Vilar rättssäkerheten endast på journalisters axlar?

Av Carin Åberg 2020-11-23

Det är ingen hemlighet att den enda erfarenhet som majoriteten av Sveriges befolkning har av grövre brottslighet erhålls via medier: deckare, kriminalserier, film, dokumentärer, alla ”true crime”-poddar och naturligtvis via nyhetsrapporteringen. Relativt få har – lyckligtvis – egna erfarenheter.

Det finns inom medieforskningen flera studier som visar att val av och vinkel på innehåll i medier uppvisar mycket likartade och tydliga tendenser – varierande över tid – oavsett medium, oavsett mediehus.

Ett exempel i nyhetsjournalistiken är vindkantringen kring Thomas Quick – huruvida han var skyldig till alla mord han erkänt eller om han är en mytoman – i slutet på 1990-talet.

Kontrollerar man bara en så trivial sak som antal artiklar i pressen som okritiskt rapporterar utan att ifrågasätta, är trenden tydlig – ungefär runt 2012 vänder tendensen helt om.

Ett annat exempel är den ensidiga rapporteringen kring mordet på Catrin da Costa under 1980- och 1990-talen – Thomas Allgén och Teet Härm var ju självklart skyldiga. Där handlar det också om frånvaron av kritisk journalistik, frånvaron av förmågan hos journalister att tänka själva.

Bland mer närliggande exempel, om än inte lika spektakulära, men nästan dagligen förekommande, är rapporter om hur brottsligheten ökar – den tycks sällan eller aldrig minska.

Jämförelser görs mellan ”nu” och ”då” utan närmare eftertanke. Och det är heller ingen hemlighet att vad som räknas som kriminellt ändras från år till år – helt enkelt för att lagarna ändras.

Kan det vara så att trenden att kriminalisera allt mer inom vissa brottsområden också är en faktor i den ökande brottsligheten? Tänk bara på vad som hänt inom sexualbrottsområdet på senare tid.

Inte heller redovisas vad statistik för olika områden bygger på. En vanlig utgångspunkt är antal anmälda brott. Men antal anmälda brott är en vansklig grund för förekomsten av verkliga brott.

Det är inte heller någon hemlighet att specifika brott eller brottsområden som uppmärksammas i medierna resulterar i ett ökat antal relaterade anmälningar. Vad säger detta om den verkliga brottsligheten?

Vid en debatt i Publicistklubben från 29 maj 2017 (finns att se på YouTube) var rubriken ”Krävs det journalister för att skipa rättvisa?” Syftet var att ta upp de fall där dömda fått resning efter uppmärksammad kritik i tongivande medier, men det som diskuterades var i högre grad tendensen till drev – det vill säga frånvaron av kritiska frågor i ett speciellt fall – inom kriminaljournalistiken.

Leif GW Persson kom med en rad kloka synpunkter och analyser. Bland annat vad gäller vilka brott som uppmärksammas i medier la han fram två aspekter.

För det första: de inblandade. Fallet da Costa skulle knappast ha rönt ett sådant oerhört intresse om de misstänkta förövarna varit två byggnadsarbetare – alltså spelar aktörerna i ett specifikt fall en väsentlig roll.

Även klass lyftes fram – en knarkande prostituerad mördad och styckad av läkare. Kanske initierad av Hanna Olsson som skrev en artikel och senare kom ut med en bok (”Catrin och rättvisan”). Olssons artikel låg helt i tiden med den stundom ganska hätska debatt, inklusive demonstrationer, där olika kvinnoorganisationer hävdade patriarkatets makt.

Medievinden vände 1999 med start i publiceringen av en bok av Per Lindeberg (”Döden är en man – styckmordet, myterna, efterspelet”).

För det andra: tidsandan. Vad gäller Thomas Quick/Sture Bergvall: själva ordet ”seriemördare” förekom enligt uppgift inte i svenska språket före den tid då ett antal mördare i USA uppmärksammades i medier och speciellt filmerna ”När lammen tystnar” och ”American Psycho” fått premiär.

Så naturligtvis ”behövde” Sverige sin egen seriemördare och Sture Bergvall passade mycket bra in i narrativet: en mentalpatient! För seriemördare måste ju vara – och framställdes som – lite ”annorlunda”.

Persson påpekade även medielogiken som en faktor för vilka brott som sätts upp på agendan: spektakulära brott och/eller förövare säljer lösnummer och ekonomi är ett av journalisters existensvillkor. Cyniskt sett eller inte.

Även Thomas Bodström (en i panelen) lade fram en – som jag tycker – intressant hypotes på temat Zeitgeist, fast från en lite annorlunda vinkel. Det faktum att vissa områden är på tapeten under en viss period gör både publik och journalister speciellt intresserade/benägna att tolka begångna brott som uttryck för en viss typ av brottslighet.

De exempel som Bodström lade fram var dels hedersmord, dels terrorism. Bodström funderade kring vad medieforskningen kommer att ha att säga om rapporteringen inom dessa områden om tio, tjugo år. Själv skulle jag vilja lägga till mäns våld mot kvinnor och kanske gängkriminalitet samt organiserad brottslighet. Den som lever får se…

Jag tycker att han har en poäng där, för idag förklaras – ganska ofta – det här med att det kunde bli som det blev i Quick-fallet och det faktum att läkarna i da Costa-fallet överhuvudtaget kunde åtalas, med möjligheten att ”ta fram” minnen. En idag bortträngd hypotes.

Hos Bergvall var minnena bortträngda och hos huvudvittnet i rättegången om styckmordet, minnena hos ett arton månader gammalt barn berättade av hennes mamma flera år senare.

Tidsandan då handlade mycket om minnen – bortträngda eller framkallade via olika tekniker hos mycket unga barn. Det var många flickor/kvinnor som berättade om minnen av incest eller övergrepp överhuvudtaget som varit bortträngda – och männen åtalades.

Sven-Åke Christianson har en stor skuld i marknadsföringen av dessa tankar. Hans roll fick även katastrofala följder i utredningen av det förmodade mordet på Kevin Hjalmarsson.

Parentes: det är lite intressant att flera huvudaktörer är desamma över tid: Margit Norell, Sven-Åke Christianson, Leif GW…

Christianson fick stort utrymme i medierna för att berätta om sina uppfattningar – utan mothugg. En någorlunda kritisk journalist hade med lätthet kunnat ta del av den kritik – som växte fram under 1990-talet – mot de hypoteser som låg till grund för Christiansons minnesforskning.

Detta speciellt som Christianson i sitt CV framhöll sitt samarbete med Elizabeth Loftus, en av de mest namnkunniga och engagerade kritikerna av bortträngda minnen.

Men om jag återgår till rubriken för Publicistklubbens forumdebatt – krävs det journalister för att skipa rättvisa? Deltagarna i debatten var – i den mån frågan diskuterades – rörande eniga om att svaret var: Ja.

Själv är jag böjd åt att hålla med och följdfrågan blir: kan man tala om ett rättssäkert samhälle om rättssäkerheten vilar på journalister?

I fallet med Sture Bergvall kom det bland annat fram hur en åklagare totalt frångått objektivitetsprincipen, i fallet da Costa hur en åklagare och nämndemännen (inte alla) faller till föga för den åsikt som ensidigt kommer till uttryck i ett mediedrev.

I Kevin-fallet skildrades det stora journalistiska scoopet av Dan Josefsson, hur en förundersökningsledare och två förhörsledare förvanskade vad som framkom i förhör.

De begick även rena brott i sitt sätt att förhöra barnen och genom att telefonavlyssna två 13-åringar (fast i det fallet blev faktiskt åklagaren som godkänt avlyssningen åtalad för tjänstefel).

Jag kan inte förklara hur det överhuvudtaget kan inträffa att betrodda representanter för staten frångår det som reglerar deras arbete. Bara konstatera att det förekommer – förmodligen i en väsentligt större omfattning än vad de granskande journalisterna lyckas gräva upp.

Men om journalister är aningen mer kritiska i sin rapportering om brottslighet och kriminalitet så finns det åtminstone en lite större möjlighet att myndighetspersoner inte – med den lätthet som tycks existera i de fall jag här har refererat – kan driva sitt spel.

Nu måste jag ju tillägga att den kunskap och kritik som jag har om dessa fall, till största delen kommer från medierna, så en viss effekt har väl olika rapporteringar och gestaltningar som publiceras. Men publiceringarna väcker en oroväckande fråga hos mig: vilar rättssäkerheten endast på journalisters axlar?

Det tycks ju många gånger inte spela någon större roll vad som stadgas i lag, om den inte efterföljs.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


  Carin Åberg är äntligen pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.