Jag förlåter dem icke

Av Crister Enander 2020-11-25

En gång skulle jag för en kultursida skriva om en aftons begivenhet, rentutav en litterär afton. Sammankomsten hölls på en sämre restaurang. Ett antal tidskrifter skulle dels presentera sig, dels skulle deras rundinledning följas av diskussion om de litterära tidskrifternas roll och de svårigheter de ansåg sig möta.

Idag tror jag att tidskrifterna sorgesamt nog är nedlagda. Men karriärerna deras gick väl, tror jag.

En av redaktörerna beklagade sig, och sade: ”Det är svårt att vara ung och arg.”

Då brast mitt tålamod, diskussionen hade varit rätt lång och seg. Ty ung och arg är en så att säga en given och tacksam roll i det litterära spelet. För dem finns alltid plats, de får viss uppmärksamhet och tillåts husera förhållandevis fritt då de i regel ses som harmlösa.

Jag vet, jag har själv en gång innehaft just den rollen. Jag hamnade som skribent och kritiker på Expressen.

”Svårt?” sade jag och tog sats nerifrån mina välputsade skor.

”Ung och arg – svårt? Att vara medelålders och skitförbannad, det är svårt!”

Och inte har det blivit lättare. Det kan jag intyga, även om jag måhända numera befinner mig i andra änden av medelåldern än jag gjorde den gången. Snart kan jag axla den otacksamma rollen som gammal och ilsk. Då lyssnar absolut ingen.

Nästan samtliga av mina jämnåriga har satt sig tillrätta, i tevefåtöljen, så vitt jag förstår. Trötta, trista, tomma. En tur med den svindyra bilen är uppenbarligen det mest upphetsande inslaget i vardagslivet. Om jag förstått det hela rätt.

De gnäller. Det är vad de gör. Gnäller. Så långt, och inte en millimeter längre, räcker tidigare års vrede och engagemang och intressen för frågor utanför villastaket och lönekuvert, skatter och invandrarfrågan.

Osammanhängande gnäll över det som går ut över deras bortskämda och bekväma liv och leverne. Koleriska utbrott därtill. Om väderleken är tjänlig och tillåter, vill säga.

Jag träffar, tacksamt nog, en del yngre människor som har kvar en grundläggande upprördhet över hur det står till i vårt land och på vårt klot. Men inte heller där passar jag riktigt in. Det är som om de förväntar sig något annat av mig än vad jag är. Det är som om jag ska stå för en konstig form av… ja, vad?

Besinning, tror jag.

I min föreställningsvärld är besinning tvilling med resignation.

Och där, i det vegeterande tillstånd där inget utom middagen och vädret spelar roll under det att dagen i sakta mak rör sig mot kväll och bedövad sömn, där hamnar jag aldrig, såvida jag inte drabbas av någon grym åkomma som angriper hjärnkontoret.

I denna tid av likgiltighet och girighet, extrem självupptagenhet och egoism har jag synnerligen svårt att finna min plats. Som ett sorts skramlande spöke rasslar jag runt i den lilla staden på slätten där jag för tillfället bor och framlever mina dagar och svärtade nätter.

Var finner jag en plats, ett sammanhang, där jag åtminstone kan möta likasinnade och i högre utsträckning vara mig själv och få tala om ämnen jag finner angelägna?

Efter att jag legat sängbunden och levt mer eller mindre en enslings beskurna liv, med ödsligheten tätt tätt intill mig varje minut på dygnet, i över tre år, såg jag – föreställer jag mig – på omgivningen med en förhållandevis oförvillad blick.

Förändringar såg jag klarare än de som levt med dessa förskjutningar dagligdags, det är – tänker jag mig – som grodan som ska kokas. Kastas den i skållhett vatten, hoppar den genast upp; får den sakta värmas från kallt till varmare och varmare vatten stannar den kvar i kastrullen.

Det jag såg gjorde mig upprörd, bestört är nog rätt ord. Att ligga sängbunden och försöka ta del av vad som händer och sker runtomkring i samhället är verkligen inte detsamma som att röra sig ute bland folk. Konkreta iakttagelser äger större kraft, så enkelt är det.

Att säga att jag likt en varg söker min flock, det vore lögn och förbannad dikt. Ett flockdjur är jag inte.

Det innebär dock inte att jag vill vanka omkring mol allena med mina reflektioner och tankar.

Ty en sak som jag insåg snart efter att jag återvänt ut bland människor var att idag krävs samtalet, diskussioner öga mot öga, i ännu högre grad än på många långa år. Den digitala revolutionen, som jag bejakar, har förvandlat samtalet till en av vår moderna tids största bristvaror.

Endast i samtalet kan vi utvecklas intellektuellt, få våra tankar och idéer att utvecklas. Det är så vi kan tänka och i förlängningen förändras.

*

Går jag till mig själv är det som om jag hänger i en tunn och skör tråd. Såsom innesluten i en tystnad, jag tvingas tiga om vad som är väsentligt och viktigt. Öppnar jag munnen betraktar häpna ögon mig som vore jag en frisläppt dåre. Ren illvilja är ingen ovanlig reaktion.

Det är inte så enkelt att avståndet mellan människor har vuxit, blivit kyligare och mer opersonligt. Förvisso tror jag dessvärre att så är fallet, men det är något mer, något absolut grundläggande som skett dessutom, ett skred som kanske många missat. Jag har åtminstone en ansats till förklaring till vad det rör sig om.

Högerns hegemoni, deras totala dominans över våra tankar, vårt sätt att tänka och resonera – att de så att säga sätter gränserna, ramarna, för vad som är möjligt att tänka – har slagit undan benen på varje solidarisk tankegång med medmänsklig resonans.

Det har medfört en existentiell vilsenhet som så klart även smittat politiken – flera länder i Europa är idag, som bekant, mer eller mindre fascistiska, och Sverigedemokraterna är på tok för starka i vårt land.

Men många har kvar andra och humanare grundvärderingar som de inte längre riktigt törs tro på eller säga att de faktiskt har. Föreställer jag mig, eller snarare: hoppas jag.

På bara några decennier har starka krafter från höger – såväl politiska som ekonomiska – lyckats förvrida tankesätten så sinnesrubbat starkt och mycket att det numera i västerländska länder framstår som suspekt att ens hävda att det är ett eftersträvansvärt mål att vara en anständig människa.

Solidaritet ses som subversivt och säkerligen som samhällsomstörtande.

Det gick rasande fort att hamna i denna halvt om halvt fascistoida föreställningsvärld där tidigare självklara värderingar dött under den massiva beskjutning som pågått med till synes obegränsade ekonomiska resurser till förfogande.

Det gick skrämmande fort, en sekelgammal föreställning om människan som samhällsvarelse, de gemensamma mål som förenar våra strävanden och grundvärderingarna i många samhällen bokstavligen sköljdes bort till förmån för ohämmad egoism och en oförblommerad girighet.

Kapitalism blev ett fint ord. Utsugning får inte ens viskas fram. Barnarbete gör väl inget, det händer ju inte här – utan långt långt bort – och kläderna är ju så ofantligt billiga.

Många har villigt sålt och lånat ut sig och sin penna för att sprida denna perverterade propaganda. Intellektuella, författare, skribenter, akademiker. Ja. De äro legio. Nämn dem vid namn! Så står det ju i Bibeln: Nämn syndarna vid namn!

Tragiskt? Nej. De bör anses för skyldiga.

Jag förlåter dem då inte.

Så måhända är det inte direkt märkligt att en viss vilsenhet präglar mina vardagar och sprider förstämning i sinnet i såväl helg som söcken. Kanske är jag på allvar ensam?

Men inte kan jag väl vara ensam i mina enkla föresatser och grundmurade övertygelser att sjuka ska ha fri vård, ungar ha fri skolgång, att utsatta och fattiga ska ha hjälp av det allmänna – av oss andra som har arbete – eller att arbete ska avlönas med vettiga löner?

Jag sitter och skriver inne i värmen samtidigt som hårda stormbyar piskar fönstren med ett hårt kallt regn. Kvällen är sen, snart är natten här. Det är beckmörkt, inte en droppe ljus i himlavalvets svärta, tunga regnstinna moln skymmer den smala månskärvan, stjärnorna och döljer planeten Venus, Aftonstjärnan kallad.

Uteliggarna fryser som fan. De är inte många här i staden, men några är det som tvingas sova utomhus även denna grymma natt, och ännu fler är det som lever i tält och utan ens ett enkelt stormkök – vilket lät bli årets julklapp, läste jag och blev minst sagt småförbannad över hur bortskämda vi är.

Och inom kort, om en dryg månad, meddelar affärsidkarna återigen att årets julhandel har satt nya rekord.

Jag vill inte nå besinning.

Vreden måste leva vidare.

Och vi måste börja samtala med varandra för att finna en väg ut ur detta tankekedjornas fängelse som gör vitt till svart och förvrider skallen på tok för många.

Det är möjligt. Det går.

Det har gjorts förr.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.