Om dråp och vem som äger rätten till döden

Av Michael Pålsson 2019-07-03

Kalle Karlsson har berövat sin hustru Eva livet genom att injicera henne med en dödlig dos av morfin och oxikodon. Det hände den 6 mars 2019 i den gemensamma bostaden på fastigheten Tolånga 3, Osby kommun. Brottet bör beskrivas som mindre grovt eftersom Eva sedan många år var sjuklig och själv hade uttalat att hon önskade ett avslut på sitt liv. Kalle Karlsson begick gärningen med uppsåt.

   Ovanstående gärningsbeskrivning står att läsa i den stämningsansökan åklagaren lämnade in i ett mål som ska avgöras senare i höst vid Ångermanlands tingsrätt.

   Jag har dock av integritetsskäl avsiktligt fingerat båda namnen och adressen. De få detaljer om målet jag inhämtat kommer i huvudsak från SVT.

   Enligt både mannen och makarnas barn skedde gärningen i samförstånd och enligt kvinnans eget önskemål. Kvinnan var svårt sjuk sedan flera år och enligt SVT anger mannen att han agerat i en nödsituation.

   Mannen och hustrun hade under en tid planerat gärningen och hade därför sparat ihop morfin till en dödlig dos. Mannen larmade själv SOS när hans hustru somnat in.

   Min avsikt med denna text är inte att utröna huruvida Kalle Karlsson är skyldig eller icke. Jag arbetar inte med straffrätt, så att bedöma skuldfrågan går långt utöver min kompetens. Istället är syftet med texten att reflektera över vem som äger rätten att bestämma över döden. Din och min.

   Jag vill också poängtera att det jag diskuterar nedan endast är aktiv och frivillig dödshjälp av informerade och beslutskapabla människor – alltså dödshjälp som efterfrågas av den sjuke.

   Texten handlar alltså inte om icke efterfrågad dödshjälp eller den typ av dödshjälp som förekommer redan idag genom så kallad passiv dödshjälp, när läkarna på den sjukes uppmaning slutar ge dropp med näring och genom tung medicinering försätter patienten i ett tillstånd som så småningom leder till patientens död.

   Även om jag älskar livet så är jag inte rädd för döden. Före det att jag föddes fanns jag inte. Jag hade inget ont av den icke-existensen. Efter det att jag dött finns jag inte. Jag kommer inte ha något ont av den icke-existensen heller.

   På det sättet är livet och döden oftast digitalt. Av eller på. Finns eller inte finns. Att jag skriver oftast, beror på att det funnits och finns människor som hålls vid liv med konstgjorda medel utan att vara vid medvetande. Vad vi ska kalla detta stadium av liv, vet jag inte.

   Att inte vara rädd för döden innebär emellertid inte att jag, liksom de flesta andra, inte är rädd för att dö. Jag älskar mina barn, min fru, mina föräldrar och vänner och en massa aspekter av livet som det vore omöjligt att lista här.

   Men det gäller att skilja på det abstrakta substantivet döden och verbet att dö. Det är olika saker. Döden finns det ingen anledning att vara rädd för. Att dö kan däremot nog så ofta vara både ångestfyllt och smärtsamt.

   Vid en diskussion om döden och om det ibland kan vara önskvärt att få dö, måste vi vara nästan brutalt ärliga mot både oss själva och andra. Endast förnuft, vetenskap, medkänsla och ärlighet kan enligt min uppfattning ge svaret på frågan om vem som bör äga rätten till vår död.

   Jag utelämnar därför avsiktligt alla religiösa resonemang eftersom teologisk logik enligt min erfarenhet inte stämmer med det vi i andra sammanhang anser vara sammanhängande och logisk argumentation. Oavsett vilka argument jag presenterar har den bokstavstroende religiöse alltid en auktoritet att falla tillbaka som är både omöjlig att bevisa och att motbevisa, nämligen gud.

   Resonemang om förnuftsfrågor med bokstavstroende tenderar därför att fastna i det obevisbara och blir därför oftast ointressanta och utan lösningar.

   Enligt mitt synsätt bör en diskussion om dödsfall börja med att vi för oss själva måste våga erkänna en sak som för de flesta av oss är närmast uppenbar men som vi sällan tänker på, nämligen att det finns goda och dåliga liv.

   Vågar vi inte erkänna att det finns goda och dåliga liv, utan anser att allt liv är gott blir en diskussion om det moraliskt berättigade för aktiv dödshjälp tämligen meningslös. Anser man att allt liv är gott, kan aktiv dödshjälp, inte ens frivillig, någonsin motiveras moraliskt oavsett vilket lidande livet innebär för individen.

   Som läsaren förstår är det min mening att det finns såväl goda som dåliga liv. Det finns liv jag vill leva och liv jag å andra sidan inte skulle önska min värsta fiende.

   När jag påstår att jag hellre skulle ta en dödlig dos morfin än att genomlida ALS eller svår och smärtsam cancer, då menar jag det. Inte utifrån synpunkten att jag som frisk skulle vara bättre än människor som drabbas av dessa sjukdomar eller ha större rätt än dem att leva, men utifrån det lidande dessa människor rimligen genomgår.

   Varför skulle jag frivilligt utsätta mig för ett stort lidande om jag kan undvika det? Ingen utom möjligen en bokstavstroende religiös kan rimligen mena att jag har en skyldighet att genomlida livet hur mycket jag än lider. För varför skulle jag vilja det?

   Men om du å andra sidan vill leva trots dessa sjukdomar, smärtor och ångest, då menar jag i och för sig att du ska få det. Livet är ditt. Inte mitt eller någon annans. Jag menar bara att den som inte vill leva vidare, ska ha samma rättighet att få dö som den som vill leva har rättighet till det.

   Utifrån en nykter och objektiv syn på världen är det uppenbart att det finns en skillnad på bra och dåliga liv. Det är lätt att se att exempelvis en älskad kvinna av medelklass i Sverige har ett betydligt bättre liv än en svältande, aidssjuk och skottskadad femåring i Jemen. De som inte vågar erkänna detta torde ha svåra problem med empati, medkänsla och att förstå verkligheten. Lidande är lidande och inte en champagnefrukost på Grand Hotell en morgon i maj.

   Nästa fråga tar avstamp i frågan om den vuxna människans självbestämmande. Är det alltid en skyldighet att leva, och därmed en moralisk skyldighet för mig att förhindra någon annans självvalda livsavslutande? Är det en skyldighet att leva och tvinga andra att leva?

   Min uppfattning i frågan bygger på grundsynen att det yttersta målet med moraliska regler är största möjliga lycka och minsta möjliga olycka åt så många som möjligt. Det innebär att om prognosen för det framtida livet för den enskilde människan ser dålig och smärtsam ut har jag inga betänkligheter mot att en person väljer att avsluta sitt liv.

   Visst måste en person som vill avsluta sitt liv överväga om biverkningarna för omgivningen är så stora att personens eget lidande helt enkelt får tolereras för att omgivningen inte ska lida mer. Förlusten av en mamma, en pappa, en familjeförsörjare, en bästa vän och så vidare kan såklart innebära ett enormt psykiskt lidande.

   Å andra sidan kan ett psykiskt eller fysiskt lidande för den enskilde säkerligen också vara så stort att ett självvalt avslutande av livet får anses uppväga bieffekterna för omgivningen.

   Slutsatsen måste då bli att om en vuxen och beslutskapabel person, inte som ett rop på hjälp, utan som ett noga genomtänkt handlingsalternativ väljer att avsluta sitt liv eftersom prognosen för det framtida livet ser dålig ut – då kan jag inte förstå varför det skulle vara en moralisk plikt att förhindra det självvalda livsavslutet. Det kan inte vara en plikt att leva under vidriga omständigheter.

   Skulle jag trots vetskapen om en annan människas genomtänkta beslut att avsluta sitt liv, försöka förhindra dennes självmord, då skulle jag samtidigt omyndigförklara personen och ta ifrån den dess självbestämmande.

   Jag menar att det är ett orimligt förhållningssätt. Visserligen skulle jag försöka att föra ett meningsfullt övertalningsförsök att få han eller hon att se att livet trots allt är värt att leva. Jag hade säkert bett personen att söka hjälp hos psykiatriker.

   Men om beslutet inte går att rubba och inte bara beror på en tillfällig depression, kan inte jag anse att det vore moraliskt fel att inte ingripa. Tvärtom. Att ingripa vore ett obehagligt övergrepp på den dödslängtande personens autonomi och frihet.

   Frivillig dödshjälp innebär att en person på ett tydligt sätt uttalar att han eller hon vill ha hjälp att dö. Skälet är att personen på grund av sjukdom eller skada inte klarar av att avsluta sitt eget liv. Det krävs att en annan person aktivt medverkar i avslutandet av livet oavsett om det är genom att lägga ett giftigt piller i den sjukes eller skadades hals, ge en dödlig dos morfin genom en spruta eller på annat sätt.

   Som det inledningsvis beskrivna fallet med Kalle Karlsson och Eva visar, är denna typ av dödshjälp är förbjuden i Sverige. En person som skulle bistå en annan person att avsluta sitt eget liv så som jag beskriver ovan skulle därför sannolikt bli åtalad för dråp. Precis som Kalle Karlsson.  Det jag diskuterar nu är sålunda inte lagligheten eller inte, för aktiv dödshjälp är olaglig i Sverige.

   Utgångspunkten för mig, liksom vid frågan om plikt eller inte att förhindra ett självmord, är personens eget självbestämmande, dess autonomi och personliga frihet. Om man efter seriösa diskussioner med en myndig, beslutskapabel och informerad person blir övertygad om att han eller hon verkligen vill avsluta sitt liv, då talar detta med styrka för att personen också ska få den hjälp hon behöver.

   Det gäller dock att kunna konstatera att personens begäran inte bara beror på en tillfällig depression, som skulle kunna botas av en psykiatriker, utan att det är ett noga övervägt beslut. Men om man är säker på att personen verkligen vill avsluta sitt liv, är det enligt min uppfattning kränkande att inte respektera det valet.

   Här skulle man kunna stanna om det gällde att hindra eller inte hindra ett frivilligt livsavslut, eller att assistera till ett frivilligt livsavslutande, men problemet med frivillig dödshjälp är ännu lite djupare eftersom det kräver att en annan människa faktiskt aktivt agerar.

   Det medför att graden av säkerhet på att de livsavslutande åtgärderna faktiskt medför mindre lidande än vad som kan uppvägas av lyckan att leva för den som vill avsluta sitt liv måste vara högre.  Man måste på något sätt förvissa sig om att begäran om dödshjälp bottnar i ett väl övervägt beslut, så att personen inte ångrar sig när det är försent.

   I praktiken finns det länder och delstater där lagstiftningen rörande dödshjälp verkar fungera. Ett exempel som ofta brukar nämnas är det system som sedan 1997 tillämpats i delstaten Oregon i nordvästra USA. Oregon-modellen innebär att obotligt sjuka, vuxna personer över 18 år, i livets slutskede skriftligen kan få begära att avsluta sitt liv med en dödlig dos läkemedel som skrivs ut av läkare med syftet att den ifrågavarande personen ska kunna ta sitt liv.

   Den behandlande läkaren plus ytterligare en läkare ska avgöra om patienten är förmögen att fatta ett övervägt beslut. Vidare ska behandlande läkare och en fristående läkare bekräfta personens diagnos och prognos. Om läkarna finner att patienten lider av en psykisk störning ska personen istället remitteras till en specialist på dessa sjukdomar.

   Läkarna ska också informera om palliativ vård. Modellen bygger på frivillighet och en egen aktiv begäran att få avsluta sitt liv. En patient kan när som helst återkalla sin begäran om utskrivning av läkemedlet. Alla utskrivningar måste dokumenteras och rapporteras till Oregons hälso- och sjukvårdsdepartement.

   Jag vet inte om Oregon-modellen är den bästa eller om ännu bättre modeller skulle kunna införas för att med än större säkerhet fastställa om personens lidande är så stort att lidandet överväger lyckan att leva. Däremot ligger den i linje med vad jag menar skulle kunna vara det avgörande moraliska steget för frivillig, aktiv dödshjälp.

   Kan man fastställa att en myndig person skriftligen eller på annat sätt dokumenterat sin vilja att avsluta sitt liv, att detta inte beror på en tillfällig depression och att priset för det fortsatta livet är ett stort lidande, menar jag att det inte finns några moraliska skäl att omyndigförklara personen. Istället innebär motsatsen ett övergrepp på personens autonomi och personliga frihet.

   Ett sista argument som kan framföras mot frivillig och assisterad dödshjälp är att läkare inte ska tvingas medverka till att ta livet av människor. Visserligen tycks vi inte vara lika benägna att tycka att barnmorskor ska ha en motsvarande rätt när det gäller aborter, men för egen del fann jag inledningsvis frågan problematisk.

   I Oregon har man löst problemet på det sättet att modellen innehåller en samvetsklausul för läkare som inte vill medverka. Sålunda ska ingen läkare av moraliska eller andra skäl tvingas att medverka till att en medmänniska vill avsluta sitt liv.

   Å andra sidan kan jag mena att en läkare inom den palliativa vården bör vara lika skyldig att assistera vid dödshjälp som en barnmorska vid abort. I annat fall finns det ju andra grenar av vården där läkaren behövs.

   Sammanfattningsvis menar jag alltså att om läkaren, på medicinska grunder och efter uttrycklig begäran av en patient, finner patientens lidande outhärdligt och att lidandet inte går att lindra, då borde läkarassisterad, frivillig dödshjälp vara tillåten.

   De läkare som påstår att den palliativa vården har tillräckliga resurser för att kunna lindra alla sorts smärtor har bevisbördan för sitt påstående i relation till de skadade eller sjuka som inte har något annat val än att genomlida sin smärta och ångest.

   Även om människor sedan trehundratusen år tillbaka ibland tvingats dö under vidriga former, finns det knappast ett enda rationellt argument varför detta ska behöva fortsätta i ett civiliserat samhälle om vi kan undvika det.

   Det ska tilläggas att svenskar som önskar frivillig dödshjälp redan idag kan ta sig till andra länder för denna förmån. Problemet är att detta förutsätter en rejäl plånbok. I värsta fall kan alltså frågan om dödshjälp bli en klassfråga, vilket nog de flesta av oss skulle tycka vara orimligt. För fattig för att få dö?

   Eva slipper lida mer, men jag vet inte hur det kommer att gå för Kalle Karlsson. Jag hoppas han blir frikänd men återkommer i fallet efter domen som kan förväntas komma i december i år. Jag kan dock konstatera att om vi haft en lag som tillåtit frivillig, läkarassisterad dödshjälp, då hade Kalle Karlsson sannolikt aldrig behövt hamna i domstol.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer och driver även bloggen www.moralisk-kompass.se

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.