Hade Quickskandalen kunnat undvikas?

Under senare tid har det sagts och skrivits mycket om de sex morddomarna mot Quick. Det som startade den intensiva och högljudda debatten var främst publiceringen för någon månad sedan av Råstams bok ”Fallet Thomas Quick”. 

Statsåklagare Nils-Eric Schultz är den åklagare som 2011 var landets mest omskrivna. Han är åklagaren som ger sig på de stora. Antingen det är Volvoledningen eller kommunala chefer. Och fler lär det bli. Eller som han själv uttrycker det: 

– Det finns fler dörrar att sparka in.

Under sommarhalvåret tar sig Nils-Eric Schultz till jobbet, 4,5 mil bort, på sin 1600-kubikare.
– En förbannat skön hoj, säger han. Och en underbar känsla att i inte alltför hög fart, runt 90 till 110, glida fram och känna vinden och dofter. Man är nära naturen på ett helt annat sätt än när man kör en bil. 

Än idag är Nils-Eric Schultz lite förundrad över att han blev åklagare. Under sin tidiga karriär som jurist när han satt ting, som det heter, hade han inte en tanke på det, tvärtom:
– Mina sympatier hamnade oftast hos den åtalade. Och jag tänkte ofta, hur fasiken kan man välja ett jobb som åklagare och hela tiden hålla på och sätta dit folk?

Men åklagare blev han. Med tiden en av de få statsåklagarna. Och inte minst blev han en av Para§rafs krönikörer.


Av Nils-Eric Schultz

Boken, Fallet Thomas Quick, har föranlett några personer (Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson) att intensivt leta fel i densamma. Det förefaller något märkligt att just den boken föranlett så starka reaktioner, eftersom den inte haft någon som helst inverkan på de resningsprövningar som pågår. Om man skulle leta fel borde man istället göra det i resningsansökningar, resningsbeslut och de därpå följande nedläggningsbesluten.

Läsvärda böcker

Nu är det inte bara Råstam som i bokform ”sågat” de ursprungliga mordutredningarna och domarna. Advokaten Pelle Svensson och NSD-reportern Dan Larsson har i ”Den stora rättsskandalen” respektive ”Mytomanen Thomas Quick” gått igenom mycket av utredningsmaterialet och därutöver genomfört sina egna intervjuer med anhöriga och poliser. Även dessa båda böcker är läsvärda (även om Larsson borde ha haft en korrekturläsare).

Om man, efter att ha läst dessa tre böcker, fortfarande anser att domarna mot Thomas Quick var korrekta så bör man därefter studera handlingarna i resningsärendena. Dessa innehåller mycket grundliga analyser som de synnerligen erfarna åklagarna nu gjort av det tidigare utredningsmaterialet och de fällande domarna.

Varje bevis som legat till grund för de fällande morddomarna smulas grundligt sönder. I detta sammanhang ska inte heller advokaten Thomas Olssons och hans kollegors insatser glömmas bort. 

Därför har åtalen lagts ned

Sedan resningsframställningarna lämnats till hovrätterna behandlas dessa ytterst grundligt även där och så här långt har det beviljats resning i fem av morden. Efter hovrättsbesluten har ärendena lagts ut på erfarna, för varje resningsärende olika, åklagare för prövning av huruvida åtalen ska vidhållas.  Dessa åklagare har samtliga beslutat att det inte funnits någon bevisning som skulle kunna leda till att Quick skulle bli dömd och därför har åtalen lagts ned.

Det är således mycket grundliga prövningar som ägt rum av såväl ett antal erfarna åklagare och hovrätter.

Brist på respekt

Att åklagare efter hovrätternas resningsbeslut lagt ned åtalen har föranlett några debattörer att hävda att åklagarna nu lägger sig platt. Att påstå detta är både insinuant och förolämpande mot alla de kompetenta och erfarna åklagare som nu dragits in i Quickhärvan. De som i media har uttalat denna åsikt kan omöjligen ha läst igenom dokumentationen i resningsprocesserna.

Det tyder också på en total okunnighet om under vilka förutsättningar åklagare får vidhålla åtal utan att själva riskera att bli misstänkta för brott (exempelvis tjänstefel). En åklagare får endast föra talan om han/hon kan förvänta sig en fällande dom. Så här långt har samtliga åklagare bedömt bevisningen mot Quick som obefintlig och då ska åtalen läggas ned. Att nedlåtande kalla detta för att de lägger sig platt eller att de på grund av andra märkliga orsaker inte driver målen visar på en total brist på respekt gentemot åklagarkåren. De åklagare som lagt ned åtalen har funnit att det inte finns någon handfast teknisk- eller vittnesbevisning och huruvida en vägbom då eventuellt vid en viss tidpunkt varit öppen eller inte eller om det hittats ett eller flera sågblad i skogen är i det hänseendet totalt irrelevant.

Unikt med åklagare som sökt resning

Istället borde det väl uppfattas som tillfredsställande att åklagarväsendet har avsatt så mycket resurser i form av kompetent personal för att åtminstone försöka återupprätta förtroendet för rättsväsendet.

Så här långt har Quick frikänts från fem av de åtta mord han dömts för. Det är att förvänta att han kommer att frikännas även för resterande tre och beträffande dessa har det unika inträffat att det är åklagare själva som ansökt om resning till Quicks förmån.  Vanligtvis är det den dömde själv eller en av denne anlitad advokat som ansöker om resning och så gott som alltid (eller kanske t o m alltid) har Riksåklagaren motsatt sig. Dock så inte här.

Hur kunde det då gå så snett?

För mig med mer än 30 års erfarenhet som åklagare ter det sig ytterst märkligt att Quick kunde dömas för mord,

1. utan att kroppar (Johan och Therese) återfunnits?

2. när det inte gått att fastställa dödsorsaken (Charles)?

3. när landets mest erfarna utredare, gärningsmannaprofilerare och tekniker från Rikskriminalen lämnade utredningarna?

4. när utredningsgruppen istället i stort sett kom att bestå av en polis utan någon tidigare gedigen erfarenhet vad gäller allvarlig våldsbrottslighet och därtill två psykologer?

5. när de medgärningsmän som enligt Quick ska ha utfört bestialiska handlingar mot några av offren och i många fall transporterat Quick till brottsplatserna varken åtalats eller ens hörts som vittnen vid de sex huvudförhandlingarna?

6. utan att det genomförts en grundlig utredning huruvida Quick verkligen utsatts för flera våldtäkter av sin pappa och andra otäckheter av sin mamma? Som förklaring till morden anfördes i domstolarna att dessa skulle vara Quicks hämnd mot föräldrarna, men om nu hans uppväxt inte varit så fasansfull som beskrivits i personutredningar och inför domstolarna så faller ju dessa psykologiska förklaringar ihop som ett korthus. 

Blir trots allt rätt

Nu blir det ju trots allt rätt till slut men detta är inte i första hand rättsväsendets förtjänst. Om inte Råstam fått Quick att medge att hans tidigare erkännanden varit oriktiga hade förmodligen ingenting hänt.  Genom de båda ”Dokument inifrån”-program som sändes 2008 sattes rättsmaskineriet igång. Riksåklagaren beslutade då att åklagarväsendet själva skulle granska de sex morddomarna. Advokaten Thomas Olsson låg emellertid då redan i startgroparna med sitt arbete med att förbereda de första resningsansökningarna.

Hade det gått att undvika?

Alla aktörer (åklagare, polis, försvarare, domstol) måste nu ta sig en funderare över vilket ansvar var och en av dessa haft. Har det varit fråga om ett systemfel? Att tillsätta en kommission har föreslagits av ett flertal debattörer.

Bland alla artiklar, intervjuer och krönikor om Quick som på senare tid fyllt Magasinet Para§raf, har Dick Sundevall den 25 september smugit in en tänkvärd artikel benämnd ”Dags att ändra rättssystemet?”

Det som behandlas i artikeln berör den roll åklagare har enligt den svenska modellen i jämförelse med hur den ser ut i exempelvis Italien och Spanien. Man skulle till den uppräkningen kunna lägga till många andra länder.

Åklagaren har i Sverige en i jämförelse med de flesta andra länder en unikt stark ställning. Han/hon ska dels vara förundersökningsledare och därefter väcka åtal och driva målet i domstol. I länder med andra rättsordningar kan undersökningsdomare, polis eller kanske tull självständigt genomföra utredningarna för att, när dessa avslutats, överlämna utredningsmaterialet till en åklagare (olika benämningar i olika länder). Denne går igenom dokumentationen och om bevisningen då är tillräckligt stark beslutar åklagaren att väcka talan vid domstol. 

Den fördel jag ser med den senare ordningen är att den åklagare som beslutar att väcka åtal har en betydligt friare roll gentemot utredningspersonal och utredningen i sig än vad som är fallet hos oss. Jag vet att ämnet är tabubelagt men trots det anser jag att det kan vara värt att fundera över om inte det kontinentala och anglosachsiska systemet skulle kunna vara att föredra.

Stå emot hungriga poliser

När det är fråga om stora brottsutredningar, vilka ofta inleds med en spaningsperiod under vilken kanske teleavlyssning, buggning, kameraövervakning och fysisk spaning förekommer jobbar polis och åklagare mycket tätt ihop. En av åklagarens viktigaste uppgifter under denna tid är att vara en garant för att rättssäkerhetsaspekterna inte träds för när. Erfarenhetsmässigt vet jag att detta kan vara mycket grannlaga. Att stå emot ”hungriga” poliser som vill prova en ny inte lagreglerad åtgärd kräver sin man/kvinna.

Efter tillslag inträder perioden med förhör av de misstänkta, vittnen och andra. Detta är också en period med täta kontakter polis-åklagare.  

Vad jag då menar är att det ibland kan vara svårt för åklagaren att upprätthålla den professionella distans till polisen som krävs.

Har bäring på Quick-utredningen

Det skulle kunna finnas fördelar med att en åklagare som inte deltagit under spanings-och utredningsfaserna med helt objektiva och opåverkade ögon får gå igenom materialet och fatta beslutet om åtal ska väckas eller inte.

Har då detta någon bäring på Quickutredningarna? Det menar jag att det har och jag tror jag kan påstå att om vi hade haft den ordning som nu beskrivits så hade inga mordåtal väckts mot Quick. Och då hade rättsväsendet sluppit alla de pågående resningsprocesser, vilka för lång tid framöver kommer att leda till ett minskat förtroende för rättsväsendet hos allmänheten.

I den ovan nämnda artikeln av Sundevall refereras till ett samtal med en icke namngiven professor. Denne ska till Sundevall ha sagt: Du kan ägna resten av ditt liv åt att försöka ändra det svenska rättssystemet.

Och jag tror (tyvärr) att professorn har rätt. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.