Ibland tar det bara 75 år för att glömma

Av Carin Åberg 2021-06-02

För 90 år sedan, den 14:e maj 1931 i Lunde, sköt polis och militär ihjäl fem demonstrerande arbetare och skadade lika många. Skogskoncernen Versteegh ville sänka lönerna med 13 procent och arbetare strejkade. Just demonstrationen i Lunde gällde att Gerhard Versteegh kallat in strejkbrytare i en strejk orsakad av dessa lönesänkningar.

En av konsekvenserna blev att militär inte längre kunde sättas in mot civila och så förblev det fram till 2006.

Numer kan polis kalla in militär vid ”behov”, exempelvis demonstrationer. Ändringen var till viss del föranledd av ”Göteborgskravallerna” (SOU 2006:343).

För att hemliga tvångsåtgärder – exempelvis dold husrannsakan, telefon- eller rumsavlyssning – ska kunna sättas in måste den som är utsatt för åtgärden vara misstänkt för brott och brottet kunna rendera två års fängelse eller mer – och jag tror att vad som får sättas in har med misstankegrad att göra.

Beslut om hemliga tvångsåtgärder kan idag inte fattas av polisen – det är en uppgift för en åklagare. Jag tror det var vår inrikesminister Mikael Damberg som öppnade för att även personer som inte är misstänkta för brott ska kunna bli subjekt för hemliga tvångsåtgärder.

På vilka grunder och vem som har beslutanderätt har jag inte hört något om. Polisen kanske?

Jag misstänker att rättegångarna där en stor del av åtalet bygger på konversationer via Encrochat ligger bakom. Bland annat advokat Thomas Olsson har försökt få åtalet ogiltigförklarat på grund av att det bygger på en generell avlyssning av personer som inte har någonting som helst med brottslig verksamhet att göra, vilket än så länge är olagligt (SVT 2021-03-23). ”Bängen trålar” skulle man ha sagt på 1970-talet.

Polisen har – utan tillstånd – använt sig av ett så kallat ansiktsigenkänningsprogram med hjälp från USA (Tech crounch 2020-02-12).

Som en åtgärd mot ”gängkriminaliteten” föreslås att vissa unga ska förbjudas att vistas på vissa platser under vissa tider.

Vilka unga? Vilka platser? Vilka tider? Och framför allt; vem beslutar? Räcker det med fel socialt arv eller allmän vanartighet? Och hur ska förbudet beivras? Fotboja?

Vad kallas en stat – demokratisk eller ej – där staten har oinskränkt rätt att avlyssna och husrannsaka sina medborgare; där militär får sättas in mot civila, exempelvis demonstranter; där poliser kan sätta sig över beslut med en vag hänvisning till ”terrorbrott”? Där ålder och vandel avgör var du får vistas?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.