Att rädda ett barn

Av Emilie Hillert 2020-05-27

Det här är historien om hur en handfull enskilda individer anser sig stå över lagen, myndigheter, domstolar och rättssystemet. Om hur de enskilda individernas konspirationsteorier skapar ett tunnelseende som saknar motstycke.

Om hur de med hjälp av fina titlar, makt och frekvent brukande (eller snarare missbrukande, men det får vi anledning att återkomma till) av sociala medier lyckas sprida en falsk berättelse baserad på en orubblig misstro mot myndigheter.

Om hur det system som byggts upp för att skydda barn som far illa, istället kommer att utnyttjas. Och viktigast av allt: Det här är historien om hur det barn som de alla påstod sig skulle bli hjälpt, istället blev stjälpt. Som så många gånger förr när enskilda personer tar lagen i egna händer.

Historien tar sitt avstamp i händelser hösten 2018. En lång och infekterad vårdnadstvist utmynnar i att en mor förlorar vårdnaden om barnet när domstolen tillerkänner pappan ensam vårdnad.

Modern vägrar acceptera detta, tar med sig barnet och går under jorden. Hon är ”flykting i sitt eget land”, påstår den handfull individer som är på hennes sida. En efterlyst brottslig, menar rättsväsendet som beslutat att häkta henne i sin utevaro och eftersöka henne med polis. Vad som därefter utspelar sig är en mardröm utan dess like.

I förra veckan sändes det första avsnittet av Bo-Göran Bodins dokumentär Att rädda ett barn. Bo-Göran Bodin har på ett unikt sätt kommit att få följa båda sidor i efterspelet av en vårdnadstvist under ett par års tid. Två sidor med diametralt motsatta uppfattningar om sakfrågorna och barnets bästa.

På ena sidan en far som just tillerkänts vårdnaden av domstolen. Han har bedömts vara lämplig som vårdnadshavare och det har bedömts vara förenligt med barnets bästa att barnet ska vara bosatt med honom. Trots det berövas han i praktiken möjligheten att vara med barnet eftersom modern kidnappat barnet och befinner sig på okänd ort, menar han.

På andra sidan en mor som vägrar acceptera domstolens bedömning, och som under förevändningen att hon måste skydda barnet från faderns pedofili och övergrepp, går under jorden med barnet. En mor som påstår att det är fråga om ett justitiemord och att myndigheterna har svikit henne och barnet.

Mittemellan finns barnet. Barnet som alla är överens om måste skyddas till varje pris. Frågan är bara från vem?

Det här är en vårdnadstvist som spårat ur, för att uttrycka sig milt. Det är en förälder som successivt riktar allt grövre anklagelser mot motparten, i syfte att vinna gehör för sin sak. Det här är inget nytt. Vi som jobbar med sådana här frågor har sett det otaliga gånger.

Trots det är det något som sällan talas om och det är snarast tabubelagt att debattera i frågorna. Varför? För att det historiskt sett har ansetts tillhöra privatlivets innersta kärna.

För att det är så oerhört mångfacetterade frågor och komplexa bedömningar som ska göras i de enskilda ärendena att det är svårt att uttala sig generellt utan att det finns risk för missförstånd.

För att det finns så otroligt många som istället för att sätta sig in i omständigheterna blint lyssnar på ena partens uppgifter om hur det förhåller sig.

För att det därför helt enkelt är för svårt att föra en saklig debatt på en adekvat nivå. Särskilt när förhållandena avviker från normalfallet och den part som vanligtvis är offer nu faktiskt är gärningsman, och tvärt om.

Bo-Göran Bodin har talat med de inblandade aktörerna på bägge sidor. Han har tagit del av den omfattande dokumentationen bestående i handlingar från polis, socialtjänst, domstolar och övriga delar av rättsväsendet. Han har granskat de enskilda aktörernas uppgifter, ställt dem mot varandra, och konfronterat de inblandade. Han har gjort det ingen annan gjorde innan de anslöt sig i mediedrevet mot fadern och i kampanjen för en ändrad lagstiftning.

Ganska tidigt i dokumentären står det klart att alla inblandade aktörer har samma målsättning: att skydda barnet. Meningsskiljaktigheterna består i vem barnet ska skyddas från.

Den påstådda förövaren till pappa? Eller den brottsmisstänkte mamman? Är barnet kidnappat eller skyddat?

Det är uppenbart för mig att detta är ett krig startat av vuxna. Men som så många gånger förr är det barnet som får betala priset.

Ganska snart står det klart att modern har en organisation, en påstådd ”advokat” (inte medlem i Sveriges Advokatsamfund), en psykoterapeut, och en före detta polis med sexualbrott som specialitet, i ryggen.

Det står även klart att de genom bland annat skickligt missbrukande av sociala medier, trots avsaknad av bevisning eller andra uppgifter än moderns egna, lyckats marknadsföra en falsk berättelse grundad i en konspiratorisk misstro mot myndigheterna.

Det blir lika tydligt att de snabbt vinner så stort gehör att kommunpolitiker engagerar sig i fallet på ett sätt som snarast kan liknas vid ministerstyre. Inom en alldeles för kort tidsperiod är lögnen ett faktum: domstolen har tillerkänt en våldsam pedofil ensam vårdnad om barnet som han har utsatt för brott.

Moderns vapendragare grundar sin bedömning om faderns brott i princip uteslutande på moderns uppgifter. En psykoterapeut har diagnostiserat fadern som pedofil och psykopat. Dessa diagnoser ställer han utan att ens ha träffat fadern, och enkom utifrån uppgifter från modern som alltså är motpart i målet.

Den dagen seriösa yrkesverksamma börjar diagnostisera människor utifrån motparters påståenden är det dags att lägga ner verksamheten.

Moderns vapendragare tycker sig även finna stöd för sina påståenden om faderns brott i en inspelning av ett förhör som modern själv har genomfört med barnet. Ett förhör som av experter och sakkunniga avfärdas i bevishänseende, som är fullt av ledande frågor, och som snarast bör betraktas som psykisk misshandel av barnet.

Moderns vapendragare påstår att Socialtjänsten inte vidtagit några utredningar, trots att fyra sådana har genomförts och alla utmynnat i samma sak: det finns ingen anledning att känna oro eller vidta åtgärder.

Moderns vapendragare påstår att ingen har utrett faderns brott mot barnet, trots att det genomförts fyra polisutredningar, som letts av tre åklagare.

Sammantaget har ett tjugotal utredare granskat och enigt avfärdat moderns anklagelser samstämmigt.

Moderns vapendragare påstår att socialsekreterare, polis, åklagare och domare agerat i förening och att det är riktigt otäckt. Jag håller med om att det vore riktigt otäckt om så vore fallet. Det vore riktigt otäckt om det, som de påstår, finns ett pedofil-nätverk som har infiltrerat rättsväsendet.

Detta finns det emellertid inget som helst belägg för, och det har inte ens gjorts något försök att presentera bevisning som stödjer påståendet.

Vad som är ännu otäckare är dock att den handfull av människor som lever med dessa vanföreställningar har lyckats få så mycket gehör både på sociala medier och bland makthavare. Ju längre dokumentärens andra avsnitt skrider, desto mer anmärkningsvärt blir de olika aktörernas inblandning.

Historien vittnar tydligt om hur alldeles för många blivit utnyttjade och vilseledda, medvetet eller omedvetet. Istället för att kontrollera uppgifter, eller sätta sig in i fakta, lyssnar man på andra-, tredje-, och fjärdehandsuppgifter. Vilka alla härstammar från modern, dvs den ena parten i målet. Att barnet självt har uppgivit att anklagelserna som modern riktar inte stämmer, det tas ingen hänsyn till.

Politikern som i vart fall under en del av händelseförloppet tycks ha innefattats i någon slags hemlig plan, och vars delaktighet snarast kan liknas vid ministerstyre, säger i efterhand att nej men så är det ju med det mesta av såna här saker att det är ju alltid, alltså bilden är säkert mycket mer mångfacetterad än vad man först liksom ser, och det visar ju även det här.

Så kan det ju naturligtvis vara. Men det är ju just därför det är så viktigt att inte agera utan att ha fakta klart för sig. Det är just därför man inte ska agera i strid med myndigheters och domstolars beslut innan man har tagit del av alla fakta i den mångfacetterade bilden (i detta fall dokumentationen från polis, socialtjänst och domstol).

Även om man inte ens då ska agera i enskilda fall om man arbetar som kommunpolitiker, och än mindre genom att påverka andra tjänstemän att agera på ett visst sätt i ett enskilt ärende.

Verksamhetschefen som – efter att ha fått information om att polisen önskar placera modern och barnet på skyddat boende vilket senare visar sig vara en lögn – erbjuder dem en plats, uppger i efterhand att jag tror, att så mycket kan gå fel, tänkte jag nog. Samtidigt menar hon att ett människoliv är viktigare än lagen, vilket motiverar civil olydnad.

Men även om ett människoliv är viktigare än lagen, så väcks de komplicerade frågorna om, och isf när och under vilka förutsättningar, det berättigar enskilda personer att ta lagen i egna händer?

Dokumentären väcker många frågor och ställer dem på sin spets. Vem ska ha rätt att göra bedömningen i det enskilda fallet – rättsväsendet eller enskilda lekmän? Och det är just det som är pudelns kärna. Vad händer med förtroendet för rättsväsendet när parter i tvister fritt kan ösa ur sig lögner på sociala medier som stjäl fokus från konkreta fakta?

Organisationen visar sig ha ett brett politiskt kontaktnät. De tycks ägna hela sitt verksamhetsår åt att skapa opinion på sociala medier kring det enskilda fallet, eller rättare sagt deras falska berättelse om fallet. Snart har kampanjen fler anhängare än man vill tro.

Tunnelseendet har tagit över det kritiska ögat, det sunda förnuftet och förmågan till källkritik. Flera kändisar hoppar på tåget. Tillsammans skapas en snöbollseffekt. Snart kan ingen förstå hur rättsväsendet kunde ge pedofilen ensam vårdnad. Trots att så inte ens var fallet. Men vem bryr sig?

I en värld som snart utspelar sig mer på sociala medier än IRL, och i vilken sociala medier lika lätt kan brukas som missbrukas, är det viktigare än någonsin att vara uppmärksam och vara källkritisk. Parter i rättsprocesser blir inte mindre partiska, eller mer opartiska, bara för att de sprider information på sociala medier. Samma sak gäller tydligen den organisation som söker sko sig och vinna gehör för sin kampanj baserad på en lögn.

Rättsväsendet är en uråldrig apparat som vi har levt med så länge vi kan minnas. Vid jämna mellanrum får den sig en service och vid andra tillfällen uppdateras dess mjukvara.

Oaktat årgång eller version är det oerhört viktigt med ett rättssystem som fungerar. Som kan hantera de oerhört svåra frågeställningar som dyker upp i komplexa mål och infekterade vårdnadstvister. Som klarar av att hantera det stora informationsflödet, kontrollera och dubbelkolla fakta och göra bedömningar baserade på samtliga omständigheter i det enskilda ärendet.

Systemet för att skydda barn som far illa är en del av detta rättssystem, och det måste finnas. Men det får inte missbrukas, på det sätt som uppenbarligen har skett i detta ärende. Det skydd som staten erbjuder barnen äventyras när enskilda individer utnyttjar det.

Om det missbrukas är risken stor att det får allvarliga konsekvenser för de barn som faktiskt behöver skydd. Det gynnar inte den gemensamma viljan om att stärka barnets rättigheter, utan riskerar tvärtom urholka de medel som redan finns.

Den aktuella historien lär oss hur viktigt det är att inte döma ut ett helt rättssystem på grund av påståenden om uppgifter i ett enskilt ärende, som dessutom presenteras med felaktiga fakta. Den lär oss hur viktigt det är att inte agera i hast. Den lär oss att vi inte bör lagstifta i affekt.

Den visar oss hur viktigt det är att sätta sig in i hela den mångfacetterade bilden innan man gör sin bedömning eller tar ställning.

Vi har även mycket annat att lära oss av den aktuella historien. Den visar hur viktigt det är med källkritik. Hur viktigt det är att inte blint lyssna på den som skriker högst. Hur viktigt det är att sätta sig in i fakta.

Att använda det kritiska ögat, det sunda förnuftet och förmågan till källkritik. Även på sociala medier. Och även när den som gör sig hörd, till det yttre passar in i bilden av ett offer.

Det finns många delar i det aktuella ärendet som förtjänar att uppmärksammas. Kampanjens argument för att slänga rättssystemet över bord eller ändra lagen tillhör inte dessa.

Något av allt det som däremot förtjänar att uppmärksammas är vikten av att lagen ska följas. Av alla. Även de som statistiskt sett brukar vara offer.

 

Dokumentärens andra avsnitt sänds i SVT ikväll, onsdagen den 27 maj 2020 klockan 20:00. Det första avsnittet ligger ute på SVT Play och finns att se här.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.
Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.
Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.
Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.