Karl Marx

”Det går ett spöke genom Europa”

Av Crister Enander 2021-05-01

Idag den 1:a maj publicerar vi en artikel av Crister Enander om Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifest. Än idag, 173 år efter att det skrevs, studeras och diskuteras det i olika studiecirklar. Därtill ingår det ofta i ansedda internationella universitets olika ekonomilinjer att analysera det Kommunistiska manifestet.

”Det går ett spöke genom Europa”. Spöket i denna odödliga upptakt är ingenting annat än den gryende kommunismen och en internationellt sinnad arbetarrörelse.

Orden är den första meningen i ”Kommunistiska manifestet”. Detta spöke har under en tidsrymd på snart etthundrasjuttiofem år vandrat från land till land och fortsätter nu sin väg i kanske framförallt Tredje världen.

Att läsa Manifestet idag ger en mycket nyttig påminnelse om vad de ursprungliga idéerna egentligen stod för. Avståndet mellan vårt hemsökta och förra århundradets självutnämnda ”marxister” och till de tankar, analyser och konkreta politiska mål som Karl Marx – ofta i intimt samarbete med Friedrich Engels – utarbetade är milsvid.

En avgrund skiljer ursprunget från vad vår tid fått uppleva och uthärda.

Ännu idag är det omskakande, ja omvälvande att återstifta bekantskapen med klarheten i Marx’ och Engels’ tankar. De är på inga sätt föråldrade.

Ty, tragiskt nog, lever vi i samma historiska epok. I den är vi ännu fångna och ingenstans har man på ett bestående sätt förmått bryta kapitalets järnhårda styre över våra liv, tvärtom sitter världens folk fast ännu hårdare och lider etter värre. Adam Smiths påstått osynligt hjälpande hand är en skoningslös näve av stål.

Vi är fast i den tid som med otrolig kraft bröt fram under artonhundratalet. Med styrkan och skärpan hos en intellektuell ispigg träffar Marx’ och Engels’ ord ännu idag.

Samhällsfrågorna avtecknar sig i skarp relief. Tankarna och den måhända slumrande politiska vreden över orättvisornas plågsamma existens tänder omedelbart vid läsandet av denna brutalt uppriktiga och stilistiskt tydliga skrift alla cylindrar. Hjärnan spritter till som en polyp i ättika, för att citera vår egen August Strindberg.

Ödesåret 1848 när Karl Marx och Friedrich Engels skrev ”Kommunistiska manifestet”, denna tunna och koncentrerade pamflett, bröts ny mark nästan överallt i Västeuropa. En vändpunkt i den historiska utvecklingen var ett faktum. En ny tid randades i ett alltmer av bourgeoisien utarmat Europa.

Nu inleddes en period av hårda klasstrider och djupnande motsättningar mellan dels ett växande kapital och dels människorna ur de lägre samhällsskikten med ett utarmat proletariatet koncentrerat till de större städerna i spetsen.

För många av dem blev den kommunistiska rörelsen till ett hopp, en möjlighet att kunna resa sig ur misärens träsk, befria sig från nöden och svältdöden och den ofattbart hårda ekonomiska utsugningen. Orden närde hos denna nya klass en högst realistisk dröm om att en gång förmå befria sig från löneslaveriets fjättrande bojor.

Karl Marx befinner sig under just dessa avgörande år i Europas historia på flykt undan polismakten och har i likhet med många andra revolutionärer av högst olika övertygelser och därtill mer vänsterliberala krafter bosatt sig i fristaden Brüssel. Periodvis anslöt sig också Engels till den växande gruppen.

Bakgrunden till ”Kommunistiska manifestet” är att den tidigare ganska harmlösa sammanslutningen ”Det rättfärdigas förbund” beslutat sig för att börja etablera kontakter över hela Europa. Och från främst England kommer det under året 1847 nya impulser och till konkret handling manande förslag.

Den ”Kommunistiska korrespondenskommittén i London” börjar samarbeta med sina motsvarigheter på kontinenten, främst då den i Brüssel. Dessa Korrespondenskommittéer ombildades till ”Kommunisternas Förbund”.

Karl Marx och Friedrich Engels sammanstrålar i London för att gemensamt delta i den nu sammankallade kongressen. Uppdraget att skriva utkastet till Förbundets nya program – skriver Franz Mehring i den än idag hållbara Marx-biografin – går efter en minst tio dagar lång debatt till Marx och Engels.

Hastigt och blixtrande snabbt, som han så ofta gjorde, skrev den tjugosjuårige Engels i oktober 1847 ett utkast, kallat ”Kommunismens principer”; denna första föregångare till ”Kommunistiska manifestet” var formulerat i punktform. Det var pedagogiskt upplagt med frågor varvade med svar.

Detta manuskript skickas sedan runt till flera av de länder där kontakter fanns med kommunistiska eller socialistiska grupperingar.

När Karl Marx sedan sätter sig ner med den svåra uppgiften för ögonen att lägga sista handen vid ”Kommunistiska manifestet”, ett program, en hörnsten som helst skulle förmå utgöra en gemensam grund för att politiskt arbeta vidare från, och det då helst för hela Europas kommunistiska och proletära kamp, ja då omarbetar Marx i grunden Engels utkast. Det var på det sättet som de båda vännerna ofta samarbetade.

Analysen blir skarpare. En svepande men nog så talande historik skriver nu Marx till för att förtydliga den politiska situationen. De punkter som Engels hade formulerat vävs in i en löpande, lödig och synnerligen slagkraftig text.

Marx fäster nu på papper, med viss hjälp av hustrun Jenny Marx, den ena slående formuleringen efter den andra. För att bara ta två fritt valda exempel:

”I det borgerliga samhället härskar alltså det förflutna över det nuvarande, i det kommunistiska samhället det nuvarande över det förflutna.”

”Ni förebrår oss med andra ord , att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.”

Här i just det ”Kommunistiska manifestet” kan den intresserade tydligt se hur Karl Marx aldrig frikopplade sin teoretiska analys av historien eller den kapitalistiska ekonomins drivkrafter, samhällets inneboende motsättningar eller den idealistiska filosofins elände från det konkreta politiska arbetet.

Karl Marx, som senare detta år skulle fylla trettio år, lämnade aldrig den dagliga politiska kampen ur sikte. Han var inte, som sentida kritiker så gärna och ivrigt velat påskina, en inskränkt kammarlärd eller en verklighetsfrånvänd akademikertyp med föga känningar i vardagens liv och händelser.

Nej, i nästan allt var han dess raka motsats. Därav hans styrka, den extrema närheten till det i alla meningar konkreta vardagslivet som hans texter så gott som alltid andas. Påtagligt, påträngande och politiskt effektivt.

Det är också därför, vilket Marx om och om igen framhåller, av betydelse att de ord han skriver måste förstås och betraktas i sitt tidsbundna och historiska sammanhang. 

”Jag skriver inga recept för morgondagens soppkök”, skrev ju som bekant Marx i ett av sina brev.

Revolutionsåret 1848 rullade vidare. Aldrig har Västeuropa varit närmre en revolution än då. Inte ens den Franska revolutionen, och den från år 1792 stammande synen på privategendomens avskaffande, kommer i närheten av vad som nu höll på att ske i de Västeuropeiska länderna.

Det var heller inget fenomen som inskränkte sig enbart till kontinenten. Minst ett exemplar av den handskrivna texten kom även hit till Sverige. Troligen var det Engels’ utkast som nådde den grupp av kommunister, vilka brutit sig loss från de mer anständigt liberala, och bildat Skandinaviska sällskapet.

De stod redan i kontakt med Kommunistiska Förbundet, till vilket de formellt var en underavdelning. När de fick denna brandfackla bröt livliga diskussioner ut.

Men så tidigt som i november 1847 kom en broschyr ut under namnet ”Proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen”.

Carl Rudolf Löwstedt hade däri friskt blandat den ursprungliga texten med tankegods hämtat från franska utopister och ett kraftigt inslag av religiösa funderingar.

Den kommunistiska rörelsens klassiska uppmaning, som står sist i Manifestet: ”Proletärer i alla länder förena er!” fanns inte längre med. Den svenska utgåvan avslutas med följande ord: ”Folkets röst är Guds röst”.

Den första svenska översättning av ”Kommunistiska manifestet” värd namnet gjorde den för det Socialdemokratiska partiet alltför radikale Axel Danielsson som då mer eller mindre förvisats till Malmö där han gav ut tidningen Arbetet.

Först då kunde även svenska kommunister och socialister läsa denna nu hundrasjuttiotre år friska avslutning, vars manande ord nog kommer fortsätta att gå som ett spöke genom Europa eller kanske ännu mer märkbart och tydligt i andra fattigare delar av världen:

”Kommunister arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder… Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.