Stenkastande barn bad om ursäkt

Av Andreas Magnusson 2019-10-10

I slutet av september utsattes en grupp bingospelande pensionärer för stenkastning och glåpord från en grupp barn med invandrarbakgrund. Händelsen väckte stort medialt intresse. Hobbykriminologen Tino Sanandaji hade sina egna teorier.

”Som ni vet är en uråldrig svensk barnlek att roa sig genom att samlas runt, angripa 90-åringar, kalla de för hora och skratta. Trots att Sverige är rekordtrygg ökar anmälningsgraden för stenkastning mot pensionärer”, skriver Sanandaji.

   Förmodligen var Sanandaji ironisk i sin inledningsmening. Kanske var han också ironisk när han vid ett tillfälle kallade mig ”respekterat riksgeni”. Det är svårt att veta, men jag gissar att han menar att det finns människor som kommer från kulturer där det anses normalt att kasta sten på bingospelare.

   Eftersom det inte finns någon statistisk sammanställning kring stenkastningsoffer utifrån ålder så är det i alla fall inget faktapåstående Sanandaji kommer med när han påstår att problemet med stenkastning mot pensionärer har ökat.

   Det är i bästa fall en avancerad killgissning av det slag man kan höra i fikarum eller efter några öl på krogen. Vi har ingen aning om stenkastning mot pensionärer är ett växande problem eller inte.

   Alldeles oavsett Sanandajis brister som amatörkriminologisk vetenskapslajvare så har han en viktig poäng med följande:

”Om ni vill göra något åt angrepp mot försvarslösa räcker det inte att bli upprörd, det krävs intellektuellt motstånd.”

   Riktiga kriminologer förstår skillnaden mellan fungerande och icke-fungerande insatser. Den norske kriminologen Nils Christie uttryckte det så här i boken ”Lagom mycket kriminalitet”:

”Människor som inte känner någon samhörighet när de träffas kommer inte att få mycket kunskap om varandra. Informationen går trögare. I krissituationer blir man i högre grad beroende av myndighetspersoner. Men vissa sorters myndighetspersoner producerar kriminalitet genom sina ingripanden. Polisen befinner sig i en liknande situation som Kung Midas. Allt han rörde vid blev till guld, och, som vi känner till från sagan, dog kungen av svält.”

   Christies poäng är att ett samhälle som institutionaliserar all konfliktlösning också skapar kriminalitet. Om vi verkligen vill komma till rätta med brottslighet och icke-önskvärda beteenden mellan medborgare måste människor komma närmare varandra.

   Ett första steg på vägen mot den sorts rättskipande som Christie förordar har nu inträffat mellan barnen och pensionärerna.

   Omedelbart efter det inträffade blivit känt kontaktade föräldrar till barnen pensionärsgruppen för att planera in ett möte. Vid torsdagsbingon dök samtliga barn upp tillsammans med sina föräldrar för att be om ursäkt.

”De kom med blommor och choklad, och barnen bad om ursäkt och sa förlåt. De hade till och med en tår i ögat, man kunde se att de verkligen menade det”, sa ordföranden för PRO Trollhättan Södra.

   Det är så viktigt med mötesplatser där människor av olika åldrar, kön och bakgrunder kan mötas. Därför är samhällssegregation allvarligt. Våra särskilt utsatta områden har skapats genom att vissa områden har ansett sig för fina för vissa sorters människor. Och genom att isolerade områden har skapats har det uppstått öar mellan oss.

   När de där öarna väl har uppstått får vi allt svårare att se varandras mänsklighet. Nils Christie formulerar det så här:

”De flesta barn kommer någon gång att uppföra sig på ett sådant sätt att det enligt lagen kan kallas kriminellt.”

   Han menar att när förbrytelsen sker inom familjen, till exempel om ett barn har tagit pengar ur mammas plånbok, så tenderar vi till att undvika att kalla händelsen för kriminell. Varför då?

”Kan hända”, skriver Christie, ”därför att vi vet för mycket. Vi känner vår dotter genom myriader av andra situationer. Vi känner till hur givmild hon egentligen är, vi kommer ihåg all omsorg och omtanke hon har gett prov på inför syskon och vänner, vi vet vilka glädjeämnen hon har – och kanske också vilka bekymmer.”

   Christie menar inte att vi ska avskaffa begreppet kriminalitet eller att straff alltid är olämpliga. Särskilt när det råder stor ojämlikhet mellan offer och förövare kan straff mycket väl vara nödvändiga.

   Poängen är att vi inte alltid tjänar på att bygga ett samhälle där så mycket som möjligt kriminaliseras. Ibland kan medlingssamtal, mänskliggöranden, uppriktiga ursäkter och kärleksfull omsorg ha betydligt större effekt.

   Som lärare har jag många gånger fascinerats av vad som händer när en grupp svensklärare träffas för att sambedöma elevuppsatser. De gånger vi inte är överens om betyg på en text så är det nästan alltid så att den undervisande lärare som känner eleven vill ge ett högre betyg än den lärare som inte känner människan bakom texten.

   Det är lätt att inbilla sig att den känslomässigt avskärmade bedömaren är den som gör rätt – att djupare kunskap om en medmänniska är av ondo. Men är det till exempel verkligen självklart sämre att en bedömare känner till att den som skrivit texten har diagnostiserad dyslexi?

   Ta Tino Sanandaji-citatet i början av den här krönikan. Han gör ett par försmädliga språkfel. Till exempel blandar han ihop ”de” och ”dem” och så skriver han ”trygg” istället för ”tryggt”.

   Eftersom jag vet att Sanandaji inte är född i Sverige och enligt egen utsago dessutom har dyslexi så kan jag bortse från det där och kritisera hans yviga tankegångar istället för att haka upp mig på de språkliga bristerna. Det blir en mer rättvis bedömning.

   På samma sätt har förmodligen ett försoningsmöte mellan bingospelande pensionärer och skamsna stenkastarbarn stor betydelse för att undvika framtida brottslighet. När vi människor väl har lärt känna varandra så vill vi varandra nästan alltid väl.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.