Franz Kafka

Franz Kafka

Av Crister Enander 2021-06-05

”För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla”. Så inleder Franz Kafka ett brev till sin far, Hermann Kafka.

Året är 1919 och Kafka är trettiosex år gammal och har bara fem år kvar att leva. Han bor fortfarande – i princip – kvar hemma. Brevet till fadern, som den långa episteln brukar kallas, är en central text för förståelsen av Franz Kafka och de villkor som format honom. Nu finns det i sin helhet på svenska i en volym betitlad just Brevet till fadern.

Det är en på många sätt hjärtskärande och smärtsam läsning, som förmår sprida en klaustrofobisk och ångestladdad stämning kring sig än idag.

Brevet är så uppenbart skrivet, mödosamt nedplitat, vägs varje gryning på varenda våg i ångestens ekokammare, med den ödesmättade desperationen närvarande, en känsla som dock Franz Kafka förenar med det allra sakligaste sätt att beskriva och stundtals pedantiskt redogöra för sin syn på de förhållanden som han haft att kämpa emot under så gott som hela sitt liv.

I den utskrift på skrivmaskin, som Franz Kafka lät göra av brevet, omfattar det inte mindre än fyrtiofem sidor och till dem får de avslutande sidorna läggas som enbart finns bevarade i handskriven form.

Avsikten med brevet är entydig.

Det är en uppgörelse, en ärlig och uppriktig men likväl svidande vidräkning med den auktoritäre och hänsynslöse härskargestalten som dominerat och styrt och ställt över hela hans liv.

Han vill på en och samma gång förklara sig och utreda de inbördes relationerna och spänningarna inom familjen och skärskåda sina egna själsliga sår. Kafkas inre själsliga luft måste rensas, tankar klarna och sikten bli längre.

Han ser fadern som en gestalt som var ”för stark” för honom, för övrigt samma kväde som går igen hos Sven Delblanc: ”han var starkare än jag”; det handlar till viss del – antagligen med all rätt – om ren demonisering.

Det hämmade, ja, rentav stoppade hans egen utveckling, det inre får ersätta de yttre omständigheterna.

Franz Kafkas ambitioner och drömmar om att få skriva har kvävts i sin linda av fadern som alltid såg ned på sonens författande. Nyttan skulle alltid ha företräde i de borgerliga och materiella strävanden, styvkragade stämningar, som styrde fadern och därmed resten av familjen.

Faderns ”häftiga temperament” och ”vredesutbrott” har varit ett ständigt närvarande hot för samtliga syskon.

Vad som framstår som förhållandevis klart av brevet är att Franz Kafka, åtminstone i barn- och ungdomen, hela tiden jämförde sig med fadern och hans maskulina och handlingskraftiga framtoning, och att alla dessa jämförelser alltid utföll till hans egen nackdel.

Fadern var stark, vital, livskraftig. Franz Kafka var – skriver han själv – ”mager, svag och klen”.

”Du använde Dig av synnerligen effektiva verbala uppfostringsmetoder, som åtminstone alltid fungerade på mig. Du skällde, hotade, ironiserade, hånskrattade och – märkligt nog – ömkade Dig själv.”

Despotens nyckfullhet. Nerver skakar våningen i Prag.

Den bild av fadern som framträder, lika mycket genom vad Kafka skriver som tvärsigenom det han försöker förbigå eller förtiga, är en osedvanligt inskränkt och pompös människa.

Han saknar utblickar, förmåga att analysera och förstå givna situationer av mer intrikat natur; han har ett stort självhävdelsebehov och försummar aldrig ett tillfälle att framhäva sig själv och sin egen framgång och förträfflighet på sonens bekostnad.

Han hade minsann fått kämpa och ligga i för att komma sig upp här i världen. Oändligt många gånger tycks fadern inför familjen ha berättat om alla sina vedermödor, sina svårigheter och de fattiga förhållanden han tvingats kämpa emot för att nå den position han lyckats erövra.

Franz Kafka, däremot, har fått allt serverat på silverfat, men inte förmått att rätt bruka eller ta tillvara sina avsevärt bättre förutsättningar. Sonen är, kort sagt, en odugling, en vekling, ja en inte helt och fullt ut livsduglig människa.

Men i sonens ögon blev Hermann Kafka med tiden en rätt frånstötande uppenbarelse. Fadern blev alltmer lik själva sinnebilden för en kälkborgare; trångsynt och småaktig i sina puerila värderingar och sin trängtan efter omgivningens erkännanden och ytliga beundran.

”Hur Du exempelvis ofta lät Dig imponeras av människor som – för det mesta enbart skenbart – stod högre på samhällsstegen än Du, och hur Du hela tiden talade om dessa människor”. Ytan och Verkligheten. Sken och substans.

Borgerlighetens dilemma, en paradox som satt och sitter som en vass rävsax.

Det är lätt – alltför lätt – att reducera Brevet till fadern till ett freudianskt önskedrama. Alla ingredienser tycks stämma, allt ligger där liksom serverat på Freuds divan och Oidipuskomplexet närapå vrålar ut sitt blodiga begär efter ett fadersmord.

Men Max Brod, vännen och sedermera den litterära förvaltaren, har nog rätt när han i den första biografin skriver att en psykoanalytisk läsning av brevet enbart skulle röra sig på ytan och inte nå ner till de ”djupare förgreningarna”.

Franz Kafka behandlar helt andra frågeställningar och problem än fadern, även om han aldrig släpper tanken på att uppfostran och faderns tyranni i hemmet är roten till de problem han drogs med.

Rädslan, skuldkänslorna, oförmågan att anpassa sig till och underordna sig det borgerliga samhällets krav och förväntningar, förmågan att bevara ett kyligt registrerande – en form av känslokyla som även skrämde honom själv – av händelser och människor han mötte eller iakttog.

”Jag har så långt tillbaka jag kan minnas”, summerar Kafka synen på sig själv,

”haft sådana problem med att hävda min existens att allt annat varit mig likgiltigt… jag har aldrig senare i livet träffat på ett så självupptaget men kyligt fantiserande barn, som visat samma kallsinniga, ohöljda, orubbliga, barnsligt hjälplösa, nästan löjeväckande och djuriskt självtillräckliga likgiltighet som jag gjorde, men denna likgiltighet var faktiskt mitt enda försvar mot den ångest och de skuldkänslor som hotade att förstöra mina nerver.”

Och ångesten och skuldkänslorna som Kafka här beskriver förorsakades av faderns hårda fostran.

”Nästa påtagliga följd av denna uppfostran var att jag flydde allt som på minsta sätt påminde om Dig”, lyder en nyckelmening i brevet.

Såvitt det går att avgöra var det Franz Kafkas uttalade avsikt att överlämna brevet till fadern. Han trodde verkligen – gåtfullt nog – att han skulle kunna nå fadern på detta sätt.

”Fast brevet omfattade mer än hundra sidor”, skriver Max Brod i sin bok om vännen, ”var Franz besluten att (genom moderns försorg) verkligen överlämna det till fadern, det framgick av våra samtal (Brod syftar på samtal med Kafkas mor, min anmärkning), och Franz inbillade sig en tid framåt, att det skulle klara upp förhållandet till fadern med alla dess pinsamma stockningar och smärtsamma ärr.”

Modern, som fick brevet av Franz, avstod – klokt nog – ifrån att ge det till sin make.

Samtidigt är det svårt att inte ställa samma fråga som Max Brod gör:

”Nu reser sig, talat med nykter fräckhet, frågan: Vad hade Kafka för nytta av sin far? Eller rättare sagt: Varför kunde han inte slita sig loss från honom”? Vari bestod beroendet? Varför flyttade inte Kafka hemifrån? Varför lät han sig så sent i livet påverkas så starkt av faderns destruktiva inflytande?

Det är lätt att gripa efter enkla och schablonartade förklaringar, som att Franz Kafka behövde de spänningar, den härva av laddade känslor och motsättningar, som relationen med fadern skapade för att hans självbild skulle förbli intakt.

De starka pendlingar mellan klara ansatser till mindervärdeskomplex och svällande hybris som periodvis präglade Kafkas humör skapade också ett kraftfält som kanske var en förutsättning för hans skrivande? Det får vi aldrig veta.

Befrielsen från fadern finner Franz Kafka hur som helst i sitt skrivande. Där kommer fadern inte åt honom.

Fadern föraktar konsekvent hans skrivförsök, det enda han visar är ett nonchalant ointresse. Varje gång Kafka ger fadern någon av böckerna han skrivit, säger fadern – full av förakt och likgiltighet – samma sak: ”Lägg den på mitt nattduksbord!”

I Franz Kafkas föreställningsvärld betyder den frasen, skriver han med viss triumf och förnöjelse, detsamma som: ”Nu är du fri!”

—-

Gränderna är dåligt upplysta. Prag glittrar ändå betraktat från fönstret. Slottet tycks tyst.

Det är kallt inne i rummet. Ljud tränger in. Nerverna är på helspänn, ingenstans finner han den tystnad, och inre stillhet, han ständigt söker. Bakom stängd dörr, i sängen eller vid skrivbordet. Eller rättare sagt: skrivborden. Arbetet och hemma.

Det är en ständig självrannsakan. Livet är rörigt, det är sårigt. Många motgångar, planer som går om intet, en evigt plågsam kärlekskarusell. Men formuleringarna är alltid exakta, tankarna glasklara, hur stora bakslag eller förvirrande problem som än tornar upp sig.

Samtidigt, och viktigast, hans stora krav på vad livet borde vara, kunde bli, ska bli; förväntningarna på litteraturens möjligheter, dess inneboende kraft, och strävan att orden ska bli de rätta som sedan samsas – skaver – med det tärande tvivlet inför det egna skrivandet.

Franz Kafkas samtliga dagböcker finns – likt ett mirakel, skapat av hårt arbete och kunnande – på svenska. De består av ”tolv häften i kvartoformat samt några lösa blad samlade i två konvolut”. I tryckt form omfattar de tre volymer: ”1909 – november 1911”, ”1911 – 1913” och den avslutande ”1914 – 1923”.

”Låt bli mina böcker!” skriker Franz Kafka i januari 1914 till sin mor då hon lånat ut en av hans volymer. ”Låt bli mina böcker! De är ju det enda jag har.” Varefter han lakoniskt konstaterar: ”Och sådant kan jag säga fullständigt ursinnig.”

Det är som en scen hämtad ur Elias Canettis roman ”Förbländningen”.

Tiden före krigsutbrottet är – milt sagt – en rörig och berikad period i Kafkas liv, mest av allt liknar det en dålig kärleksfars med idel förvecklingar. Han pendlar i sina känslor till Felice Bauer. Han friar, han ångrar sig. Hon drar sig undan. Han gör en ny framstöt. De förlovar sig. Han ångrar sig.

Ibland framstår den komplicerade kärleksaffärens baksidor som något Franz Kafka själv skrivit, och kanske flöt hans tankar stundtals mellan verklighet och en diktad – eller drömd – sanning. Det menar i alla fall en av hans biografer, Ernst Pawel.

Hinnan mellan drömmar och verklighet, fantasier och plikt och arbete – ständigt flytande. Disciplin och inre föreställningar om den ordning och lycka han strävar att finna. Vidmakthålla, det är en mer komplicerad historia när alla drar, liksom rycker i hans tankar.

Något som även gäller hans dagböcker. De svenska översättarna och utgivarna av Franz Kafkas ”Samlade Skrifter”, hans kompletta litterära kvarlåtenskap, Hans Blomqvist och Erik Ågren, skriver i en kommentar (i förordet till volymen Beskrivning av en kamp):

”I dagboken är gränsen mellan litterära utkast och anteckningar av privat karaktär inte sällan till den grad flytande att man misstänker att den – åtminstone tidvis – var flytande även för Kafka.”

Personligen tror jag att Franz Kafka, i likhet med August Strindberg, använder vardagens händelser som råmaterial, som grund för skrivandet. Att han är fullt ut medveten om var gränsen mellan vardag och fantasi går, men att han i skrivögonblicket låter upphäva och överskrida den för att nå längre, för att på så sätt komma djupare ner i de skikt han vill utforska och skildra.

Det står samtidigt klart att Franz Kafka gör precis allt, han använder alla till buds stående medel för att värna sitt skrivande, han skyddar sig själv (ibland närmast omedvetet) för att säkerställa möjligheterna att kunna skriva.

Det är en automatisk reflex, stark som en överlevnadsinstinkt hos honom. Och med tanke på att han under dagtid är tvungen att gå till kontoret – till det monotona arbetet som tjänsteman på försäkringsbolaget Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen – så är det egentligen bara de sena kvällarna och nätterna som är hans egna.

Arbetet plågar honom. Dess monotoni, dess begränsning av hans rörelsefrihet. Och inte minst genom att det hindrar honom från att skriva.

”Så länge jag inte är fri från kontoret är jag helt enkelt förlorad”, antecknar han i december 1910, ”det är jag fullt på det klara med, det handlar bara om att så länge som möjligt hålla näsan ovanför vattenytan så att jag inte drunknar.

Hur svårt detta blir och hur det tar på krafterna framgår redan av att jag idag inte lyckats hålla mitt nya tidsschema – vid skrivbordet från åtta till elva varje kväll”. Hans kamp för att få ägna sig åt sitt skrivande, för att åter kunna skriva under de långa tysta perioderna, pågår ständigt. Den är i princip överordnad allt annat i hans liv.

Ändå är han som frihetsberövad i sitt eget liv. Traditionernas och förväntningarnas styrka bygger stängsel kring honom. Ibland är det enbart han själv som ser dem. De lever i honom. Taggtråd som omgärdar mittpunkten, det livsavgörande.

”Jag kunde inte gifta mig den gången”, antecknar han till exempel den 9 mars 1914. ”Det var framför allt hänsynen till mitt författarskap som hindrade mig, eftersom jag trodde att detta arbete hotades av äktenskapet.”

Franz Kafkas Dagböcker är förvisso, som för de flesta som för en intim journal över sitt liv, hans privata säkerhetsventil. Här går han upp från den mörka botten för att hämta luft; för att förhoppningsvis få sikten att klarna. ”De profundis”, ur fängelsecellen hör vi även Oscar Wildes brustna starka stämma. Men borta i England, på öarna.

Det är vardagliga händelser, tvivel, tankar om framtid och död, noteringar om den återkommande huvudvärken och sömnsvårigheterna, men också de återkommande plågor han genomlider när hans skrivande gått i baklås, när orden inte vill. Därtill hans starka tvivel på den egna förmågan.

Men i lika hög utsträckning är de arbetsböcker. Det är här han gör sina skrivövningar, prövar om idéerna håller. Korta berättelser, blänkande som guldkorn i en porlande bäck, avbryter de traditionella dagboksanteckningarna. Det är ofta briljanta kortnoveller. Dagböckerna är, vill jag bestämt hävda, en självklar del av Franz Kafkas författarskap.

Han äger dessutom en skräckinjagande vass vardagsblick. Han ser verkligen sin omgivning, och lyckas med språklig exakthet och känslighet fånga den så att hans vardag blir till levande verklighet för dagens läsare.

”Men skriva ska jag trots allt”, utbrister Kafka i slutet av juli 1914, ”till varje pris, det är min kamp för överlevnad.” Samtidigt skriver han Processen och flera noveller. Men hans självkritik är monumental, vassgaddad och smärtsam.

Han är aldrig nöjd med vad han åstadkommit. Han tvivlar, ifrågasätter. Han kämpar mot trötthet och koncentrationssvårigheter, han är lättstörd och får lätt sina cirklar rubbade. Samtidigt bör man kanske komma ihåg att dagböcker rent allmänt – det gäller alla, inte bara Kafkas – fylls vid motgångar och tiger vid lycka.

Det är slående hur mycket av August Strindberg han läser, och uppenbarligen med stor behållning och beundran. Götiska rummen, Svarta fanor och I havsbandet. ”Den väldige Strindberg”, antecknar Kafka sommaren 1914. ”Denna vrede, dessa sidor som han kämpat sig till med knytnävarna.”

Efter läsningen av bland annat Ensam avger Kafka följande närmast rörande bekännelse den 4 maj 1915: ”Jag läser honom egentligen inte för att läsa honom, utan för att ligga vid hans bröst. Han håller mig som ett barn på sin vänstra arm.” Och dagen därpå: ”Inget, trögtänkt, lite huvudvärk… läste Strindberg, som ger mig näring.”

I Dagböckerna kommer Kafka nära; vägg i vägg, tysta steg på golv under natten. Det är en marterad röst som talar med kristallisk skärpa. Hans analysförmåga är överväldigande. Hans kamp hjärtskärande. Hans okuvlighet och orubblighet beundransvärd. Samtidigt finns där ljusare stråk av en självinsikt som visar att han – trots allt – på något plan är fullt och fast förvissad om sin enastående begåvning.

Något enstaka utbrott mot omvärlden ger extra krydda, och en känsla av att Kafkas mindervärdeskänslor då och då ändå sjunker undan. Den 27 maj 1914 antecknar han: ”Fortsätt dansa, era svin, vad rör det mig!”

—–

Det finns få författare som omges av så många myter och egendomliga rykten, vilka riskerar att cementeras till sanningar, som Franz Kafka.

Redan genom det faktum att han var så tveksam och svidande självkritisk inför publicerandet av sina romaner och noveller – och gav den beryktade uppmaningen till vännen Max Brod att bränna alla efterlämnade manuskript – lades grunden för att skapa myten om den avvikande och aparte författaren.

Att Franz Kafka dessutom levde ett minst sagt komplicerat, för att inte säga att han hade ett ytterst kaotiskt privatliv, har enbart medfört att ryktesfloden ökat och svämmat över bräddarna.

På samma sätt är det med många av de konstnärer, journalister och författare som efter Franz Kafkas död, då hans berömmelse spred sig över världen, påstod sig ha känt Kafka väl och tecknade ner sina minnen av honom.

I ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” bedriver Hans Blomqvist en avancerad form av intellektuellt rengöringsarbete. Det är myterna och legenderna, vrångbilderna och de ovederhäftiga kategoriseringarna som han främst satt sig ner för att bena ut och analysera, värdera och bringa klarhet i.

Led Kafka av Aspergers syndrom? Går inte att bevisa, och är i princip totalt ointressant! Är det sant att Max Brod, som han själv hävdade, var den som mer eller mindre tvingade Kafka att publicera sig.

Nej, svarar Blomqvist och gör en grundlig genomgång av Kafkas egna förlagskontakter, och tolkar intentionerna på ett övertygande sätt: Kafka ville bli publicerad. Den nästan okända lyrik som Kafka skrev presenteras liksom hans relation med och engagemang i de anarkistiska kretsarna i Prag.

Snabbt och övertygande avfärdar Hans Blomqvist alla påståenden om att Kafka var impotent, att han var homosexuell eller att han skulle ha attraherats sexuellt av sin stränge och elake far och andra egendomligheter som fnoskiga forskare fört fram genom årtiondena.

Däremot hade Franz Kafka ett minst sagt laddat och sammansatt förhållande till sin sexualitet.

I Kafkas självsyn var sexualiteten och skrivandet två skiftande yttringar av – ansåg han fullt och fast, säkerligen under påverkan av psykoanalysens framväxt i Wien – samma drivkraft. Inom honom drog de dock åt skilda håll.

I Dagboken skriver han i januari 1912: ”Hos mig kan man tydligt märka en inriktning på skrivandet. När min kropp insett att skrivandet var det mest givande min själ kunde ägna sig åt, drog sig allt åt det hållet och jag miste förmågan att njuta av sexualitetens, matens, dryckens, den filosofiska reflexionens och framför allt musikens glädjeämnen. Jag förtvinade på alla dessa områden.”

Han hyllar i stället askesen; att avstå världens nöjen blir – precis som för Strindberg korta perioder – periodvis ett ideal. Askesen skulle hjälpa honom att finna den rätta vägen till skrivandet, i försökelsen skulle orden och berättelserna få leva ostört av andra lockelser.

Samtidigt blev Franz Kafka ständigt förälskad i nya kvinnor, han gick på bordell och anlitade regelbundet prostituerade. Dessutom var han, som bekant, involverad i en kaotisk och i grunden mest av allt olycklig och krävande relation med Felice Bauer under ett flertal år – med långa och ryckiga, rentav nyckfulla uppehåll och flera förlovningar som bryts – även om det inte verkar som om de någonsin älskade med varandra. I ett brev till Felice Bauer skriver Kafka i augusti 1913:

”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.”

Hans Blomqvist konstaterar att det alltsedan året före pågick en ständig strid inom Kafka, bortom alla självklarheter, ett envig mellan två olika liv, två oförenliga möjligheter:

Å ena sidan förställningen om den gifte och stadgade familjefadern och å den andra sidan författaren, den isolerade och självspäkande mannen som sökte sig fram i själ och samtid med ord, helst enbart ord. Själv skriver Franz Kafka i ett brev till Bauer om en rasande strid mellan ”de två själarna inom honom”.

När man läser Franz Kafkas beskrivning av Felice Bauer efter att de just träffats är det inte utan att man undrar över varför denna förbindelse över huvud taget inleddes.

I Dagboken skriver han i augusti 1912 att hon såg ut som

”en tjänsteflicka. Jag var heller inte det minsta nyfiken på vem hon var utan förlikade mig omedelbart med henne. Benigt, uttryckslöst ansikte, som inte döljer sin uttryckslöshet. Inget om halsen. Löst sittande blus… Nästan krossad näsa. Ljust, en aning styvt och charmlöst hår, kraftig haka.”

Inte är det en förälskad mans ord, tänker jag.

Den sista allvarliga förbindelsen i Kafkas liv var med den tjugofemåriga Dora Diamant. De levde till och med tillsammans under ett halvår i Berlin. Hon kallade sig även ”fru Kafka”.

Och Franz Kafka hade länge närt drömmen – och flera gånger försökt sätta planen i verket, bland annat när världskriget bröt ut och den gången satte stopp för flytten – att slå sig ner och leva som fri författare i just Berlin. Tyska var, som bekant, hans språk.

Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina är av utomordentligt intresse och ger delvis en mer nyanserad och tydligare bild av Kafka.

Franz Kafkas livslånga kamp med sitt författarskap, trälandet på det bottenlöst trista försäkringskontoret, de ständiga avbrotten, hans ofta krävande familj och främst då faderns grymma krav, sjukdomen som dränerade honom på kraft och livsvilja, tvivlet och den hårda och skoningslösa självkritiken som periodvis drabbade honom med samma kraft som ett hårt slag – och ändå denna diamanthårda vilja och övertygelse att han måste skriva, och skriva till varje pris.

Det vilar något heroiskt över Franz Kafkas kompromisslöshet, hans strävan efter perfektion.

”Ur litteraturens synvinkel”, summerar han i Dagboken i augusti 1914, ”är mitt öde mycket enkelt. Min inriktning på att gestalta mitt drömlika inre har gjort allt annat så ovidkommande att det på ett skrämmande sätt förtvinat och bara fortsätter att förtvina. Inget annat kan någonsin tillfredsställa mig.”

Det är en aning svårt att smälta, att världens idag kanske mest kände författare var försäkringstjänsteman. Det var det Franz Kafka levde av, var tvungen att existera med och i skuggan av. Inte av sitt skrivande.

När han kom hem från kontoret, trött och ofta vacklande av utmattning, satte han sig ner och skrev. Han skrev hela nätterna, ibland såsom i ett heligt benådat rus. Texterna fick liv under hans hand. Orden rusade iväg och Kafka red som en besatt på sin egen mara.

Notera: han red sin mara. När han äntligen kunde hålla demonerna på avstånd eller åtminstone i schack.

Då var han lycklig.

Kanske var det de enda ögonblicken av verklig och djupgående tillfredsställelse som Franz Kafka fick uppleva under sitt korta liv. På nätterna, äntligen ensam i det tysta huset då familjen somnat och tystnat, när blad efter blad i anteckningsböckerna fylldes av det som levde inuti honom, bilder och berättelser som gav honom så mycket smärta och lidande. Och – inte minst viktigt – många befriande skratt.

Det är annars lätt att förbise humorn som finns i Franz Kafkas verk, åtminstone gör många det som i stället söker efter ångesten, känslan av utanförskap och den samhälleliga missanpassningen.

Humorn är förvisso oftast finstämd, den är mild och nästan aldrig elak även om han inte var främmande för vassa sarkasmer. ”I dagböckerna”, skriver Max Brod i sin biografi,

”hittar man anteckningar på hela sidor om utseende, anletsdrag o s v hos likgiltiga människor, medpassagerare på spårvagnar o. d. Detta intresse blandas genomgående med ironi. Även de omänskligaste scenerna i Kafkas verk … har ett sällsamt skimmer av humor i sin stränga granskning och mjuka ironi. Denna humor är, ett väsentligt inslag i Kafkas diktning (och livsföring)”.

Och Hans Blomqvist gör ett imponerande försök att sammanfatta Franz Kafkas skrivande. Han känner Kafkas texter mer än väl genom idogt och hängivet översättningsarbete av Kafkas tyska till precis och välljudande svensk.

Han hittar i labyrinterna och kan sin litterära entomologi och känner igen en skalbagge när han ser den komma krypandes och är till fullo insatt i de bokliga processernas klaustrofobiska verkligheter. Hans Blomqvist genomför närläsningar och analyser av i princip Kafkas samtliga litterära texter.

Samtidigt måste man komma ihåg att Franz Kafka levde mitt i sin verklighet, inte enbart i sina texter. Det är hans litterära arv som speglar hans liv – såväl yttre som inre – och inte tvärtom.

Att Franz Kafka stundtals själv upplevde det som att han levde genom – och till och med i – sina texter är nog vill jag mena en annan sak. Hans Blomqvists två böcker, ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” och ”Den oerhörda värld jag har i mitt huvud”, är utmärkta fördjupningar och komplement till Ernst Pawels biografi ”Franz Kafka – ett liv” och vännen Max Brods bok Franz Kafka.

Dessa båda biografier, sinsemellan ytterst olika, bildar tillsammans den överlägsna introduktionen och porten in till den förvridna och ångestladdade, klaustrofobiska och ständigt utmanande och krävande värld som Franz Kafka på ett mirakulöst sätt förmådde beskriva innan den blev blodig verklighet i hela Europa.

”Jag har gång på gång fått uppleva att kafkabeundrare, som känner Kafka uteslutande från hans böcker, har gjort sig en fullständigt skev bild av honom”, skriver Max Brod.

”De tror att han måste ha verkat sorgsen eller rentav förtvivlad även i umgänget. I verkligheten var det tvärtom. Man kände sig väl till mods i hans närhet. Den rikedom på tankar som han, oftast i munter ton, strödde omkring sig, gjorde honom – om vi nu ska hålla oss på lägsta planet – i varje fall till en av de mest underhållande människor som jag någonsin har träffat, hur blygsamt han än höll sig i skymundan… Och i det förtroliga umgänget kunde det hända att han blev förbluffande talför. Han rycktes med och blev entusiastisk, skämtade och skrattade i ett – detta hjärtliga skratt som alltid fick hans vänner att skratta med”.

 

Av Crister Enander


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.