Hjalmar Söderberg. Foto TT

Ungdomens förförare

Av Crister Enander 2020-06-19

Vems röst är det vi hör bakom orden? Vems hand håller i pennan? Detta eftertänksamma, lätt ironiska och nästan illusionslösa tonfall, vems är det? Det är till en början inte helt lätt att avgöra. Att det är en dagbok, skriven av man som till vardags är författare, råder det däremot ingen tvekan om.

Det är också en ensam man som skriver. En man som i sin tillbakadragna enslighet huvudsakligen ägnar sig åt att umgås med sina egna tankar och reflektioner. ”Jag skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker”, noterar han rättframt.

Han har för ett knappt halvår sedan anlänt till Danmark och har nu i början av sommaren rest ner till det lilla fiskeläget Dragør. Där har han tagit in på det nästan nybyggda Dragør Badehotel. Han har fått ett rum med balkong som har utsikt över vattnet.

På andra sidan sundet syns Sverige tydligt, från Malmö ner till Falsterbonäset. ”Det är fredligt och stilla och gammalaktigt här i Dragör”, antecknar han. ”Klockan tio om kvällarna går en gammal nattvaktare genom byns alla gator och sjunger en visa. Jag har inte lyckats uppfatta orden.”

Han är fyrtio år fyllda detta år då man skriver 1909. I hemlandet, som han mer eller mindre flytt ifrån, växer motsättningarna mellan fabriksägare och arbetare, mellan kapital och löneslavar. Konflikten hårdnar dag för dag. Det drar ihop sig till strid, en strid på allvar. Det är, när mannen anländer till sitt hotell, inte många veckor kvar till Storstrejkens utbrott. Han kommer snart att få se hur skorstenar slocknar på andra sidan när fabrikerna överges.

Själv för han i Dragør en ytterst lugn tillvaro. Dagarna går sakta, avlöser varandra med den händelselöshetens letargi som alltid lever rygg mot rygg med den svarta ledan. Idyllen är kanske väl pittoresk för att han ska förmå att trivas riktigt.

Han tröstar sig då och då med en whisky. ”Det regnade i går och det regnade i förrgår”, noterar han. ”Gässen här i Dragör se lika sturska ut när det regnar som när solen skiner. Men i det hänseendet kunna vi människor inte konkurrera med dem. Vi blir ruggiga och dystra och känna begär efter sprit.
Sprit är bra. Det hjälper en att glömma och att minnas.”

Detta år bjuder Dragør på en ovanligt regnig sommar. När solen tittar fram passar många av de andra hotellgästerna på att bada. Författaren upptäcker redan den första dagen, just efter frukosten, en kikare: ”en stor, kolossal kikare på hotellverandan”.

Efter att plikttroget klarat av en granskning av den svenska kusten, och konstaterat var de olika orterna och fyrarna ligger, riktar han med avsevärt större intresse kikaren mot de badande som håller till nere i dambadhuset.

”Jag vill inte göra mig bättre än jag är: jag är nog tarvlig till karaktären att rikta kikaren dit.” Och han förmår inte avhålla sig från att med noggrannhet studera vad de har för sig där nere vid vattnet; ”kikaren är inställd för milslånga distanser. Men jag skruvar litet på den – och så är det plötsligt som om jag själv osynlig stod i badhuset – mitt i hela svärmen av kvinnor!”

Vid det här laget står det alltmer klart vem som för pennan. Antydningarna har varit många. Hans utseende – ”med en gräslig norrköpingsnäsa (mycket värre än min)” – har beskrivits. Den debatt om Hin Håle själv som han varit – och fortfarande är – inblandad i och som rasade i Dagens Nyheters spalter och som allmänt kallades ”djävulsstriden” har vidrörts, inte minst genom det märkliga mötet – ”en av de första vackra sommardagarna i Köpenhamn” – som inleder boken.

Det vill säga mötet mellan författaren och Djävulen vilket skedde ”i hörnet av Frederiksbergsgade och Kattesundet”. Och när titeln på en av hans romaner nämns, den av alla kända ”Doktor Glas”, ja då råder inte längre någon större tvekan.

Boken ”Hjärtats oro” är ju ingen av dessa moderna och omåttligt populära lekarna med glidande författaridentiteter. Det är Hjalmar Söderberg själv som skriver – och skriver rakt och öppet – utan att fortsätta leken att han döljer sig bakom fiktionens figurer, säkert inspirerad av bland andra Strindberg, ”min ungdoms stora bloss”.

Samtidigt är det lätt att få en känsla av att Söderbergs litterära intentioner från början varit av annat slag. Personligen tror jag inte att ”Hjärtats oro” var avsedd att bli en ”tänkebok” av det personligt nakna slag den till slut blev.

I upptakten – låt säga de första tjugofem sidorna – finns en bevarad distans, ett försök till fiktion. Mötet med Djävulen i Köpenhamn pekar entydigt mot att Söderberg avsåg att skriva en mer fantasipräglad berättelse.

Kanske är det också denna ambivalens inför vad han själv skriver som förmår skapa den mycket speciella spänning som ständigt lever och bråkar genom hela boken. En kamp mellan karaktären och författaren som till slut leder till att den skapade karaktären sakta men säkert går mot sin undergång och författaren alltmer tar över.

Så det är Hjalmar Söderbergs egen röst som hörs. Det är just den rösten, hans alldeles speciella tonfall som skiftar mellan allvar och ironi, som ger ”Hjärtats oro” dess nästan magiska attraktionskraft trots att det idag självfallet är svårt att hålla med – eller ens sympatisera med – Söderberg i flera av de frågor han tar upp där han sitter med sitt anteckningsblock och grubblar framåt kvällskvisten.

Han är emot kvinnlig rösträtt. Hans argument är dock inte helt av samma art som det traditionella patriarkala motståndets. Bure Holmbäck summerar Söderbergs inställning i sin biografi som att ”det är i övertygelsen om att kvinnorna skulle få ett konservativt inflytande, som han undanber sig deras politiska engagemang”.

Söderberg har svårt att entydigt välja sida mellan de stridande parterna i Storstrejken, men lutar till slut mot att han – med vissa viktiga reservationer – stöder det bestående samhället. Men även här är hans argumentation inte förstockat konservativ, utan liberalt resonerande.

”Jag håller styvt på samhället. Och jag skulle önska att de rika ville vara litet aktsamma om det… Men de äro så tanklösa, dessa rika; nästan lika tanklösa som de fattiga… Men att de fattiga leva under outhärdliga bostadsvillkor och outhärdliga villkor i det hela – däri ligger dock verkligen en fara för samhället och även för de rika, i synnerhet för dem! Men det vilja de icke förstå. De ge tusan i samhället, dessa rika.”

Hjalmar Söderberg förblev livet igenom radikal liberal, några få ungdomsår undantagna då han försiktigt närmade sig socialismen. ”De fattiga och de rika: om jag bara kunde komma på det klara med till vilket parti jag hör?” skriver han. ”Jag är mycket fattig: ekonomiskt hör jag till underklassen.”

Det spelar märkligt nog ingen roll att han intar dessa obsoleta positioner.”Hjärtats oro” är ändå en av mina få favoritböcker, en bok jag läser på nytt, med viss nyckfull regelbundenhet. Det handlar om tonfallet, den närhet som Söderberg lyckas skapa.

En intimitet som saknar all form av klibbig inställsamhet, en absolut närvaro i texten; det handlar självfallet om hans ironier och välutvecklade sinne för den vassa humorn och inte minst hans sunda skepticism; starkt bidragande är även hans illusionslösa och befriande respektlösa sätt att betrakta såväl sig själv som omvärlden. De finns få författare som tar sig själva på ett så föga allvarligt sätt.

Samtidigt kan jag än idag tycka lite synd om Hjalmar Söderberg just den där sommaren. Till Dragør har han som semesterläsning enbart tagit med sig ett antal bokvolymer och pamfletter av det idealistiska filosofioraklet och Göteborgsprofessorn Vitalis Norström, en inte direkt lättsmält lektyr.

Med ironisk udd beskriver Söderberg sitt val av sommarläsning, med direkt adress till författaren i fråga: ”Jag fick en gång i början av sommaren ett plötsligt anfall av längtan efter en allvarlig lifsåskådning; och då jag ofta hört Er berömmas som mitt lands främste expert på det området, skaffade jag mig några av Edra böcker.”

Flera sidor ägnar han åt att polemisera mot den vid denna tid mycket inflytelserike Vitalis Norström, och första halvan innehåller mycket kritik mot religionen, kristendomen och tron. Åttiotalisten och upplysningsmannen Hjalmar Söderberg är i högform.

Mot slutet av tankeboken kommer kanske det bästa – åtminstone det bitskaste – argumentet mot den av metafysisk anfäktade professorn . ”Vitalis Norström hör till dem som nödvändigt vilja se en mening i tingen”, antecknar Söderberg.

”Det är en mycket farlig sjukdom, ty den fördärvar alldeles patientens humör. Den som är anfäktad av den åkomman kan ju inte ens öppna en tidning utan att utsätta sig för de fruktansvärdaste själslidanden. Jag såg häromdagen i en Köpenhamnstidning följande annons: ’Intelligent ung Mand önsker at spille i Lotteriet sammen med korpulent Dame.’ – En hård nöt att knäcka för den som söker en mening i tingen…”

Angreppet på kristendom i ”Hjärtats oro” anses av förlaget så pass allvarligt och rättsligt riskabelt att Karl Otto Bonnier kräver att Söderberg ska lämna in en namnsedel som fråntar förlaget det juridiska ansvaret för boken om den skulle åtalas. Året före hade Knut Wicksell dömts till fängelse för hädelse, och Söderberg hade ryckt ut till professorns försvar i spalterna, och till hösten detta år fastställer Högsta Domstolen straffet och Wiksell får skaka galler tre månader på Ystads fängelse.

Men dagarna i Dragør är lugna. Söderberg promenerar. Han antecknar sporadiskt i sitt block. Ibland går det en vecka eller två utan att en enda rad blir skriven. Hans sinnelag är melankoliskt, han hemsöks av leda och missmod. Han håller sig för det mesta för sig själv, och drar sig undan de andra gästerna.

Han vill vara ifred, sådan är också hans läggning. Annars är egentligen kvällsglasen med whisky och de badande kvinnorna de enda nöjena han har under dessa månader. Även om Söderberg dessutom så gott som dagligen köper en påse majskorn av försäljaren och matar de evinnerliga gässen som vaggande och kacklande fyller hela byn så går detta knappast att beteckna som ett nöje.

Men syftet är trots miljön och omgivningarna inte avkoppling. Hjalmar Söderberg har tagit in på Dragør Badehotel för att skriva en roman. Men det vill sig inte. Något tar emot. Han finner inte den rätta motivationen. ”Egentligen skulle jag skriva en roman, men jag orkar inte med det.”

Romanen skrev han klar först tre år senare. Den fick titeln ”Den allvarsamma leken”. Nu antecknar han i stället: ”Jag har börjat på en, men den intresserar mig inte… Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare… Jag orkar inte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det något göra för en man på fyrtio år.”

Under den stilla ytan, bakom hans stramt behärskade och kontrollerade yttre, rör sig starka och oroliga krafter. Själen är i uppror; hans känsloliv har också – samtidigt och paradoxalt – väckts till liv på ett högst oväntat sätt: han är nykär i danskan Emilie Voss – men detta nämns inte med ett ord i anteckningarna.

Hans melankoli, hans osäkerhet inför den egna framtiden och den minst sagt besvärliga livssituation han befinner sig i är antagligen också förklaringen till varför han inte förmår dra ett fiktionens svalkande filter över det han skriver.

Hans egna tankar, hans vardagsjag är helt enkelt för starkt, för pockande, för krävande – det ges därmed inget utrymme för att skapa ett litterärt fantasifoster. Verkligheten är för påträngande. Livskrisen alltmer akut.

Han är framför allt hemsökt av en särskild sorts vilsenhet: ”jag har intet hem och ingen varaktig stad. Heller icke i tankens värld har jag något hem eller någon varaktig stad”, skriver han med idag klassiska ord. ”Jag anses allmänt för en skeptiker, och man blir ofta det som man anses för; men ett hem kan skepticismen inte kallas.”

Hjalmar Söderbergs livsåskådning som den återspeglas i ”Hjärtats oro” är densamma som han bejakade under hela sitt vuxna liv. Det är en förening av åttiotalsradikalism, rationalism och de grundläggande upplysningsidéerna.

Skepticismen ser han själv inte som en filosofisk hållning i strikt mening. ”En lära, värd att läras ut, kan den inte heller kallas. Kan den ens läras bort? Är den inte snarare ett öde, som kommer till några och går andras dörrar förbi… De väl ombonade hemmens dörrar: dem går det ödet varsamt förbi…”

Det är inte svårt att förstå synsättet. Att sakna förmågan att låta sig omslutas av en större ordning, att inte kunna ingå i ett sammanhang, att sakna anlag för att bli en del av en större gemenskap är kanske ett oblitt öde, en sorts välsignad förbannelse?

Hos Söderberg göder skepticismen periodvis hans tungsinne och melankoli. Att vara illusionslös och äga genomskådandets förmåga i den utsträckning som Söderberg gör kan säkerligen vara en existentiell plåga, även om jag är fullt och fast övertygad om att Söderberg aldrig skulle velat växla in sin skepticism mot den religiösa trons falskt klingande mynt.

Även hans ekonomi är minst sagt skral som så ofta dessa bistra och mycket motiga år. Några månader tidigare har han i brev till Bonniers skrivit: ”Ja, jag står alltså nu utan resurser igen. Vårsolen skiner obarmhärtigt på mina gamla kläder, kängorna spricka, vårrocken är på stampen och månadshyran är inte betald. Kan du sända mig 200 kr.? Helst pr telegram, ty jag är gräsligt pank.”

Hans rykte i Sverige är sannerligen inte det bästa. Han har framställts som osedlig och rå, som en ”ungdomens förförare” och som en omoralisk människa i största allmänhet. Och självfallet kan han inte nu – när han nu till slut har valt att kasta fiktionens mask och framträda i en litterär roll som ligger ytterst nära hans egen person – avstå ifrån att ta upp det mest laddade av ämnen.

Efter att han skildrat de badande kvinnorna – som är medvetet närgången och explicit i detaljerna om deras behag – ställer han sig frågan: ”Jag undrar om denna lilla reflexion är osedlig. Jag tycker den är enkel och näraliggande. Men därför kan den ju gott vara osedlig. Jag är ledsen att jag inte alls förstår mig på sedlighet och osedlighet.”

Det har, bör man betänka, bara gått tretton år sedan Fröding åtalades för dikten ”En morgondröm”. Söderberg är ytterst medveten om att han skriver på ett sätt som direkt utmanar de förstockade moralväktarna och driver gäck med dubbelmoralens sexualsyn samtidigt som han ärlig och uppriktig.

”Jag har hört att det skall finnas människor, för vilka könslivet är oupplösligt förbundet med skamkänslor och med känslor av ’synd’ och ’skuld’. Stackars satar, dem tycker jag synd om! Men jag förstår det inte.” Och längre fram:

”Men om nu andra i det kapitlet äro annorlunda än jag: om det könsliga för dem är något smutsigt, något att skämmas för, något nedåtgående – då råder jag dem verkligen varmt och innerligt att för katten i våld låta bli det könsliga!”

Och han tror inte heller att den nya tidens ungdomar är så vansläktade och mentalt tafatta att de behöver ”förförare”. Om så vore, skriver Söderberg: ”Då må det förlåtas mig om jag ser mitt lands framtid i mörka färger.” ”Jag undrar vad det egentligen är för sorts folk som bildar sedlighetsföreningar. Att det inte kan vara människor med god smak är självklart. Synnerligen klyftiga gossar kan det inte heller vara.”

Hjalmar Söderbergs liv är sedan en tid minst sagt kaotiskt. Han har i princip flytt från Sverige – och kommer aldrig under de återstående trettio åren av sitt liv att bo permanent i sitt hemland. Den långa exilen är inledd. Några år senare blir Köpenhamn hans hemstad för gott.

Hans äktenskap är en katastrof. Hustrun Märta Söderbergs elakheter och eviga klagande har utvecklats till en framväxande sinnessjukdom. Den djupa och för Söderberg betydelsefulla kärleksrelationen med Maria von Platen, som samtidigt bedrog honom med andra författare bland annat Gustaf Hellström, har blivit en stor livskatastrof för Söderbergs del och den har skadat honom på djupet.

Han har en längre tid haft svårt att skriva. Det har gått två år sedan hans senaste bok, novellsamlingen ”Det mörknar öfver vägen”, där enbart tre av novellerna var nyskrivna. Han har påbörjat utkast efter utkast som han sedan övergett, kastat eller lagt åt sidan. Han har nu även kört ordentligt fast i ”Den allvarsamma leken”.

Till sist ger han upp genrens regler, medvetet eller av inre nödvändighet bestämmer han sig för att i stället för att använda en gestaltande romanform – ”leka med dockor” – välja sig själv som huvudperson, och äntligen går det lätt att skriva.

Detta ger honom en frihet han uppenbarligen är i trängande behov av. Den redan citerade meningen – ”Jag skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker” – kan ses som beskrivning av bokens estetiska hållning, reducerad till en enda mening. Han förtydligar genom att skriva att han inte orkar ”knåpa med ’komposition’ och sådant”.

Den litterära form han väljer för ”Hjärtats oro” är dock mycket gammal och har sina livskraftigaste rötter hos Montaigne och hans ”Essayer”. Söderberg har tidigare prövat formen i titelnovellen i ”Det mörknar öfver vägen”. Själv betecknar han såväl ”Doktor Glas” som ”Hjärtats oro” som ”tankebok” eller ”tänkebok”. Söderberg anser, med all rätt, att de hänger samman,

”Mitt liv är underligt, och jag har ingen reda i det. Väderstreck och fyrar kan jag någorlunda komma på det klara med, men med mig själv är det en annan sak…”, skriver han i ”Hjärtats oro”. Det är inget koketterande. Det är en bitter och dyrköpt sanning för Söderberg vid denna tid.

Att han hamnat just här i Dragør är en tillfällighet. Han drivs hit och dit av sina alltmer desperata livsomständigheter. Han plågas av leda och oro. ”Jag lever och lever”, skriver han i den nämnda novellen.

”Herregud, vad livet börjar bli långrandigt. Jag sitter och stirrar in i den ensamma ljuslågan, tills mina ögon bli blinda. En gång – det är inte så länge sedan – ville jag skriva en dikt, där jag liknade min själ vid en flämtande ljuslåga. Men det blev ingen dikt – bara fyra rader-

Mätt av lust och matt av plåga
fräter du din lifsminut.
Själ, du fladdrar som en låga
som skall blåsas ut.”

Omständigheterna som leder till att han efter några månader i Köpenhamn åker hit till Dragør beskriver Söderberg på följande fatalistiska sätt:

”Jag reste mig också och gick långsamt utåt Amagerbrogade. Då jag gått en stund, befann jag mig utanför en liten järnvägsstation. Jag gick till biljettluckan och frågade mannen, som sålde biljetter, om det gick några tåg vid den här tiden.
– Ja, sade han, det går ett tåg om ett par minuter.
– Vart går det? frågade jag.
– Det går förstås till Dragör, svarade han, vart skulle det annars gå?
– Vad kostar biljetten på tredje klass?
– Femtio öre.
– Var så god: får jag en biljett.
På det viset kom jag till Dragör, och där är jag nu.”

Och efter att ha anlänt sent på kvällen och skrivit in sig i Dragør Badehotels liggare sover han lugnt och vaknar tidigt och efter frukosten och upptäckten av den märkliga kikaren öppnar han sitt anteckningsblock och skriver:

”Jag har intet hem och ingen varaktig stad, och mitt hjärtas oro driver mig hit och dit som ett blad för vinden. Nu har slumpen drivit mig till Dragör. Så här gick det till.”


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.