Vart är vi på väg?

Av Carin Åberg 2021-10-18

Jag tittar/lyssnar nog alldeles för mycket på dokumentära krimprogram. Men å andra sidan så behöver man bara uppleva två-tre program om samma brott för att upptäcka hur många olika sätt det finns att berätta ”samma” historia. Ganska upplysande och lärorikt om man försöker analysera och få tag på samtiden.

Handlar de olika versionerna om olika agendor eller bara nya infallsvinklar för att göra ett säljande program?

En reflektion jag gjorde efter att ha tittat på ”Brottsjournalen” (TV4) i timmar i sträck (fyra säsonger, 2018–2020) är att det väsentliga ligger i sidokommentarer, typ: minnet är kort.

Leif GW (som jag för övrigt anser har passerat bäst-före-datum) påpekar exempelvis att det här som var på tapeten för några år sedan med ungdomars rån av ungdomar inte alls är något nytt. Det var en uppmärksammad ”nyhet” redan i slutet av 1980-talet. Minnet är oftast bra men kort…

Och medierapporteringens braskande meddelanden om ”ökad brottslighet” stöds varken av statistik eller av BRÅ:s rapporter. Glöm inte att brottsstatistik bygger på antal anmälda brott och att lagar om vad som är brottsligt ändras från år till år.

Ett annat program jag ibland tittar på är ”Efterlyst” (TV3). Jag är ytterst kluven till programmet och tittar aldrig på det när jag av någon anledning redan är på dåligt humör – sänker bara nivån ytterligare.

I den senaste upplagan (2021-10-14) redogjorde Hasse Aro för det senaste ”resultatet” av skjutningar. Aldrig tidigare hade så många skjutningar skett på en enda vecka. Sedan gick han över till att alarmistiskt predika för åtgärder mot ”gängskjutningar”.

Då undrade jag: vet han vilka som skjutit? Vilken relation som råder mellan skytt och beskjuten? Vilket motivet var? I så fall borde han väl vända sig till polisen? Eller kanske hålla inne med sina egna hypoteser.

En egen agenda eller bara ett sätt att upprätthålla programmets ”image”? Det måste bli värre! Tänk dig en inledning av ”Efterlyst” där Aro säger: ”brottsligheten minskar”!

Det här med olika gäng som drabbar samman är väl inget nytt: minns ”dansbaneeländet” och bråken mellan ungdomsgäng från olika närbelägna byar i 1900-talets barndom:

”Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt!
Alfred har di slagi så han ligger å blör,
i grusgropa slåss di me Buskhytteborna,
länsman fick på huve, så ja tror att han dör.”
(Ulf Peder Olrog 1943)

Det är nog mest tillhyggena som skiljer sig åt från idag – då var inte skjutvapen så vanligt förekommande. Kanske borde en av allvarligt syftande insatser inriktas på att få ner tillgängligheten till skjutvapen?
Nå väl.

Tidsandan skiftar med allt högre fart. Fram till 1989 förfasade vi väl oss alla över öststaternas hemliga övervakning av medborgare, angiveri och rättegångar utan hänsynstagande till FN:s stadga om mänskliga rättigheter, bland annat att vittnesmål utan framträdande av vittnen förekom – det räckte med anklagelser.

Men idag så tycks alzheimers ha slagit till: samtycke tycks vara enhälligt i riksdagen (möjligen med undantag av (v)). Det är bara en fråga om hur långt man ska gå som skiljer de olika partierna åt. Åtgärderna är man i huvudsak eniga om. Förslag läggs på allvar att:

• så kallade ”hemliga åtgärder” exempelvis telefon- och annan avlyssning, ska få tillämpas utan misstanke om något brott. Kallas ”utökade befogenheter för polisen”.
• kronvittnen ska tillåtas, det vill säga, någon som riskerar åtal kan utlovas strafflindring i det fall personen i fråga anger andra. Angiveri? Och vilken tilltro bör tillmätas ett angivande ifall personen som avger vittnesmålet har strafflindring att vinna på saken?
• anonyma vittnen. FN:s stadga om mänskliga rättigheter anger att en anklagad har rätt att veta vem som anklagar och för vad. Vad jag vet har Sverige skrivit under denna stadga.

Men allt det där är kanske överspelat nu? Det där med kritik av hemlig övervakning av medborgare, angiveri och rättsvidriga rättegångar, det gällde väl bara Sovjetunionen och övriga öststater? Och möjligtvis Kina…

Fast det här med kronvittnen är regelmässigt förekommande i, bland annat, USA.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.