Dick Sundevall

Var livstid för mordet på Lotta rätt?

Martin Jonsson hade misshandlat Lotta tidigare. Gång på gång. Den här gången slog han ihjäl henne. Han slog och sparkade i tio minuter. Vissa tecken tyder på att han gjorde en paus någon gång under dessa tio minuter, för att sedan fortsätta att slå och sparka på den näst intill medvetslösa Lotta när hon redan låg blodig på golvet. Men var det rätt och riktigt att döma honom till livstids fängelse?

   Under 15 års tid, från att han var 17 år gammal, har Martin Jonsson misshandlat kvinnor och män. Gång på gång. Ofta har det handlat om så grov misshandel att det resulterat i bestående fysiska men. När han har släppts ut bland allmänheten efter avtjänade straff, har han ofta efter en kort tid varit igång igen med nya våldsbrott.

   Vad kan ett rättssamhälle göra med en sådan person? Solna tingsrätt valde att döma honom till livstids fängelse, för att det därmed om 10-15 år ska prövas av domstol när han kan släppas ut igen.

   Det kan tyckas vara en vettig lösning – men det är tveksamt om domen kommer att stå sig i hovrätten. Handlar det här om ett mord med så försvårande omständigheter att det är befogat med livstid? De flesta skulle nog svara ja på den frågan. Jag instämmer. Men – det är juridiskt knepigt.

   Efter att han misshandlar Lotta grovt ringer Martin Jonsson och vill ha dit ambulans och polis. I Solna tingsrätts dom spekuleras det om att han gör det medvetet beräknande för att därmed få en mildare dom, och därmed anser man inte att det där telefonsamtalet är förmildrande.

   Jag har ingenting till övers för den här mannen och vill inte en sekund försvara hans handlande. Men att han besinningslöst skulle ha slagit och sparkat Lotta under tio minuters tid, för att direkt därefter försöka få dit ambulans och polis är faktiskt ett tecken på att han inte avsett att döda henne. Något beräknande har aldrig utmärkt honom. Tvärtom utmärks hans radda av våldsbrott av att han inte beräknar någonting överhuvudtaget.

   Till saken hör att Lotta levde när ambulansen hämtade henne, även om det knappast var Martin Jonssons förtjänst. I hovrätten kan det här resultera i allt från grov misshandel och grovt vållande till annans död, vilket i så fall innebär att han sannolikt döms till cirka 3-5 års fängelse. Eller dråp och en dom på 6-10 år. Han kan också dömas för mord och få ett tidsbestämt straff på 10-18 års fängelse. I samtliga fall släpps han då ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Det är att observera att ”normalstraffet” för mord är ett tidsbestämt straff. Alltså inte livstid.

   Hovrätten kan inte döma en person till livstids fängelse för att man i största allmänhet tycker att han agerat våldsamt och svinaktigt under 15 års tid. Så fungerar inte juridiken i en rättsstat – och så ska den inte heller fungera.

   Men ligger problemet i hur domstolarna ser på hans handlande och vad det därmed blir för påföljd? Nej, problemet ligger tidigare, menar jag. Det handlar om den rättspsykiatriska undersökning som genomförs under en månad innan domstolen får ta vid.

   Där har man kommit fram till att Martin Jonsson inte är allvarligt psykiskt störd. Sannolikt har han genomgått mindre och större rättspsykundersökningar ett antal gånger under de här 15 åren. Men varje gång har man kommit fram till att han är så frisk rent mentalt att han inte ska dömas till rättspsykiatrisk vård.

   De våldsbrott han har gjort sig skyldig till, gång på gång under 15 års tid, och som nu har slutat med att han under tio minuter har slagit och sparkat ihjäl Lotta – har alltså setts som något som kan utföras av en psykiskt hyfsat frisk person.

   Till saken hör att sedan den nuvarande lagen som reglerar frågan om rättspsykiatrisk vård antogs av riksdagen 1992, har ribban höjts bit för bit för vad som ska anses vara en, som det benämns i lagen, allvarlig psykisk störning. Detta utan någon som helst lagändring. Det döms alltså allt fler och allt psykiskt sjukare till fängelsestraff.

   Nu har det gått så långt att en person som beter sig som Martin Jonsson inte anses vara allvarligt psykiskt störd. I dagens Sverige är alltså det han gjort något som mer eller mindre ses som ett mentalt ganska friskt beteende.

   Hade man kommit fram till att han var allvarligt psykiskt störd hade han låsts in på den mest slutna formen av mentalsjukhus vi har i Sverige, en rättspsykiatrisk klinik. Inlåst på obestämd och obegränsad tid. Där hade han blivit kvar tills såväl psykiatriker på kliniken som domstol hade kommit fram till att han inte längre utgjorde en fara för sig själv eller för andra. Det innebär att en del av de som dömts till rättspsykiatrisk vård blivit kvar livet ut på dessa kliniker. Och mycket talar för att Martin Jonsson skulle ha blivit en av dessa.

   Men går det inte att ändra på det nu då, kanske någon frågar sig? Nej, man har kommit fram till att han inte är allvarligt psykiskt störd trots det han gjort, och därmed dömer domstolen honom till ett fängelsestraff.

   Han kan dock flyttas över till ett rättspsyke efter en tid i fängelse, vilket sker allt oftare med fångar som det är så mentalt illa ställt med att Kriminalvården inte klarar av att hantera dem. Men om de fått ett tidsbestämt fängelsestraff så ska de tids nog släppas ut, oavsett hur farliga psykiatrikerna än bedömer att de fortfarande är. Vilket händer – gång på gång.

   Om Svea hovrätt kommer fram till att Martin Jonsson ska ha ett tidsbestämt straff, vilket inte är osannolikt, kommer det att resultera i braskande rubriker i vissa medier och okunnig populistisk kritik mot Svea hovrätt. Men det är alltså inte där som felet ligger. Svea hovrätt har att rätta sig efter de lagar och bestämmelser som riksdagen har klubbat igenom. Och döma efter dessa.

   Jag blir inte förvånad om hovrätten kommer fram till att Martin Jonsson ska dömas till ett tidsbestämt straff – men därmed inte sagt att jag tycker att den nuvarande ordningen är vettig och bra. Tvärtom är den så fel som den kan bli. Martin Jonsson har fått nya chanser gång på gång. Givits nya möjligheter att kunna skärpa till sitt liv och sluta misshandla sina medmänniskor – men hans sjukt våldsamma agerande har bara förvärrats med åren. Samhället måste skyddas från personer som honom.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och flera tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.