Dick Sundevall

Jag deltar inte i pöbelhopen

Hatobjektet för dagen heter Göran Lambertz, för han har en avvikande åsikt. Jag tror att han har fel, men jag vet inte. Jag vet det lika lite som domstolarna som en gång dömde Quick/Bergwall. Lika lite som åklagarna och domarna som nu har frikänt honom, kan veta det. Vi kan bara vara mer eller mindre övertygade. De enda som kan veta är mördaren/mördarna, eventuella ögonvittnen och Sture Bergwall själv. 

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Detsamma gäller för Leif GW Persson, Jan Guillou, Dan Josefsson och andra som uttalar sig lika tvärsäkert som Göran Lambertz, men med en helt motsatt ståndpunkt.

   De och andra med samma ståndpunkt har naturligtvis all rätt att vara övertygande om att de har helt rätt. Problemet är att denna övertygelse tar sig uttryck i övertoner som snarast hör hemma på Flashback. Vi kan höra och läsa om att Göran Lambertz ljuger, är galen och att han ska stämmas etcetera.

   Det är få journalister i Sverige som jag har något större förtroende för, och än färre som jag känner en direkt respekt för. Men det finns några stycken. En av dessa är Dan Josefsson. Därför blir jag oerhört besviken när han ställer in en debatt med Göran Lambertz. Och enligt arrangörerna av debatten ställde in den med argumentet att han inte ville debattera med en ”psykiskt sjuk person”.

   Att stämpla meningsmotståndare som psykiskt sjuka för tankarna till den gamla sovjetstaten. Det här utgör ett stort magplask av Dan Josefsson. Men det innebär inte att jag dömer ut Dan för gott. Lägger man det uttalandet i ena vågskålen och allt väldigt bra han presterat genom åren i den andra, och som han toppat med boken Mannen som slutade ljuga, så väger det här magplasket lätt som en fjäder.

   Detsamma gäller för Göran Lambertz. Jag tycker att det är fel att han som justitieråd går ut och hävdar att Quick/Bergwall kan vara skyldig, när han nu har frikänts. Det står de flesta fritt att framföra en sådan ståndpunkt, men en av landets högsta domare ska inte göra det.

   Men även det väger lätt i vågskålen när jag i den andra lägger allt bra Göran Lambertz presterat genom åren vad gäller rättssäkerheten i Sverige. Och jag vänder mig mot allt trams om att Lambertz skulle göra vad han nu gör för att försvara den eller den ”vännen”. Eller att han driver det här så hårt för att försvara det beslut han en gång i tiden tog som justitiekansler.

   När jag själv för väldigt många år sedan började höra påståenden om att Quick ”bara är dömd på sina egna erkännanden” rekvirerade jag domarna. När jag läste dessa framstod det som att det inte alls var så, utan att det fanns gott om stödbevisning. Därmed släppte jag frågan.

   Föreställer mig att något liknande hände när Lambertz och hans medarbetare tittade på det hela uppe på JK-ämbetet. Efterklokt kan vi konstatera att deras beslut att inte gå vidare med ärendet var olyckligt. Men JK har ett ytterst litet kansli i jämförelse med till exempel JO. Hade det överhuvudtaget varit möjligt för den lilla skaran att göra en ordentlig utredning av dessa åtta mordfall och allt runt dessa? Hade de då haft resurser över till något annat överhuvudtaget under de närmaste åren? Jag tvivlar på det.

   I debatten har det framstått som att allt därmed är Lambertz fel. Men Göran Lambertz var inte på något sätt inblandad i utredningen och de åtta morddomarna mot Quick. Han kom som jk in i bilden långt efter att det hade skett. De som var inblandade utgjordes av 30-40 personer på Säter och inom polisen och åklageriet. 

   Som sagt, jag tror att Lambertz har fel i den här frågan, men jag vet att han är intellektuellt hederlig. Jag vet att han driver den här frågan som han gör för att han är övertygad om att det är som han säger och skriver. Jag vet att han drivs av ett personligt rättspatos. Och jag vet att han tidigare har tillstått att han haft fel i olika frågor.

   Innan någon nu vill göra det enkelt för sig genom att hävda att Göran Lambertz och jag är vänner och jag försöker försvara en vän, så låt mig krångla till det genom att bekräfta att vi är vänner. Men att jag också är vän med Sture Bergwalls utmärkta advokat Thomas Olsson. Både Lambertz och Olsson var gäster när jag gifte mig. Jag är helt enkelt vän, eller bekant med de flesta framträdande i den här frågan, från båda sidor, eftersom jag arbetat med rättsfrågor i drygt 30 år.

   Därmed tillbaka till sakfrågan: Det finns ett cyniskt uttryck som lyder: Man är inte bättre än sin senaste match. Alltså, du kan ha gjort hur mycket bra som helst i ditt liv, men om det senaste du gjorde var dåligt så är det vad som räknas.

   För mig utgör det en definition på ytlighet och brist på analys. Och därmed blir det omöjligt för mig att ställa in mig i ledet i den pöbelhop som nu har utsett Göran Lambertz till det stora hatobjektet.

   Som jk tog Lambertz itu med polisens olagliga användande av privatpersoner som infiltratörer av kriminella gäng. Han initierade rapporten Felaktigt dömda och konstaterade att det sitter oskyldiga i svenska fängelser. Han hävdade att det händer att poliser ljuger när de vittnar i domstolar, för att bara nämna några av de problem som behövde belysas och som han uppmärksammade och fick igång en debatt om.

   Det han tog upp var i och för sig inte något nytt för oss som arbetar med de här frågorna – det nya var att någon i de högre juridiska sfärerna tog upp frågorna. Och tog striden. Därmed bröt han mot det juridiska etablissemangets tradition att ligga lågt, sopa under mattan och ge sken av att Sverige är den bästa av rättsstater. För det här fick han kritik, från just detta etablissemang. Men bland folk i allmänhet blev han något av en hjälte.

   Inte minst uppskattades det att han i ett sommarpratarprogram berättade om hur dåvarande justitieministern Thomas Bodström skickade ut dåvarande expeditionschefen, nuvarande generaldirektören för Kriminalvården, Nils Öberg, för att försöka få Lambertz att ställa in sig i ledet. Det lyckades inte.

   Under den här tiden lärde jag känna Göran Lambertz. Först i yrket genom intervjuer. Med tiden blev vi vänner. För mig blev han en ljuspunkt med sitt starka personliga rättspatos. Inte minst för att han inte hukade inför vad andra eventuellt skulle tycka och tänka.

   Det är många som sagt, eller i varje fall tänkt, att en dag när de når den eller den positionen då ska de minsann… Men ytterst få gör det. Idealen har tonat bort på vägen och stridslusten har ersatts med överväganden av vad som gynnar karriären. Göran Lambertz varken var eller är en av dessa.

   Många har frågat mig varför han tjurskalligt fortsätter att föra fram sina ståndpunkter i den här frågan, när han får så mycket stryk i olika medier? Tittar man på vad han har gjort de senaste tio åren så är det inte alls konstigt – han står upp för sina slutsatser och åsikter även när det kostar på.

   Vi har inte problem i Sverige med höga domare som lägger sig i debatter om kriminal- och rättsfrågor. Tvärtom saknas de alltför ofta i sådana sammanhang. Till exempel har vi nu i drygt 25 år fått internationell kritik för hur vi häktar misstänka, hur oerhört länge de kan vara häktade och hur de isoleras i landets häkten. Jag har aldrig hört eller läst minsta lilla ifrågasättande från någon svensk domare i den frågan. Ändå är det just domarna som gång på gång fattar beslut om fortsatt häktning.

   Så att en hög domare ger sig in i diskussionerna om en av de mest uppmärksammande rättsfallen i modern tid i Sverige, är naturligtvis inte fel i sig. Men det blir fel när han hävdar att en frikänd person kan vara skyldig till en hel hög med mord.

   Jag håller dock helt med Göran Lambertz om att det var olyckligt att Sture Bergwall friades på det sätt som skedde. För det är ju faktiskt precis så som Lambertz säger och skriver, att Quick/Bergwall har dömts av sex domstolar men inte frikänts av någon enda domstol.

   Hela resningsprocessen kändes som att nu ska vi sopa det här under mattan, vända blad och gå vidare. En gång i tiden fälldes Quick på löpande band. Även i de fall där det varken fanns något lik eller tekniska bevis. Då var han seriemördaren Quick. Nu frikändes han på löpande band, för nu är han den oskyldiga Bergwall.

   Ja, men så ska det ju gå till, säger alltför många. Om inte åklagarna anser att de har något att komma med så ska de inte ta frågan till domstol. Visst är det så – men ändå är det olyckligt att det har avgjorts i slutna rum grundat på dokument. Och inte i öppna domstolsförhandlingar där parterna kunnat framföra sina argument och där Bergwall och andra hade kunnat höras.

   Göran Lambertz och jag är eniga om det här – och likaså är Sture Bergwall. Han har framfört såväl skriftligt som muntligt att han hade önskat nya rättegångar. Som jag ser det hade det gynnat Sture Bergwall, eftersom jag utgår ifrån att han hade blivit frikänd. Därmed hade han sannolikt sluppit såväl tisslandet och tasslandet om att ”tänk om han ändå har gjort det”, som Göran Lambertz bok.

   Det som hänt Quick/Bergwall är definitivt en vårdskandal. Och de åtta morddomarna och utredningarna som ledde dit, är naturligtvis också en rättsskandal. Men frågan är om inte resningsprocessen också är något av en rättsskandal? Man måste fråga sig vem/vilka som haft intresse av att snabbt försöka få bort Quick/Bergwall-historien från dagordningen? Och varför? Svaret på den senare frågan är väl självklar, rättsskandalen hade blivit ännu större om det hela hade exponerats i öppna rättegångar. Men – det hade sannolikt gynnat Sture Bergwall.

   I ett sådant läge är det bra med en bok som den Göran Lambertz har skrivit, som ifrågasätter det hela. Men det är naturligtvis olyckligt och fel att författaren är en av landets högsta domare.

   En demokrati utmärks av att majoriteten bestämmer, i varje fall indirekt genom fria val. Men minst lika viktigt, kanske än viktigare, är att minoriteten kan komma till tals och göra sin röst hörd. Och det utan att bli uthängda i medierna som fullkomligt galna.

   Det ska komma en utredning om hela den här Quick/Bergwall-cirkusen. Någon som tror att den kommer att leda till att man tar itu med vad som dagligen sker på landets rättspsykiatriska klinker, så att inte något liknande kan komma att upprepas? Någon som tror att den kommer att resultera i att polisutredningar stramas upp och inte kan upprepas på samma sätt som den genomfördes avseende Quick? Någon som tror att bevisvärderingarna i landets domstolar kommer att skärpas, så att något sånt här inte kan komma att upprepas? Någon som tror att någon eller några personligen får stå till svars för det som hänt?

   Naturligtvis blir det inte så. Processen med att försöka sopa det hela under mattan har påbörjats och lär fortsätta. Utredningen kommer att resultera i snömos. Visar det sig att jag har fel, så kommer ingen att vara gladare än jag. Men tillåt mig tvivla.

   Hade Sture Bergwall kunnat komma ur neddrogningen och misären på Säter tidigare och blivit en fri människa? Ja, det är möjligt. Om det hade funnits ett resningsinstitut med ordentliga utredningsresurser i likhet med vad man har i Norge och en del andra länder. Det ligger sedan lång tid tillbaka på Justitiedepartementet ett genomarbetat förslag på en utredning som skulle kunna resultera i något sådant. Det hamnade där när Thomas Bodström var Justitieminister, och försvann då sannolikt in i ett mörkt hörn. Där låg det kvar under Beatrice Asks två mandatperioder som Justitieminister, och där ligger det än idag.

   Varför har det inte hänt något med det förslaget? Närmast berörd var Högsta domstolen och dåvarande högsta chefen där, Johan Munck, ställde sig positiv till förändringen. Att sälja in idén på allmänheten/väljarna kan rimligen inte vara så värst svårt: ”Det är människor som dömer och därmed kan det bli fel. Därför måste det finnas möjligheter till upprättelse”. Sånt kan man sannolikt vinna lite röster på.

   Den enda rimliga förklaringen till att förslaget blivit begravt, är att man är rädd för att det ska resultera i att fler brister i rättssäkerheten exponeras. Och därmed att det kommer fram fler oskyldigt dömda.

   Den som skrev det där genomarbetade förslaget och lämnade det till Justitiedepartementet en gång i tiden, och sedan drev på om den här förändringen, var dåvarande justitiekanslern – Göran Lambertz.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.