Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf – som vävd av solstrålar

Av Crister Enander 2020-11-15

Den första bok jag läste av Selma Lagerlöf var märkligt nog inte ”Gösta Berlings saga”, och tack och lov inte beställningsarbetet om en liten påg från Skåne som satte sig på en gås vid namn Akka och flög över det avlånga land som är vårt. Den hade jag nog funnit lätt nedlåtande.

”Kejsarn av Portugallien”, den stod bland pappas böcker i vardagsrummet, en enklare utgåva, kanske från en av arbetarrörelsens bokserier – som ofta fungerade via en eller annan bokklubb. Idag minns jag inte. Däremot kommer jag tydligt ihåg omslaget.

”Den här boken tycker jag mycket om”, sade pappa – nästan blygt, och blyg är han sällan – och räckte den till mig, från hans hand till min, då avsevärt mindre än hans.

Vad jag då kände, vad som ryckte tag i mig, djupt inuti i själens finare trådar, och vilka känslor jag genomfors av, är jag inte ännu fullt klar över. Ännu mindre förstod jag då. Jag var tolv på det trettonde.

Men starka var de, känningarna och rörelserna i mitt inre. Jag tror att jag på ett smått barnsligt sätt blev litet rädd. Arne Enander var sig inte lik, ”Arne-Hiss” som han kallas ännu idag, var nedtonad. Trevande, men alls inte pockande.

Han ville säga mig något. Det var på något sätt angeläget. Han bad mig inte att läsa den, han visade bara en stark känsla som var hans, och just hans.

En bok, från far till son. Med en markering som märktes redan på röstläget.

En man, en far som kom hem på eftermiddagarna i blåställ, med ett ärende till sin son. Sin ende son som han älskar lika högt och rent som sin enda dotter; då som nu.

Oss två har han aldrig gjort skillnad på. Och min syster Agneta adopterade han, för övrigt direkt då han och mamma blivit ett par. Antagligen då de gift sig och lagen gjorde det möjligt och enkelt.

Ärendet, min pappas uppsåt?

Vad bestod det av? Vad viskades och låg bakom hans gest, överräckandet av boken?

Eftersom romanen handlar om en far, Jan Andersson i Skrolycka, och dennes först motvilliga och sedan övermäktiga kärlek till och förtärande oro för sin dotter som sedermera försvinner till storstaden Stockholm från Värmland, blev jag nog osäker. Rörde det Agneta, min drygt fyra år äldre syster? Inte mig? Vad ville egentligen pappa säga?

Idag vet jag bättre, efter egna erfarenheter vad gäller avkomma: Det handlar om en fars kärlek till sina barn. Punkt.

Från den natten, kanske var det en natt och en kväll, har Selma Lagerlöf på något märkvärdigt sätt vandrat vid min sida, ibland tätt intill, andra perioder på visst avstånd. Hon går inte att ha som sällskap dagligdags, särskilt inte om man – som jag gör – skriver själv. Lagerlöf är för stor, för bra.

Det är inte möjligt att beskriva det på ett bättre sätt. Vid sidan av mig fanns hon sedan dess. August Strindberg levde intensivare inombords, ifrågasatte och störde och väckte liv på sitt geniala sätt, Selma Lagerlöf var på något sätt tryggare. Klokare och lugnare.

Hon såg skarpt, såg med vass blick, eller snarare: såg skrämmande klart genom dimma och borgerlig förställning, ståndshögfärd och falskhet.

Genomskådande blick, trots trötta ögon och av nattarbetet rödsprängda ögonvitor. Svagt belyst skrivbord, under många långa år. Pennan. Alltid pennan.

När hon var ung återkommer beskrivningarna av hur hennes händer alltid tycktes ha fläckar av bläck – svårt att vaska av från fingrar och händer i gryningen, tvaga bort bläcket det är inte lätt.

När Selma Lagerlöfs nära väninna sedan ungdomen, Elise Malmros, skriver till henne om boken samma år fångar hon något avgörande:

”Jag vet ju, att du i allt är så högt öfver mig (framgångar som invalet i Svenska Akademien och utlandsresor och alla böcker hon skrivit, min anmärkning), men när jag läser dina böcker kommer du mig så nära alldeles som forna dar, du är så mänsklig och har ett stort hjärta för allt, som är litet och fattigt och undangömdt. Jag tycker din bok är som väfd af solstrålar, så varm, klar och ljus. Tack, innerligt tack!

En känslomässigt fumlig far sitter där i hennes roman och väntar, en man som inte fått lära sig vad kärlek egentligen är, och som inte förstår vad som sker när kvinnorna samlats för att hjälpa till vid födseln. Ett kort ögonblick, just när hans hustru Kattrina ska till att föda, tvekar han till och med om han vill ha detta barn.

Då hörs spädbarnet först genom ett litet pip, inte ett typiskt skrik. Alla frågor och allt tvivel rasar av honom som en stark fors om våren, sköljer rent och slagg och smutsig lera och grus försvinner direkt, och kärleken slår ut som en stor röd och vacker ros i bröstet.

Timmarna går. Han talar försiktigt med sin utmattade och trötta hustru.

Ingen besökare kommer för att välkomna barnet, allra minst Tre vise män med fina gåvor. Hustrun frågar och frågar om ingen besökare anlänt. Han skarvar, ljuger, värmlänning som han är, och säger att en fin dam passerat i hast, på väg till något viktigt möte. Då dyker namnet upp i hans tankar.

Klara Fina Gullborg, säger han. Flickebarnet har fått sitt namn.

”Kejsarn av Portugallien” går genast djupt ner, i ens själ och tankar. Romanen är en form av karta över vad livet är, vad som är av vikt och betydelse under vår korta tid på jorden. Det är alltså en bok om kärleken och kärlekens villkor.

Jan Andersson förlorar greppet om verkligheten, det sviktar när dottern rest iväg till Stockholm. Saknaden och oron, skitpratet och skvallret på bygden driver in honom i en annan del av sig själv än den som är vänd utåt mot andra människor. Längtan blir en fiende, fantasierna svalkar honom och skänker hugsvalelse.

Det inre – känslorna – blir större eller tar snarare större plats; en form av tillflykt, en säker hamn där illvilligheten tystnar. Vändpunkterna är många. ”Hon var kommen, den lilla flickan var kommen”, skriver Selma Lagerlöf. ”Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse.” Och längre ner fortsätter hon:

”Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne.”

Så är det. Sedan skiftar det, dottern går vid vattnet och väntar på sin försvunne far.

”Kejsarn af Portugallien” kom ut samma år som Selma Lagerlöf invaldes i Svenska Akademien. Men nu till början, till tiden då författarskapet inleddes.

*

Fröken Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var tjugosex år den sensommardagen i augusti månad då hon första gången steg av tåget i Landskrona. Året var 1885. Examensbeviset från Högre lärarinneseminariet i Stockholm var i vederbörlig ordning ivägsänt till Elementarskolan för flickor där hon just skulle tillträda sin anställning.

Sin första bostad i staden vid Öresund hade hon på Östergatan, nuvarande Storgatan 10, hos familjen von Düben. Där trivdes hon aldrig. Efter ett år flyttar hon vidare till familjen Rönne och senare bodde hon i ett par rum på skolans vind – huset står kvar och är numera försett med en minnesplakett.

Det var där uppe hon om nätterna, ganska ensam men beslutsam att finna egen väg, skrev Gösta Berlings saga.

Som lärare var hon omtyckt av eleverna, även om hon ofta var disträ, trött efter de långa och slitsamma nätterna vid skrivbordet. Hon var inte alltför mån om att visa upp en prydlig och ordnad fasad.

Kläderna kunde ofta vara i oordning, håruppsättningen stadd i stretande upplösningstillstånd och fingrarna fläckade av bläck.

Arbete, arbete, ännu mer arbete. Fotogenlampan brann fram på morgontimmarna i det lilla Landskrona, uppe hos Selma Lagerlöf.

I många äldre skildringar av hennes liv har de tolv åren i Landskrona ofta framställts i mörka och dystra färger. Ensam och missförstådd, ett geni omgivet av oförstående och litterärt ignoranta människor, mer eller mindre av ekonomiska skäl förvisad till landsorten.

Under de senaste två decennierna har forskningen börjat korrigera den bilden. Men aldrig har Selma Lagerlöfs tid som lärarinna, som hårt och sammanbitet medveten ung författare, framstått tydligare eller mer levande än i den brevvolym som Lena Carlsson gett ut, Selma, Anna och Elise. Med underrubriken ”Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937”.

Anna Oom, som är den av väninnorna som Selma Lagerlöf tycks ha stått närmast, var även hon anställd som lärarinna, främst i tyska, vid samma skola. Breven dem emellan är öppna, sällan reserverade, utan fulla av bådas tillit och förtroende, de gräver i sina inre, lodar djupen och blickar sig runt i samtiden samtidigt som de försöker spegla förflutenheten, läsefrukter och egna reflektioner.

De berör allt från vardagens trivialiteter, dess glädjeämnen och sorgliga tilldragelser, ekonomiska problem, omskakande och givande upplevelser, vad de läser och vad som sysselsätter deras tankar, inte sällan på ett djupare existentiellt plan.

Meningsutbytet med Elise Malmros, som var kamrer vid Rönnebergs Sparbank och en social eldsjäl och engagerad kvinnosaksaktivist, präglas av en lite högtidligare ton. Här härskar en större och mer respektfull distans, framför allt under de första tio åren.

Vivi Edström skriver i sin Lagerlöfbiografi: ”Den av kvinnorna i Landskrona som kom att betyda mest för henne var ändå Elise Malmros.” Efter att ha läst de tre kvinnornas brev blir bilden delvis en annan.

Genom sitt politiska och starka sociala engagemang var givetvis Elise Malmros viktig som inspiratör och förebild. Hon gjorde utan tvekan Lagerlöf uppmärksam på orättvisor, väckte medvetenhet om samhälleligt förtryck i skiftande former. Men den som Selma Lagerlöf vände sig till i förtroende och förtvivlan, med glädje och framgångarnas förtjusning, var oftare Anna Oom.

Anmärkningsvärt nog är Anna Oom den skickligaste och mest medryckande av de tre brevskrivarna. Hon lyckas förmedla känslor, intryck och skildrar just inträffade händelser på ett ytterst levande och intensivt sätt.

Även Selma Lagerlöf, som då och då försökte uppmuntra Oom att börja skriva skönlitteratur, såg det:

”Egentligen är jag omöjlig i brefväg, jag ville så gerna, men jag kan inte skrifva sådana bref som du, det går öfver min förmåga.”

När åren sedan går, och Selma Lagerlöf erövrade såväl publiken som kritiken och blev en uppburen och hyllad författare, förskjuts självfallet centrum. Men alla tre hade nära till den intimitet och vänskapliga närhet de en gång odlat när de levde i samma stad.

Selma Lagerlöf förblev också intresserad av vad som hänt och skett i Landskrona. ”Skrif och skvallra om allt”, uppmanar hon väninnorna förväntansfullt.

”Selma, Anna och Elise” är långt ifrån enbart en bok för dem som har ett särskilt intresse för Selma Lagerlöf. Den växer ut – inte minst genom de förnämliga kommentarerna, tidningsklippen, korten, fotografierna och utdragen ur samtida dokument och andra brev – till en bred tidsbild, en rik och intagande skildring av tre begåvade kvinnors kamp för att skapa sig utrymme i ett mansdominerat samhälle.

*

Bilden av Selma Lagerlöf var länge präglad av en rad fördomsfulla egendomligheter för att inte säga rentut: den dominerades av frånstötande patriarkala idiosynkrasier. Gubbar gick i baklås, för att uttrycka det rakt och rätt.

Trots att Selma Lagerlöf var en av Sveriges i särklass mest framgångsrika författare, såväl här hemma som utomlands, vidhöll de konservativa manliga kritikerna sin syn på Selma Lagerlöf som sagotant – vad nu det är för märkligt kreatur i Vår Herres hage, men det passade herrarna i Kungliga Hufvudstaden.

Hon skrev, mumlade de manliga kritikerna och professorerna i skägget, omedvetet och utan intellektuella överväganden. Den länge nästintill enväldige Oscar Levertin på Svenska Dagbladet grävde djupt i en ganska föraktfull vokabulär när han skrev om hennes böcker.

Ord som ”barnalynne”, ”hembakat”, ”trasgrant svenskt bjäfs” sänker omedelbart värdet på hans i grunden ofta positiva omdömen. Vad han egentligen tänkte när han satt, kanske förvirrad efter dagen som han antagligen tillbringat i katedern nästintill gränslöst beundrad av Stockholms kvinnliga borgerskap, det går inte att avgöra.

Tyvärr levde bilden av sagotanten Selma länge kvar i de litterära institutionerna, inte minst vid landets universitet. Så sent som några år före sin död levererade den annars så skarpsynte Sven Delblanc ett synnerligen nedgörande porträtt av sin stora föregångerska i det normbildande verket Den svenska litteraturen. Ett stort och viktigt samarbete mellan Lars Lönnroth och Sven Delblanc.

Sven Delblanc skriver till exempel – i just det verket, antagligen av tillfälligheter – följande njugga och missunnsamma summering av Selma Lagerlöfs författarskap:

”Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap, ej heller har hon lyckats använda dikten som instrument för idédebatt. Hon är en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider. Att göra henne medveten och modern är att förneka hennes unika originalitet. I sina bästa verk utvecklar hon en episk urkraft, som borde garantera deras liv så länge svenska språket består.”

Som synes är Sven Delblanc i grunden positiv, men det är inte det centrala i hans slutomdöme i kapitlet som ingår flerbandsverket.

Orden ”relikt”, ”berättarkonstens äldsta tider”, ”episk urkraft” vill – utgår jag ifrån – återigen mana fram bilden av en sagotant som står i omedveten, ja kanske rentav kroppslig kontakt med naturen och de djupa folklagrens berättartradition, med det undermedvetna, alltså med det föregivet kvinnliga; en för dessa män förborgad och därmed måhända skrämmande värld.

Personligen misstänker jag att Sven Delblancs vrånga bild präglas av en inte alltför liten portion avundsjuka på Selma Lagerlöfs drivna skicklighet och aldrig sinande fantasi, och hennes förmåga att förvandla fantasier och kunskaper till gestaltad text som fängslade och grep tag i de mest skiftande personligheter; Selma Lagerlöfs drivna skicklighet som författare går inte att ifrågasätta, enligt mitt enkla förmenande.

I grunden är dessa ord, glidningar mellan grundbedömning och stundens infall, av Sven Delblanc synnerligen svårtolkade och – tycker jag – aningen förvirrande, eftersom hans syn på sin föregångare, förebild och – som han visste mycket väl – i det mesta hans litterära överman, men det kan man ju inte säga, ty ordet är ju könsbundet av sekel efter sekel av manliga författarskap och professorer.

Men Sven Delblanc har om och om igen, dock i andra texter i sitt rika författarskap och sin essäistik, tydligt visat att han är en av få som är medveten om Selma Lagerlöfs blixtrande begåvning och mäktiga bildning, liksom hennes stringenta förening av dels en medveten författare, dels en öppenhet och strävan efter att nå kontakt med berättelserna som levde inom henne.

Sven Delblanc borde alltså ha vetat bättre. Ty då, 1989, hade forskningen kring Selma Lagerlöf frambragt entydiga resultat om hur Selma Lagerlöf arbetade, med vilka förebilder och intellektuella pretentioner hon skrev att det var omöjligt att hitta några ursäkter, även om Vivi Edström är sanningen på spåren när hon hävdar att Sven Delblanc i alltför hög utsträckning själv var en efterföljare till Selma Lagerlöf för att lyckas behandla henne med oväld.

Redan år 1960 kom Vivi Edströms monumentala doktorsavhandling Livets stigar, och tre år innan Sven Delblanc skrev sitt porträtt gav hon även ut Selma Lagerlöfs litterära profil där synen på Selma Lagerlöf som omedveten sagotant för alltid smulas sönder.

Men när Delblanc skrev sitt på många sätt vackra kapitel om föregångaren Selma Lagerlöf verkar det som om han kände sig kluven – ”tvesyn” var ett ord han gärna hyllade – inför den svåra uppgiften att enkelt och begripligt för en bred publik förklara Nobelpristagaren och runt om i världen högst uppburna och hyllade författaren Selma Lagerlöf.

Den som på senare tid äntligen rett ut denna komplicerade fråga – en sentida författare och en föregångare av stora mått – på ett ypperligt sätt, med alla essäer och artiklar genom decennierna tryckta, är den oförtröttnelige Lars Ahlbom.

Boken, omistlig för alla läsare av Selma Lagerlöf och – självfallet – av Sven Delblanc, bär titeln ”Sprängstoff och episk urkraft” och är försedd med underrubriken ”Sven Delblancs texter om Selma Lagerlöf. Debatten. Komparationer” och är ett samarbete med Anna Nordlund.

”Selma Lagerlöf och Sven Delblanc”, skriver Ahlbom i upptakten till sin essä. ”Två stora berättare. Står de inte väldigt långt ifrån varandra? Jag tänker på hennes förtröstansfulla optimism och hans nattsvarta pessimism. Sedan upptäcker jag att det inte är så enkelt, ser hennes mod att möta verklighet, ser de tragiska inslagen i hennes verk, ser hans ljusa förhoppningar och trotsiga strävan.”

Slå gärna följe med Lars Ahlbom och beskåda den eleganta litterära resa han gör, sida vid sida med Sven Delblanc och Selma Lagerlöf. Berikande och klarsynt, vill jag hävda.

Ett i många avseende kontroversiellt arbete av stor räckvidd, men med högst diskutabla slutsatser, är annars den danska litteraturvetaren Henrik Wiwels Snödrottningen. Den öppnade många dörrar in till den mytiska värld som Selma Lagerlöf skapade genom sina litterära gestalter, vilka hon lät läsarna ta del av som en form av kör av alls icke samstämmiga röster.

Därmed väcktes många läsare till liv, i sitt inre. Annars har det såta Lundaparet Lagerroth – Ulla-Britta och Erland – skrivit flera bestående detaljarbeten som den fortsatta forskningen tryggt kan vila på.

Det finns en heltäckande biografi, Selma Lagerlöf. Livets vågspel. Det är Vivi Edström som efter pensioneringen från professuren i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet summerar ett livs forskning, många decenniers umgänge med Selma Lagerlöfs litterära alster.

Med osviklig säkerhet håller hon ämnet i en fast hand. Hon överblickar – kanske som en av de sista forskarna som verkligen kommer att förmå göra det – hela den ständigt växande forskningen kring Selma Lagerlöf, alla de tusentals breven är hon djupt förtrogen med.

Även om Vivi Edström själv svär sig fri från alla anspråk på att ha skrivit den slutgiltiga biografin så är det likväl det hon förmått göra. Givetvis kommer nya forskningsresultat att förändra bilden av Selma Lagerlöf, men det kommer mer att gälla enskilda detaljer och smärre förskjutningar.

Vivi Edström hade märkligt nog alldeles rätt. Det har Anna-Karin Palm visat genom sitt monumentala verk ”’Jag vill sätta världen i rörelse’. En biografi över Selma Lagerlöf”.

Palm förenar forskaren med författaren i sig själv. Hon närmar sig, givetvis ödmjukt och med bevarad respekt och därtill med stor och djupt gående kunskap, Selma Lagerlöf som en form av jämlike. Anna-Karin Palm vet vad en författare brottas med i sitt inre, framför skrivbordet, i ensamhetens våndor och brottningar med myter och människor, genom sitt eget rika författarskap.

Därmed behöver hon inte, till skillnad från till exempel alla akademiker som försökt skildra Lagerlöf, gissa och famla. Hon vet vad Selma Lagerlöf gjorde i sin ensamhet.

På ett plan är egentligen hon och Sven Delblanc, två författare med enorm bildning, lika. Men slutsatserna skiljer sig åt genom att Delblanc sökte andra sidor och dimensioner hos Selma Lagerlöf och i hennes rika författarskap.

Anna-Karin Palm ser avsevärt tydligare. Biografin är en inbjudan, en välkomnande gest in till den sammansatta verklighet som var Selma Lagerlöfs egen.

Verket går i dagsläget inte att överskatta. Anna-Karin Palm gör Selma Lagerlöf levande, konkret och – tror jag – för första gången i djupaste mening begriplig för vår tids läsare. Alltså: För oss.

*

En låghalt lärarinna, ganska skygg till sin läggning, klev plötsligt fram och blev en av vårt lands största författare, rentav kanske den största efter eller snarare vid sidan av August Strindberg.

Det var med några tidiga kapitel ur Gösta Berlings saga, tryckta 1890 i tidskriften Idun, det hela började. En så fullgången och mäktig debut har nog varken tidigare eller senare setts på våra breddgrader.

Mustig, mytisk och myllrande rik på både händelser och djuplodande och mångfacetterade porträtt och därtill språkligt fullödig äntrade Selma Lagerlöf den offentliga scenen; Parnassen välkomnade henne ännu inte.

Självfallet var mottagandet allt annat än varmt och hjärtligt. Alla de tungt vägande, manliga kritikerna sågade romanen. Karl Warburgs och Carl David af Wirséns recensioner var inte bara negativa och nedgörande. De var dessutom utstuderat illvilliga, grön galla fräter om deras rader.

Ett undantag trycktes dock i Karlstads Tidning. Recensentens namn var Gustaf Fröding. Under de första årtiondena av sitt författarskap tvingades Selma Lagerlöf ständigt arbeta i kritikens och etablissemangets stränga och njugga motvind.

Hon gav sig aldrig, trots förtvivlan och själsliga våndor. Kanske är det också förklaringen till varför hon livet igenom – efter Nobelpris och enorma framgångar – fortsatte att ta all negativ kritik så blödande hårt.

När Selma Lagerlöf gav ut Gösta Berlings saga var hon trettiotre år gammal och hade varit lärarinna vid Elementarskolan för flickor i Landskrona i sex år. Året var 1891. Tävlingen i tidskriften Idun, dit hon skickat de fem första kapitlen av sin romandebut om de tolv kavaljererna och majorskan Samzelius på Ekeby, vann hon.

Men sedan dröjde det tragiskt lång tid innan fler framgångar vederfors henne. Ändå var hennes roman epokgörande. Den bröt med realismen som varit förhärskande under drygt tio år, inte enbart i Sverige.

Med Selma Lagerlöf startade på allvar nittiotalismen i svensk litteratur, även om det länge var Verner von Heidenstam och Oscar Levertin som fick skörda framgångarna av förändringen och den litterära vindkantringen.

Men Selma Lagerlöf själv var likväl medveten om vad hon åstadkommit. Min bok ”störtade realismen”, skriver hon tidigt i ett brev till vännen och kollegan Sophie Elkan.

Bakom Selma Lagerlöfs enorma produktion fanns en vilja av starkaste stål; en okuvlig envishet att fortsätta sitt arbete, skrivandet och reflekterandet, skrivandet, skrivandet – stålpennans raspande på arken av papper – och sedan ännu mer och ännu fler ord som hon tecknade ner i jakt på en form av begriplighet.

Hon skrev och skrev och skrev.

Det får ingen glömma. Sven Delblanc glömde det aldrig, det vill jag understryka.

Lämnade hon under längre perioder sitt skrivbord så dröjde det inte länge förrän olusten och ledan och den tärande rastlösheten överföll henne; nerverna kunde vara hennes fiender, men hon vände skälvningarna till sin fördel.

Hon längtade ständigt tillbaks till skrivbordet, orden som ringlade sig över arken, till stolen och bläckhornet. I ett brev, även det till Sophie Elkan, kan man skymta en av förklaringarna till hennes stora arbetsglädje.

”Själv arbetar jag som en dykare för att komma djupt, djupt ned i overklighet och fantasiliv. Än kan jag säga, att verkligheten sitter fast vid mig som ett korkbälte, men för varje dag sjunker jag allt djupare och snart skall det vilja stora krafter till för att kasta mig upp till ytan”, skriver Selma Lagerlöf.

Och hon fortsätter med att förklara för Sophie Elkan att hon, med nödvändighet, måste lära sig att leka mer när hon skriver. ”Du vet nog att konst skall vara en glad lek … man får vara barn inför sig själv om man skall kunna producera”.

Men vilken var drivkraften bakom? Vilken var den svåraste och outhärdliga smärtpunkten i hennes liv, den kring vilken hon envist diktade sig runt – tyst, tyst, tyst, rädd och orolig och som hon knappt vågade röra vid?

P O Enquist pekar ut faderns alkoholism. Det faktum att Selma Lagerlöf lämnade den alkoholiserade fadern till hans oblida öde, att helt enkelt ta livet av sig genom att hårt och metodiskt supa ihjäl sig.

Den enorma skuldbörda detta skapade är själva ”urberättelsen”, det mörka nav kring vilket hennes författarskap snurrar. P O Enquist visar hur den psykologiska drivkraften bakom Selma Lagerlöfs irrationella känsla av skuld är en mycket vanlig företeelse bland så kallat ”medberoende” familjemedlemmar till alkoholister.

Men framför allt visar P O Enquist – som vet vad han talar om även när det gäller alkoholister och medberoende, skuld och plågor i spritångornas Inferno – ännu en gång vilken extremt skicklig läsare av texter han är.

Hans egen text återfinns i Till Selma, en volym med tacktal från de författare som förärats och belönats med Lagerlöfpriset.

Många berättar där, i fin liten volym, om sina egna möten med Selma Lagerlöfs böcker. Dråplig är Göran Tunströms berättelse om hur han en gång kom till Peking där han skulle prata om Selma Lagerlöfs författarskap och får frågan: ”Ska du prata om några andra av dina böcker än Nils Holgersson?”

Han fick förklara att han inte var Selma Lagerlöf, något Göran Tunström senare ångrat. Varför tillät han inte sig själv att vara Selma för några dagar där borta i Kina?

Kerstin Ekman redogör för den starka kvinnliga tradition av författare som Selma Lagerlöf ingick i. Den inte ofta ödmjuke Lars Ahlin bedyrar sin stora tacksamhetsskuld. Ulla Isaksson bringar klarhet i Elin Wägners och sin egen inställning, detta nödvändiga behov av att först göra uppror för att sedan nå försoning med den stora förebilden.

Starkast är ändå en annan löjtnantsdotters text. Kristina Lugns tacktal karvar sig snabbt ner i själens finare trådsystem genom skarpsinne och precis och träffsäker humor. ”Jag vet inte hur pass halt Selma Lagerlöf var”, skriver Kristina Lugn, ”säkert inte så svårt att det inte hade gått att få henne över tröskeln till en kärnfamilj, om det hade varit en sådan hon behövt.”

Idag är det dock, på ett lika ljuvligt som självklart sätt, Anna-Karin Palms biografi som ska ligga på nattduksbordet, vara en följeslagare på vägen in i Selma Lagerlöfs ofattbart rika och mångfacetterade författarskap.

 

Av Crister Enander


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.