Demokratins dödsdans

Av Michael Williams 2021-03-22

De lyckliga som läst statsvetenskap på universitetet kan innebörden av begreppet ”No Exit”. Det innebär kort och gott att världen är inmutad och att det inte längre är möjligt att fly. De människor som flyr krig och katastrofer vet det. De som inom en snar framtid önskar fly från demokratins dödsdans kommer att få lära sig.

Jag skrev för inte så länge sedan en varning för att vår demokrati är under attack i och med pandemilagstiftningen. Det är redan dags att följa upp den med en liten rapport om hur oroväckande snabbt det går, och hur få som protesterar.

Snarare välkomnar man förändringarna med öppna armar. Så är det kanske när man oreflekterat tar demokratin för given?

Just för stunden talas det mycket i nyheterna om vaccinpass. Ygeman slirar på frågan om det inte skapar ett a- och b-lag bland medborgarna och journalisten är inte skarp nog att syna glidningen. Den minnesgode kanske minns att jag talade om en ”davidsstjärna” för ovaccinerade.

Nu är det ändå så att EU flaggar för ett grönt pass som anger om man är vaccinerad, har antikroppar eller genomlidit Covid-19. Ygeman verkar inte så nöjd. Antikroppar och immunitet är inte så intressant. Vaccindoktrinen gäller.

EU-länderna är förstås inte helt överens om vaccinpasset men idén om fri rörlighet för människor – en av EU:s grundläggande idéer verkar vara över. Då återstår bara fri rörlighet för varor och det kanske man kan strunta i.

Vi kanske kan använda EU-avgiften till något vettigare om nu EU tänker förändra ”europakontraktet”. Än värre är den grundlagsvidriga idén om att svenska medborgare inte ska få resa fritt och ha tillträde till hela sitt land.

En sådan idé kräver två parlamentariska omröstningar med likalydande resultat med ett allmänt val däremellan.

På tal om just grundlagsändringar så verkar det finnas god majoritet för inskränkningar i föreningsfriheten. Som så ofta kommer det bli en grannlaga uppgift att definiera vad som är en terror-förening.

Däremot verkar det fortfarande vara fritt fram att ha nazistiska och fascistiska föreningar. Märklig ordning detta.

Det är en inskränkning i något grundläggande i den svenska demokratin och som alltid kommer det vara problem med gränsdragningar.

Det kanske låter osannolikt i den förgivettagna demokratin men nästa gång kanske de förbjuder din bokcirkel ifall ni läser något som inte faller staten på läppen.

Vi är ju nästan där när det alldeles nyligen kom ett förslag att en myndighet ska kontrollera, alltså förhandsgranska tidningar för att avgöra om de trycker godkänt innehåll eller inte. Det handlar förstås inte om censur i första ledet.

Istället drar man in presstödet. Smaka på det. En statlig myndighet kontrollerar den fria pressen. Välkomna att fördjupa er i tryckfrihetsförordningen.

Vi är alltså så rädda nu att vi vill begränsa det fria ordet. Helst ska ingen kunna ha en avvikande åsikt eller kunna framföra samhällskritik, men just nu begränsar vi oss till att inte finansiera avfällingarna med skattemedel. Det är just detta med rädsla som politikerna gemensamt piskat upp i samhället.

Vi är rädda för smitta, terrorism, oliktänkande, kvinnor med normbrytande klädsel och mycket annat. Vi måste ta människors oro på allvar, dundrar de folkvalda med en röst. Det är lite som idén med Coca Cola. Först skapar vi en beroendeframkallande, igelsöt läskedryck och sedan uppfyller vi efterfrågan.

Det faktum att vi tycker olika saker, att vi har olika perspektiv och vår frihet att framföra våra budskap och att organisera oss är grundläggande i demokratin. En demokrati måste ha en livskraftig opposition som utgör ett faktiskt alternativ till den sittande regeringen.

Idag har vi åtta partier i riksdagen som mest tjafsar om småsaker. Alla har i sak samma åsikt. Rörelsen mot höger är konstant. Inget parti kan ärligt kalla sig för progressivt. Det blir tryggast så. Vi är alla lite liberalkonservativa.

Problemet är förstås att när det fria ordet dör, så dör även det demokratiska samtalet. Den som vågar sig på att framföra en avvikande åsikt blir hånfullt avfärdad som extremist och foliehatt.

Den som är orolig över vaccinationsprogrammen är naturligtvis troende på Qanon, tror jorden är platt, gillar kontanter, tror 5G sprider Covid-19 samtidigt som pandemin är en judisk konspiration.

Det är förstås inte att ta människors oro på allvar. Det kallas att göra en ”halmgubbe”, vilket enklast översätts med att argumentationen är ogiltig.

Det är ogiltigt att argumentera att ingen som använder p-piller får oroa sig för att ett visst vaccin kan orsaka blodpropp och andra problem med kroppen. Alla vet ju att p-piller ger förhöjd risk för blodpropp och det tar ni ju minsann och har ni kollat biverkningarna på Alvedon?

Den argumentationen ger i så fall att två fel gör ett rätt, och så funkar det ju faktiskt inte. Snarare borde man ifrågasätta varför p-piller är godkänt, men det är väl som så ofta, att om p-pillren hade varit något som karlar skulle sätta i sig, hade det varit förbjudet.

Problemet är att det idag inte går att föra ett samtal eller engagera sig i en debatt. Det som skriker högst och räcker lång näsa vinner. Man orkar liksom inte förklara för skolgårdens mobbare att deras övertalningsmedel inte är speciellt intellektuellt, och när vi inte längre orkar tala med varandra, när det inte är lönt att diskutera för att mynna ut i någon form av samsyn, då är demokratin i fara.

Det här är naturligtvis ett problem i det dagliga samtalet, på nätet, på jobbet och i det lilla sociala umgänge som fortfarande är tillåtet. Detta manér har vi hämtat från våra makthavare, experter och proffstyckare.

Monkey see, monkey do, kallas det på utrikiska. Barn gör inte som man säger, de gör som man gör, och det gäller i högsta grad den vuxna befolkningen. För där den irrationella rädslan går in, där går medmänsklighet och demokrati ut.

Vi har i nådens år haft demokrati i Sverige i hundra år, räknat från 1921 då kvinnor för första gången fick rösträtt. Det har i allt väsentligt varit en trevlig och progressiv tid då många har ansträngt sig för att utveckla demokratin och göra den bättre.

Uppenbarligen var vi inte redo. Vi var inte vuxna att axla det ansvar som demokratin lägger på oss, kräver av oss som människor och samhälle.

Såg ni förresten att Påven inte längre kan ge homosexuella sin välsignelse? Det går snabbt nu. Medeltidsmörkret tar tillbaka demokratins landvinningar. Vi får kavla upp ärmarna och ta strid. Det ser verkligen inte bra ut.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.