Foto TT

I ruinerna av folkhemmet

Av Crister Enander 2019-12-31

Att tvingas leva i ruinerna efter det som en gång var Folkhemmet är på många sätt både smärtsamt och fullt av tragik. Alla dessa tusen och åter tusen enskilda personer som drabbas så hårt och så skoningslöst, offrade i vinstmaximeringens heliga namn, som lever ytterst tätt intill oss i vardagen och som med en märklig form av bedövande automatik tycks bli alltmer osynliga för andra medborgare.

   Varje dag rapporteras det i nyheterna om att sittande regering – det tycks numera spela föga roll vilken partibeteckning den har – egenmäktigt beslutat att genomföra ännu fler och svåra och svidande inskränkningar i den allmänna välfärden och att de samtidigt nästan som i smyg, bakom ryggen på medborgarna, tar det ena långsiktiga beslutet efter det andra som sakta men säkert kommer att försämra livet för de redan fattiga och de som idag är hårdast utsatta och drabbade – de sjuka, de gamla, de utstötta.

    Kort sagt: mot alla som saknar röster i offentligheten.

   Vad som håller på att hända är att de redan hemsökta ska jagas ut från en ständigt krympande samhällsgemenskap och bli till vår tids paria, förvandlas till ovälkomna utbölingar som ingen vill befatta sig med, eller ännu mindre bryr sig om.

   Strategin – ty det står klart att det rör sig om en strategi, en plan – är inte bara bottenlöst cynisk. Den är medveten; kalkylerad in i minsta detalj. Utarmning är idag inte längre ett tomt ord. Fattigdom och växande misär finns mitt ibland oss och den delas av många, ständigt av alltfler och den slår allt hårdare rakt i många människors vardag och liv.

   Det råder numera nöd i riket – på många håll står svälten utanför dörren och enbart genom nog så förnedrande allmosor och vänners omtanke och vänlighet förmår familjer att ställa mat på bordet i slutet av varje månad.

   Orättvisor och en tilltagande brist på solidaritet lyckas härja hänsynslöst i denna tid som värderar och hyllar egoism högre än medmänsklighet.

   På ett plan kan jag – bokstavligen – inte förstå hur makthavarna tänker eller förmår att fungera. Deras verklighet och värderingar ligger så långt ifrån vad jag håller högt och hedrar – och som jag dessutom likt många andra har levt med som en uppsättning av självklara rättesnören sedan barnsben – att ett tankegap öppnar sig under mig; mellan vad jag kan omfatta med förnuftet och vad de däruppe företräder för värderingar finns numera en bottenlös avgrund.

   Inte ens till en intellektuell språngbräda förmår jag riktigt nå, ett avstamp där jag skulle kunna åtminstone börja för att nå fram till en grundläggande insikt, själva upptakten till förståelse, om hur de styrande ser på den enskilda människans värde och behov, på vilket sätt de anser att samhället bör och ska skötas i den tid som är vår samtid; var skatteintäkterna gör bäst och mest nytta och vad de helst bör användas till, eller på vilket sätt samhället ska ta hand om och ta ansvar för de handikappade, de medellösa, de åldrande och sjuka och de som av skilda orsaker har hamnat ute i marginalen och saknar förmåga och möjlighet att stå för försörjning och sin direkta överlevnad.

   Jag vill förstå.

   Jag vill verkligen förstå.

   Det obegripliga äger en särskild lockelse, det så att säga retar kunskapshungern och vetgirigheten – dessutom, de som styr och ställer är ju trots allt av samma skrot och korn som du och jag; ty ”under huden är vi alla lika”, som Gunnar Ekelöf riktigt påpekade.

   Dessutom är det enbart genom hård och kall kunskap och insikter som detta numera snudd på systematiska missbruk av makt och inflytande kan bekämpas och därigenom stoppas på ett tillräckligt effektivt sätt för att hejda dess framfart.

   Makt korrumperar. Det är en gammal kunskap, historien är full av exempel. Makt förändrar människor i grunden; något förvrids och förstörs i de styrandes själva karaktär, eller sätt att tänka. För att uttrycka det enkelt: personligheten deformeras.

   Girighet är i det perspektivet – jakten efter mer och mer pengar – att betrakta som en form av sjukdom och så är även den ohöljda och uppenbarligen ohejdbara hungern efter makt och ännu mer makt.

   Exemplen äro legio. I de grekiska stadsstaterna, och i det stora Romerska riket vars undergång skedde på grund av inre stridigheter och under den italienska Renässansen fanns i till exempel Florens släkten Medici och i Rom familjen Borgia.

   Samtidigt härskade i England kung Henrik VIII som med åren blev rakt av tokig och här i vårt eget land led folket – och led svårt – under tyrannen Gustav Vasa som drevs en okontrollerbar hunger efter guld och rikedomar och som fyllde hans egen kassakista.

   Men makten, vad gör den med den enskilda människan? Förstör strävan efter och den uppenbarligen lockande smaken av makt sinnet på och de grundläggande värderingarna hos de som når styrande poster? Förvrids och deformeras förmågan till vanlig hederlig inlevelse i andras villkor?

   Frågorna staplas snabbt på varandra. De hånfulla frågetecknen blir till vassa skäror som riskerar få oss alla att blöda i väntan på svaren som gäckar och tycks förbli oåtkomliga.

   Uppenbarligen tar makt död på empatin. Den torkar sönder själen och får den att börja spricka. Även sinnet för moral demoleras. Slutsatserna är tyvärr enkla att dra.

   Frågorna måste ändå ställas; vi måste förstå dessa stötande skeenden. Det är nödvändigt. De härskande agerar på ett sätt som väcker även de värsta farhågor till liv.

   Ty hur kan kännande varelser av kött och blod, hur kan människor med barn och familjer sitta och formulera och sedan kallsinnigt klubba igenom förslag efter förslag som tar ifrån de redan drabbade och hårt ansatta det sista hoppet om ett drägligt liv?

   Hur – frågan är nu icke alls av det retoriska slaget – är den människa skapt som med ett pennstreck i statens budget tar ifrån de svårt handikappade deras personliga assistenter så att de tvingas bli liggande i en säng och få liggsår, inte äger rätten att bli tvättade och bli rena från sitt eget träck, som enbart med svårighet – och ibland inte alls – kan få i sig den mat som ställs fram på sängbordet framför dem av en sönderstressad ung pojke eller flicka från hemvården?

   Ser de styrande inte konsekvenser av vad de gör? Blundar de i sitt inre?

   Skulle de, när de lämnat sitt anonyma kalla skrivbord, kunna gå fram till en enbent och ta hans kryckor? Knuffa den lama kvinnan ur hennes rullstol?

   Kan vår socialminister se hur blodet och varet rinner ur åldringars och rörelsehindrades liggsår utan att försöka hjälpa dessa människor i deras lidande?

   Jag står frågande. Jag undrar. Jag vill förstå.

   Hemsöks de aldrig om nätterna, när uret obevekligt tickar från fyra mot klockan fem – under vargtimmens hårda vassa minuter – i den djupa natten, av hemska bilder av vilka verkningar deras beslut fört med sig, ser de inte de levande människorna med alla plågor passerar förbi den inre blicken?

   Jag ställer inte frågorna för att vinna några billiga poänger. Mitt intresse att förfalla till billiga demagogiska utspel är snudd på obefintlig. Men – jag säger det igen – jag vill veta. Jag vill verkligen förstå.

   Vad rör sig i deras tankar när de genom nya beslut och förödande inskränkningar river sönder det ena efter det andra av de sociala skyddsnäten?

   I frågor som dessa tror jag inte på oskuldsfullhet, här finns inga utrymmen för naivitet eller frånvaro av kunskap om vad besluten som politikerna fattar och vad de kommer att leda till.

   Med berått mod rivs även de sista ruinerna av vårt en gång stolta Folkhem, med öppet sinne försämras hälsovård, omsorg, sjukvård, skolor, åldringsvård liksom omhändertagandet av människor som fastnat i missbruk eller tvingats ut i samhällets marginal av bristande mental hälsa.

   Tveklöst är de fullt medvetna om effekterna som deras beslut leder till.

   Här finns inga hemligheter. De är inte på minsta sätt förda bakom ljuset, och de är inga okunniga ignoranter. Bakom varje siffra döljer sig en människa, och om detta faktum svävar de sannerligen inte i ovetskap.

   Ändå tycks de aldrig tveka, nästan dagligen fattar de styrande beslut som i ett slag försämrar livet för tusen och åter tusentals människor.

   Var går deras gräns? Det de gör och vad de redan gjort kan inte förklaras med bristande empati eller någon allmän brist på föreställningsförmåga eller möjlighet till inlevelse och förståelse.

   Framför mig ser jag män och kvinnor med själar som blivit stumma, med ett inre som nästan vanställts till något djupt avskräckande och i grunden avskyvärt. Och de finns mitt ibland oss.

   De andas samma luft som resten av oss. De lever på våra skattemedel. Vi betalar deras mat, deras hus, deras semestrar och trivsamt bekväma liv. Ty de är våra – samhällets – tjänare.

   Sanningen om maktens män och kvinnor är uppenbarligen att de numera är beredda att trampa på sin egen heder och resterande värdighet enbart för att få sitta kvar vid bordet där besluten fattas. De anpassar sig, deras känslor stelnar och förhårdnar inifrån – och ut.

   Förtvinar deras inre? Ger de frivilligt upp sin medmänsklighet? Det är i så fall ett obarmhärtigt högt pris som de är beredda att betala för sin tillfälliga maktställning. Domen som väntar dem riskerar att bli hård, mycket hård.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


  Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
   Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
   Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.