Är det över nu?

Av Michael Williams 2022-02-04

Det känns som en mindre evighet har förflutit med denna envisa pandemi och det där normala som vi tror vi ska kunna återgå till, finns det verkligen kvar efter alla uppoffringar som gjorts? I vilket fall som helst så tänker jag att det kan vara tid att sammanfatta några lärdomar vi fått oss till livs under den här tiden.

Det har visat sig vara komplicerat när politik ska blandas med vetenskap. Vetenskapen är till sin natur tvekande och ifrågasättande, medan politiken vill ge snabba, enkla besked.

Speciellt förvirrande blir det när expertmyndighetens företrädare ska hänga med i svängarna och leverera politiska doktriner. Resultatet blir bara väldigt usel kommunikation. Tegnell borde ha tapperhetsmedalj för att ha orkat med skiten.

Det finns naturligtvis ett världspolitiskt inslag i hela cirkusen, där de orientaliska, obegripliga kineserna får skulden för pandemin. Sakfrågan är naturligtvis obefintligt utredd och lämnar fältet öppet för vilda spekulationer och låter den öppna rasismen visa sitt fula tryne.

Undrar om det går att finna några nationalekonomer som vågar riskera renommé och rykte på att räkna ut hur mycket skattepengar vi flyttat från det offentliga till det privata och med det privata avser jag läkemedelsindustrin som faktiskt fick en friskrivningsklausul på vaccinet.

För er som minns hur man spelar Monopol så heter chanskortet ”Ni slipper ut ur fängelset”. Det vore i samma anda värdefullt om nationalekonomerna inte hade kopplingar till alt right, Qanon eller något annat som kan tumma på den matematiska trovärdigheten.

En av de mest framträdande lärdomarna som jag noterar är detta med blind lydnad. Oavsett vilka skarpa svängar som regering, myndigheter och vaccinförespråkarna gör, så finns medlöparna där och fyller sociala media med information om vilken spruta de tagit, vilka goda samhällsmedborgare de är, hur de är moderna, vetenskapstroende ambassadörer för upplysning och solidaritet.

Gissar att det är samma människor som nu avslutar sitt abonnemang hos Spotify. Mitt raljerande åsido så är jag allvarligt oroad.

Kommer ni hoppa även nästa gång makthavarna säger hoppa? Vart kommer gränsen att gå?

Att ge upp demokratiska rättigheter har varit nästan helt problemfritt för de flesta. Alltså, historielösheten är anmärkningsvärd. Annat är det om det skulle handla om snus, starksprit eller bensinpris. Då vaknar folkvreden.

Det som pandemin visar oss är att en majoritet av folket inte verkar ha några större problem med ett mer auktoritärt styre. Visst är det så att demokratin är på tillbakagång i världen men man tänker ju ändå att de länder som ligger i topp på The Economist demokratiindex skulle stå upp bättre, men man saknar inte kon förrän den är ute ur ladugården.

Vi har även fått en nödvändig repetition om den mänskliga naturen. I debatten har jag sett hur vaccinerade människor vill göra en del olagliga saker med ovaccinerade människor. I de mildare fallen handlar det enbart om att inskränka de demokratiska rättigheterna och att tala om människor som ett a- och ett b-lag.

Det här sättet att tänka och tala om varandra har skapat en del besvärligheter tidigare i historien. Det ogiltiga argumentet är att de som inte vaccinerar sig har ett fritt val.

Det fria valet skulle antingen förutsätta att vi alla lever isolerade i varsin bubbla där vi är fria från påverkan eller att vi verkligen är de upplysta människor demokratin kräver att vi ska vara, så att vi kan göra medvetna och rationella val.

Nu är det förstås så att inga av dessa premisser existerar annat än i teorin och människor är till sin natur allt annat än rationella. Dessutom är det som är rationellt för dig, orationellt för någon annan. Live with it.

Det finns i alla fall en positiv lärdom att dra från pandemin och alla restriktioner. Vanliga människor har ställt upp för varandra, hjälpt varandra i vardagen. Det är inte de människorna som gapar och skriker på sociala media.

Man märker av dem ibland i mataffären, på anslagstavlor eller i lokala grupper på Facebook. All heder till ert lysande exempel på vanlig jäkla, hederlig medmänsklighet.

Nu ska jag lämna er ifred och fortsätta min dust med Omikron. Vi ses på andra sidan.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make.
Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.