jag tänkte försöka bjuda på en alternativ analys.

För det första har inget av riksdagspartierna, utöver Vänsterpartiet, förmått att attrahera nya väljare med sin politik. Tre av de fyra partier som kompromissade fram januariavtalet har gått i stå.

Att Centerpartiet till och med tappat 1 % av sitt stöd efter valet skyller jag på att en del centerväljare inte vill samarbeta vänsterut, trots att partiet fått igenom mer centerpolitik än under alliansregeringens tid. Principen bedrar visheten, eller vad man nu säger. Miljöpartiet lider lite av samma problem.

Trots att de genomför stora delar av sitt partiprogram så återvänder inte väljarna. Att Liberalerna inte vunnit något på vare sig överenskommelsen eller partiledarbytet kanske kan hänvisas till att partiet ofta avfärdas med att ge svar på frågor som ingen ställer. Det kanske är lite elakt, men om de vill vara med och leka efter 2022 så behöver de göra sin hemläxa.

Jag har i andra sammanhang diskuterat varför riksdagspartierna inte i högre utsträckning förmår entusiasmera väljarkåren. En möjlig förklaring är att partiernas retorik tävlar i att måla ut framtiden i dystopiska ordalag. Inget parti kliver fram och presenterar en problemlösning och en tydlig väg framåt fylld av mod och tillförsikt. Tror fan folk blir uttråkade.

En mer intressant spekulation är Sveriges fjärde största parti ”Osäkra” som klockar in med 14 % av rösterna. Nu finns det nog en sanning i att osäkra väljare bestämmer sig sent för något av riksdagspartierna utefter vilka frågor som diskuteras i valspurten, vilken partiledare som känns mest förtroendeingivande, eller ren taktikröstning. De osäkra är alltså mindre benägna att rösta utifrån någon ideologisk övertygelse.

Men om vi leker med tanken att 14 % av väljarkåren inte tycker att något av riksdagspartierna representerar dem, men att de på valdagen ändå gör sin demokratiska plikt och snällt röstar på det alternativ som känns minst dåligt.

Det är ju ett fantastiskt underbetyg för riksdagspartierna. 14 % kan ju låta fantastiskt mycket men då ska man minnas att inför valet 2018 så rapporterades var fjärde väljare som osäker under första veckan i september.

Tänk, det finns alltså utrymme i svensk politik för ett helt nytt parti som kan samla upp till 25 % av väljarkåren. Om detta parti fanns, hur många av riksdagspartiernas väljare skulle då tänkas välja det nya partiet?

Trots allt så är ju de politiska sakfrågorna desamma, oavsett politiskt parti. Det som skiljer är problemformulering, lösningsalternativ, retorik och ledarskap.

För att förklara med ett exempel så är alla partier rörande överens om att allt som har att göra med skolan är helt åt skogen. Där finns ändå utrymme för mer kreativa problemformuleringar än de som diskuteras just nu.

Få partier presenterar någon djupare analys om varför det är som det är, eller kanske tar steget till att nyktert konstatera att vi inte riktigt kan jämföra med hur det var förr, innan kommunalisering och friskolereform eftersom vi inte mätte och räknade i samma utsträckning då som nu.

Kanske är det inte ens så dåligt som det sägs. Sanningar är ju ofta något man kommer överens om. Ett urval av fakta, om man så vill. Om man då inte kan göra vettiga jämförelser historiskt så kanske ett nytt progressivt parti ändå vill belasta vårt reformtrötta skolväsende med en plan som gör att både ungar och personal mår bättre.

En rak och välbelyst väg ut ur sjukskrivna lärare, ungdomars psykiska ohälsa och vad som populärt kallas för obehörighet till vidare studier. Detta kan med fördel presenteras med en inspirerande retorik framfört av ett ledarskap som klarar av att få människor att känna sig delaktiga i projektet Svensk skola.

Det är som sagt ett exempel utifrån att jag killgissar att människor i allmänhet tycker att tidlösa frågor om skola, sjukvård, lag och ordning är viktiga, men att de problemformuleringar och lösningsförslag i kombination med retorik och ledarskap inte är något som lockar till engagemang och framtidstro.

Så nästa gång Statistiska Centralbyrån gör en undersökning om väljarsympatier så skulle det vara intressant att bredda frågeunderlaget något.

Du som är osäker, saknar du idag ett riksdagsparti där du och dina åsikter representeras? Om så är fallet, vad är det du saknar hos dagens riksdagspartier, vilka frågor är viktigast för dig, vilka ställningstaganden vill du se, vad förväntar du dig av ett nytt politiskt ledarskap?

Kanske kan det utgöra en vitamininjektion för riksdagspartierna som har mer substans än att hålla upp ett blött finger i Twittervindarna. Kanske kan det inspirera människor till att starta ett helt nytt parti som svar på de faktiska behov som väljarkåren har från nu fram till nästa val. Vad sägs om något så forntida som en rörelse?!

Resultatet från Statistiska Centralbyråns väljarsympatiundersökning från november 2020 visar egentligen bara på att folk i allmänhet tycker att politik är bedövande tråkigt. Det behöver hända något nu. Något som bryter tristessen och får de som så ofta kallas för ”vanligt folk” att bli engagerade. Politik måste bli mer angeläget än så här.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.