Det får inte vara så

Av Dick Sundevall 2019-08-07

Det får uppenbarligen inte vara så att grovt våld till den grad att det innebär att brottsoffren måste uppsöka sjukhus – har minskat. Och det får absolut inte vara så att människor inte dödas i större utsträckning nu än tidigare i vårt land, för då brinner det till i huvudet på en del. Men så är det.

   Det här och liknande klargöranden har kriminologer försökt föra ut år efter år – men inte riktigt lyckats nå fram med. Många är bra på att forska och ta fram seriösa forskningsrapporter – men få av dem är bra på att få ut det till en bredare allmänhet.

   Vi på Para§raf har under sju år envetet försökt förklara att Sverige faktiskt är ett av de tryggaste länderna i världen. Om man inte är tonårskille som fått i sig för mycket öl, är gift med helt fel karl, eller umgås i kriminella kretsar – är risken att råka ut för grovt våld förhållandevis liten i vårt land. Och – risken blir allt mindre.

   Men så får det inte vara, enligt de på den mörkblåbruna ytterkanten. Det måste bara vara värre och värre. Gärna med hänvisning till ”massinvandringen”. Och de har direkt och indirekt stöd om än i lite mer sofistikerad form, från väldigt starka krafter.

   Det konservativa högerblocket i svensk politik som formeras som bäst nu, driver frågan hårt om ökad grov brottslighet och hårdare straff. Likaså gör Socialdemokraterna. För försäkringsbolag är det guld värt, eller i varje fall kronor, att allt fler tror att våldsbrottsligheten ökar.

   Väktarbolag och andra företag i säkerhetsbranschen, har naturligtvis inte heller något emot att den bilden målas upp. Kort sagt, det finns pengar att tjäna på att människor är rädda.

   Och inte minst finns det pengar att hämta för medier av allehanda slag inom sektorn ”crime” som det heter på TV-språk.

   Att bryta igenom allt det här med fakta som påvisar motsatsen är svårt – mycket svårt. Man måste vara tydlig och väldigt pedagogisk. Och inte minst redovisa källor som inte kan ifrågasättas.

   En av de få som lyckats med det på senare tid är Maria Robsahm, som med sina grafer visar upp hur det ser ut. Hon rundar i nedanstående graf både diskussionerna om vad som polisanmäls och inte anmäls, och vad människor subjektivt upplevt att de blivit utsatta för, genom att titta närmare på hur många som sökt sjukvård för skador de fått genom att bli utsatta för våld.

   Stanna gärna upp i läsandet och studera nedanstående graf ordentligt. Granska den gärna kritiskt – för den håller. Om man uppsöker sjukhus för sina skador handlar det inte om en örfil, en sprucken läpp eller en blåtira av mildare slag. Utan om grövre våld än så. 

 

   Det här har naturligtvis domedagsprofeter som predikar systemkollaps och att muslimer kommer att ta över Sverige etcetera, försökt ifrågasätta. För dem får det ju inte vara så här!

   En av dem, Tino Sanandaji, har reagerat extra kraftigt. Han är ekonom men ägnar numer sin mesta tid åt att bevisa att han inte är kriminolog. För många är hans ord den stora sanningen för han bygger ju sina systemkollapsidéer på statistik, hävdar de. Men det går att konstruera väldigt mycket genom vad man väljer ut bland all statistik. Och framförallt genom vad man inte redovisar.

   Sanandaji hatar numer Maria Robsahm minst lika mycket som han genom åren hatat Para§raf. Och det är ju inte så konstigt eftersom Marias grafer smular sönder hans teorier.

   De som söker upp sjukhus har dock överlevt. Men hur är det då med de som råkar ut för dödligt våld i Sverige? Det ökar inte heller, vilket Maria Robsahms graf nedan med alla önskvärd tydlighet visar.

   Innan nu några läsare hinner kasta sig över tangentborden och tar upp gängkrig och ”det ökande skjutandet”, så låt oss ta även den frågan med hjälp av Maria Robsahms grafer. Så här ser det ut:


   Vad grafen visar är att det dödliga våldet har minskat sedan toppnivån runt 1990. Skjutvapen är något vanligare som mordvapen idag men har inte inneburit att fler blir dödade totalt.

   Nyligen kom en rapport om att kniv fortfarande är det vanligaste mordvapnet. För mordoffret eller dennes anhöriga är det rimligen lika fruktansvärt om han eller hon blivit mördad med skjutvapen eller kniv. Och framförallt är det uppenbart att folk har skjutit ihjäl varandra även i fredstid, så länge det har funnits skjutvapen.

   Skulle det göras en ordentlig syn- och hörseltest av alla som har licens för skjutvapen, säg var tredje eller femte år, och varför inte en enklare mentaltest när man ändå är igång – skulle skjutandet mot människor säkerligen minska än mer i vårt land. Allt för många skjuts av personer som haft licens för skjutvapnet de använde.

   Men det har ju blivit ett råare samhällsklimat oavsett vad Maria Robsahms grafer visar, kanske någon invänder? Ja, framförallt i sociala medier. Och framförallt från de mörkblåbruna som inte kan ta till sig klara och tydliga fakta – för att det inte får vara så.

   Visst måste våldet minska ytterligare. Och visst måste det bli ett slut på att människor skjuter ihjäl varandra. Vi ska naturligtvis inte slå oss till ro med att det grövre våldet minskar men visst är det glädjande att det inte har ökat – i varje fall glädjande för oss som kan glädjas åt det.

   Uppenbarligen har allt malande om att det grova våldet ökar skrämt många människor. Fått dem att tro att det är mycket värre än vad det är. Rädsla kan vara rent förlamande och sänker människors livskvalité. Jag har ofta haft anledning att fråga mig, inte minst utifrån mejl jag får, om de blåbruna hatarna kanske är de som är mest rädda.

För övrigt anser jag…

   att det vore skönt att utifrån ovanstående slippa jägardiskussionerna. Jag kommer ändå aldrig att förstå att man inte som jägare skulle tycka att det vore bra om alla i jaktlaget har genomgått en syn- och hörseltest kombinerat med en enklare mentaltest, när man samlas med sina skjutvapen och ger sig ut i markerna.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.