Bengt Sändh

Som man är klädd…

Jaa, du skulle bara veta hur jag blev hädd på Frälsningsarméns hotell City i Stockholm. Det var när vi drev snusfabrik i Skåne, min fru och jag, och hade ett ärende till huvudkommunen. 

Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed.
Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor.
1993 startade han Bengt Sändhs snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé. Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol.
Där lever han nu med hustru och hundar. Han skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf.

 

När jag skulle boka hotellrum per telefon blev jag utsatt för ett regelrätt förhör. Sedan frågade receptionisten hur jag tänkte betala.

– Jag vore tacksam om ni vill skicka en faktura, svarade jag.

– Då måste ni ha ett intyg från ert företag.

– Företaget består av mig och min fru, ska vi skriva intyg till oss själva?

Jag gav upp och frågade om jag i stället kunde betala med check och det skulle gå bra.

Möttes av misstänksamhet

När vi anlände till hotellet märkte jag att man betraktade oss med misstänksamhet. Jag kan omöjligt komma på någon annan orsak än att det berodde på min klädsel. Jag var hel och ren men hade varken kostym, hatt, handskar eller överrock. I stället bar jag ett par grå byxor, en grå täckjacka och en svart skärmmössa av modell Oscar II. Min fru däremot bar en elegant minkpäls.

Jag kräver inte att restaurang- och hotellpersonal, framför allt inte i Stockholm, skall visa någon större hjärtlighet mot mig som främling. Däremot reagerar jag då man är misstänksam, sur och otrevlig utan minsta orsak och det var man här. Ännu värre var det på natten då vi anlände. Misstänksamma och iskalla blickar följde oss på vår väg mot hissen.

Bor ni här?

Nästa morgon när vi ätit frukost bad min fru att jag skulle hålla hennes päls medan hon uppsökte damrummet. När jag stod där med en päls över armen blev det fart på den kvinnliga personalen. Likt en flock svartvita flugsnappare trippade de fram och åter för att spionera på mig och till slut skickade man fram en yngling i uniform som skulle föreställa någon slags vakt. Han var klart fientlig då han tilltalade mig:

– Bor ni här på hotellet?

– Varför skulle jag annars stå här? svarade jag, lika ovänligt och vände honom ryggen.

Kontrollerade checken

När jag lämnade fram checken till en ung receptionist utbrast hon:

– Men det här är ju en företagscheck, vi tar bara emot personliga checkar.

– Ni vet mycket väl att det är ett företag som bokat rummet och häromdagen sa ni att det skulle gå bra att använda check då ni inte vågar skicka faktura.

Nu ropade hon till en äldre kollega:

– Hur gör vi nu då?

– Kontrollera att det finns täckning, fick hon till svar.

Detta ägde rum i en kö bland andra gäster och det var nu jag ilsknade till:

– Här har ni vårt företags registreringsbevis och här är mitt körkort. Ni har kontrollerat och spionerat på oss i snart ett dygn utan minsta anledning. Du kan kolla med vilka register du vill och jag kan lova att du inte kommer att hitta en enda ynka liten betalningsanmärkning. Ni skickar en vakt på oss och förolämpar oss offentligt. Kan vi kanske få en förklaring?

– Ja, det finns så många skumma typer som springer här!

Vad detta paranoida och obildade fruntimmer sa inför alla andra gäster var att hon tyckte att jag var en skum typ. Inför en sådan monumental tölpaktighet blir man stum.

Denna personal har fått det mesta om bakfoten. De vet inte att slips, kavaj och hatt är uniform på skumma typer, skurkar, bedragare och solochvårare. När man nu borde ha insett att man trakasserat två oförvitliga gäster borde man bett oss om förlåtelse. Men sånt gör aldrig tölpar.

Klä sig oklanderligt för att bedra

När vi kom hem skrev jag ett brev till hotellets chef och berättade hur vi blivit bemötta. Det är några år sedan och han har ännu inte svarat och det hade jag kanske inte heller väntat mig. Folk som inte har förstånd att be om ursäkt svarar inte heller på brev och visar därmed att de har sämre uppfostran än de kriminella de är så rädda för.

Vill man dupera någon så skall man klä sig oklanderligt, det vet varenda bedragare. Låt mig ta min salig lillebror Rustan som exempel och detta hände i bostadsbristens Stockholm. Han gick för det mesta omkring i rutig skjorta och trasiga jeans. Men så en dag när min kollega Ewert Ljusberg mötte honom på Ringvägen fick Ewert en smärre chock. Min bror var oklanderligt iförd en mörk, välpressad kostym med vit skjorta och slips. Håret var vattenkammat och fan vet om han inte också var pomaderad. På kavajslaget bar han ett stort runt märke med texten: ”Jesus kommer snart! Är du redo?”

– Nä men, va i helvete e de här? undrade Ewert och tog sig för pannan.

– Söker lägenhet, svarade Rustan lakoniskt.

Två dagar senare ringde Rustan och ville ha hjälp då han skulle flytta in i en trevlig liten tvårummare på Lilla Essingen. Som man är klädd…

Bifogade filer:
Samlagskontrakt.pdf

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.