Frisk men inlåst

Quick-ärendet har rest frågan om vad som händer på landets rättspsykiatriska kliniker. Här beskriver en patient hur det kan gå till. Sedan fem år tillbaka anser sjukhusledningen att han är frisk och därför medicineras och behandlas han inte. 

Innan jag dömdes 2004 hade jag levt i en ganska skyddad och stabil tillvaro i en liten by utanför Borås. Jag har alltid varit en skötsam person, sparsam med alkohol och har aldrig sysslat med narkotika eller annan brottslighet. Jag är vad man skulle kalla en medel-svensson, i alla fall fram tills jag blev djupt deprimerad och gick in i väggen som man kallar det i folkmun.

Friskförklarad av chefsöverläkaren

Gå in i väggen för min del innebar att jag tappade all sans och balans och gick in mig i en svår och bisarr psykos, som med tiden ledde fram till mord, som jag nu sitter dömd för på Växjö rättspsykiatriska klinik.

Sedan 2007 är jag helt medicinfri och friskförklarad av chefsöverläkaren, som aktivt har försökt att skriva ut mig sedan början av 2008, med hänvisning till att jag inte längre kan anses psykiskt störd och att det inte heller föreligger någon risk för återfall i allvarlig brottslighet, till följd av den psykiska störning som föranledde vårdöverlämnandet 2004.

Inte läkare som avgör

Innan jag själv blev dömd brottsling har jag egentligen ingen erfarenhet av rättsväsendet och jag har alltid trott att man som vårddömd skall skrivas ut då läkarna anser dig vara frisk, sanningen är dock en helt annan. En läkare som bedömer en patient som frisk skall anmäla det till Förvaltningsrätten som är ansvarig för respektive klinik som då ska ha sista ordet och avgöra huruvida vården skall upphöra eller fortgå. Således har lekmän sista ordet i vad som skall vara medicinska frågor.

I mitt fall har turerna varit många och personalen har skämtsamt gett mig smeknamnet ”avslaget”, på grund av mina många motgångar i allehanda ansökningar. Detta trots att jag då anses frisk och ofarlig.
1977 signerade Sverige den så kallade Hawaii-deklarationen, där psykiatriker förbinder sig att följa en rad punkter i sitt yrkesutövande. Bland annat skall all tvångsvård motiveras genom noggrann diagnostik och skall kunna motiveras med faktiska symptom.

Europakonventionen

I detta går reglerna hand i hand med Europakonventionen som kräver att vissa kriterier uppfylls för att man ska kunna frihetsberöva någon. Bland annat skall man kunna påvisa en aktuell störning som är av en sådan art och grad att det är påkallat med ett frihetsberövande, skall man påvisa en eventuell risk för brottslighet så skall även detta göras med grund i vetenskapen och en aktuell störning. Sedan min läkare friskförklarade mig har jag sett en sida av rättssystemet som jag personligen var främmande för, framförallt hur myndigheter gömmer sig bakom formuleringar för att undvika att ta beslut som skulle kunna anses obekväma.

Socialstyrelsens rättsliga råd

Botten i mitt fall nåddes då jag medverkade i Sveriges Radios program Kaliber gällande att vårdas som frisk. Efter det kallade Förvaltningsrättens lagman in ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd, vilket är vad Högsta Domstolen gett mandat till att vara landets primära myndighet för att bedriva så kallade second opinions.

Jag tyckte att det var ett bra beslut för jag visste att de inte skulle kunna påvisa en psykisk störning då jag enligt all vetenskap är att anse som frisk. Yttrandet från rättsliga rådets läkare Lars-Håkan Nilsson kom som en chock för alla inblandade. Han skriver att jag är psykotisk och allvarligt psykiskt störd, han tillägger dock att det är utan symptom.

För oss vanligt dödliga betyder det att han anser att jag är allvarligt psykiskt störd men att det inte finns något som tyder på att jag skulle vara det. En formulering som är lika förbryllande som oetisk. 



Detta kan han omöjligt ha läst sig till då nio år av journalanteckningar visar klart och tydligt att jag inte visat några psykotiska symptom under hela min vårdtid. Professor Sten Levander träffade mig för något år sedan och kom fram till att jag inte var psykiskt störd. Han gjorde också ett antal tester med mig och kom fram till att jag även är ofarlig och i avsaknad av psykos. Risken för att jag skulle bli psykotisk igen ansåg han vara minimal.

Kan bli sjuk i framtiden

Förvaltningsrätten har en sakkunnig läkare till sitt förfogande, det brukar i Växjö vara Carsten Teise som gör bedömningarna. Han delar min läkares inställning att jag är psykosfri och klar inom slutenvården. Men han anser inte att man kan skriva ut mig på grund av att jag en gång i framtiden eventuellt skulle kunna bli sjuk igen. Vilket är en ganska knepig anledning till tvångsvård då det i så fall inte skulle gå att skriva ut någon alls, då ingen, i hela världen är att anse som immun mot psykoser. Men, han tillägger att han vill se mig i öppen rättspsykiatrisk vård istället för sluten vård då jag inte blir bättre under slutna former. Vad jag lider av som utgör grund för tvångsvård kan han inte svara på även om ovan nämnda Hawaiideklaration tillskriver honom en skyldighet att kunna motivera varför.

Märkligt yttrande

Förvaltningsrätten avslog min läkares ansökan om utskrivning då det inte kunde uteslutas att jag led av en psykisk störning, eftersom rättsliga rådet har den särställning som de har. Detta till trots att så många år av dokumentation visar att Lars-Håkan Nilssons yttrande är direkt felaktigt. Professor Sten Levander skrev till rättsliga rådets ordförande och krävde att det drogs tillbaka då det var det märkligaste yttrandet han läst i sin yrkesverksamma karriär. Något han även påtalade för förvaltningsrätten som ändå ansåg att det fanns goda grunder till fortsatt vård.

Är fullt arbetsför

Rättsliga rådets yttrande blir än mer märkligt i mina ögon, då samma läkare skriver i februari 2011 att jag är att anse som fullt arbetsför. Lars-Håkan Nilsson skriver då inte ett ord om att jag skulle vara allvarligt psykiskt störd, inte heller psykotisk. Det resulterade i att jag förlorade min sjukpenning, vilket i sig försvårar min rehabilitering, då alla patienter inom rättpsykiatrin behöver betala alla aktiviteter och permissioner på egen hand. Hade rättsliga rådet 2011, skrivit på samma sätt som de gjorde då det gällde min frihet borde jag aldrig ha förlorat min sjukpenning. Det känns underligt att jag enligt rättsliga rådet är att anse som allvarligt psykiskt störd och psykotisk enligt en paragraf, men fullt frisk enligt en annan. Jag kan väl inte bara vara sjuk då det passar myndigheterna?

Jag vill inte dra paralleller till öststater som man gärna kritiserar för att kränka allehanda rättigheter, men om en Förvaltningsrätt kan fatta ett sådant beslut när en expert som Levander sågar det med fotknölarna och Levander utifrån nio års dokumentation och observationer har fog för sin kritik, kan jag inte annat än se att rättssystemet har havererat.

Ingen medicinering under fem år



Jag förväntar mig inte längre någon rättvis prövning i vårdfrågan. Jag har inte haft vare sig vård eller mediciner sedan 2007 och jag har i alla år skött mig prickfritt. Om förvaltningsrätten nu säger sig ”inte kunna utesluta en störning” efter så här många år, då jag enligt all relevant forskning är att anse som frisk från den störningen som låg till grund för att jag vårdöverlämnades, så kan jag inte heller räkna med att den bedömningen kommer att ändras då den redan saknar vetenskaplig och medicinsk grund.

Jag krävde att Förvaltningsrätten kunde ge mig en faktisk diagnos och visa vårdpersonalen hur de skulle arbeta med den unika, symptomfria psykos som rättsliga rådet måste anse att jag lider av – så att jag en dag skulle kunna få bli frisk från den, men jag fick inget svar på den förfrågan. Inte heller hur många år jag skulle anses vara störd utan att visa några tecken på det.

 

Kommentar till artikeln:

Av hänsyn till sina anhöriga vill patienten inte sätta ut sitt namn. Men redaktions-ledningen på Para§raf vet vem han är. Vi har fått hans berättelse bekräftad och vi har kopior av de dokument han hänvisar till. 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.