Debatt

Torgny Jönsson

Överlåt inte på åklagarna att avgöra vad som ska utredas

Av Para§rafs Redaktion 2018-12-10

I takt med att styrkeförhållandet mellan åklagare och misstänkta förskjuts är det domstolarnas sak att bevaka så att rättssäkerhetsgarantier under förundersökningen uppfylls. Inte minst avseende åklagarens skyldighet att objektivt utreda omständigheter och bevisning som den misstänkte begär att få utredd. Det finns allt starkare skäl att påminna rättskedjans aktörer om utredningspliktens praktiska innebörd.

   När en misstänkt begär att en brottsutredning ska kompletteras med ytterligare bevisning är huvudregeln att åklagaren ska tillmötesgå den misstänktes önskemål. Möjligheten för åklagaren att avslå en sådan begäran är mycket begränsad och lämnar inget egentligt utrymme för åklagaren att spekulera.

   Trots det envisas åklagare med att avslå av försvaret begärda kompletteringar med motiveringar som strider mot rättegångsbalken och  doktrin.

   Exempel på en sådan avslagsmotivering är när åklagare formulerar att en begärd åtgärd ”inte står i rimlig proportion” till vad bevisningen kan förväntas få för värde. Ur ett objektivitetsperspektiv är ett sådant angreppssätt problematiskt eftersom ingen de facto  kan veta vad som kan förväntas framkomma vid exempelvis  ett vittnesmål.

   En ytterligare rimlig utgångspunkt måste även vara att ju högre straffvärde desto skarpare krav på skäl för avslag av de åtgärder som försvaret vill få utförda. Det faktum att åtgärder kräver rättslig hjälp i andra länder är i sig inget som föranleder att kompletteringar inte skall vidtas.

   23 kap 18 a § rättegångsbalken är mycket tydlig. Det beviskrav som anges i bestämmelsen är att kompletterande åtgärder som begärs av försvaret skall verkställas ”om det kan antas ha betydelse för utredningen”. Beviskraven är med andra ord mycket lågt ställda.

   Det kan konstateras att Mats Heuman i ”Brottets beivrande” redan 1952 betonade på s. 122 att åklagaren bör vara generös med att vidta utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte.

   I tidskriften Advokaten 1989 s. 172 f. framförde den dåvarande överåklagaren Eric Östberg uppfattningen att objektivitetskravet lett till att åklagaren praktiskt taget alltid tillmötesgår en misstänkts begäran om kompletterande utredningsåtgärder. Östberg menar att rekvisitet tillämpas av objektiva åklagare ”om det kan antas vara till betydelse för utredningen” till ”om det inte är uppenbart ogrundat”.

Det framgår vidare av SOU 2011:45 s. 127 (Förundersökningsutredningens slutbetänkande) att;

”Den nu beskrivna skyldigheten att vidta utredningsåtgärder på begäran av den misstänkte eller dennes försvarare är långtgående”./…/ ”För uppfyllande av objektivitetskravet är det även angeläget att utredningsåtgärder som skall vidtas inte drar ut på tiden utan genomförs på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta för att säkerställa att material inte går förlorat samt att det får en objektiv bedömning”.

   Av Åklagarmyndighetens Rättspromemoria 2012:5 ”Artikel 6 i Europakonventionen – Rätten till en rättvis rättegång ur ett praktiskt åklagarperspektiv” framgår på s. 7 att:

”Inom ramen för en objektiv förundersökning ligger att åklagaren i största möjliga utsträckning ska tillmötesgå den misstänktes krav på utredningsåtgärder./…/ Eftersom polis och åklagare besitter maktbefogenheterna och utredningsresurserna under förundersökningen är det viktigt att den misstänktes begäran om utredningsåtgärder om möjligt tillgodoses”.

   Av intresse är även Åklagarmyndighetens uppfattning vad gäller objektivitet;

”att tänka på är att till synes resultatlösa utredningsåtgärder kan ha ett värde för den misstänkte och dennes försvar, t.ex. resultatlösa vittnesförhör, fotokonfrontationer, dörrknackningar etc. Vidare kan inledande underrättelseuppslag och spaningsnoteringar vara av betydelse för försvaret t.ex. för att visa på alternativa gärningsmän”.

   JO har vidare i 2959-2011 anfört:

”att inte gå den misstänktes begäran om åtgärder under förundersökningen till mötes kan även utgöra en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen”.

   I en tid där åklagarsidans faktiska ställning i processen stärks är det angeläget att påminna om de rättigheter som knyter an till principer om objektivitet och parternas likställdhet i processen.

 

Av Torgny Jönsson

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Torgny Jönsson har i medierna kallats ”Maffians bankir”. Han har tidigare avtjänat två längre fängelsestraff och frigavs i slutet av oktober i år efter att ha suttit häktad 19 månader på säkerhetsavdelning med restriktioner.
Under de senaste tio åren har ett stort antal av hans artiklar rörande rättssäkerhet och kriminalvård publicerats på DN, Aftonbladet, Dagens Juridik, SVT och Paragrafs debattsidor.
Han har även beviljats prövningstillstånd och vunnit mål i Högsta domstolen. Sedan frigivningen använder han Facebook som en plattform för sin syn på rättssäkerhet och på de pågående processer där han är både målsägande och misstänkt.
Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.