Börje Carlsson

Är vissa mördare slugare än de poliser som skall gripa dem?

Den frågan fick jag för några år sedan när jag höll ett föredrag. Nu dök samma fråga upp igen, i Expressen, ställd till Leif GW. Jag letade upp min gamla notis om detta eftersom jag tycker att frågeställningen fortfarande är intressant och för att se om något skilde oss åt i uppfattningen.

   Då, som idag, var frekvensen av mord förhållandevis stabila, siffror talar om i runda slängar cirka 100 mord om året. Det som var vanligast, bland de cirka 60-70 mord och mordförsök som jag varit med om att utreda, var nog de så kallade fyllemorden där alla de inblandade oftast var berusade. Uppskattningsvis var fyllemorden en tredjedel av totalen.

   Fyllemorden har varit frekventa och finns nog ännu i statistisk säkerställd omfattning men även dessa har jag en känsla av är i avtagande. Idag är mord ofta en planerad, om än inte alltid en så väl planlagd, gärning.

   På frågan om mördarna är slugare än de som skall gripa dem blir svaret enligt mig nej.

   Jag har under hela min polistid knappast träffat någon bandit som man underskattat nog. Poliser har ofta en tendens att överskatta dessa grova brottslingar och komplicera mordbilden. Det mesta är oftast precis lika enkelt som det ser ut.

   Svårigheten idag är att styrka begångna brott bortom rimligt tvivel. Kanske inte heller detta är riktigt sant för idag tycks det inte längre räcka att styrka bortom rimligt tvivel utan bortom alla tvivel. Även om åklagaren fått bevisning bortom rimligt tvivel vill han ofta ha mer för att åtala. När en åklagare ska fatta beslut i åtalsfrågan vill han ofta ha både hängslen, livrem och kanske resårmidja i brallorna för att gå till åtal.

   Jag vet att varje oskyldigt dömd är en förskräckande händelse. Men de få, som jag noterat att ha fått resning, har oftast fällts på en polisutredning som varit ganska tafatt och summariskt gjord och där misstanken knappast styrkts bortom rimligt tvivel. I vissa fall är det fullständigt ofattbart att ärendet ens gått till åtal och, ännu konstigare, till fällande dom.

   De som mördar idag, i vart fall en stor del av dem, är inte särskilt smarta eller ens sluga. De är hänsynslöst brutala och saknar de spärrar som för vanliga människor håller tillbaka de värsta utbrotten. En stor del av förövarna reagerar med mord när en vanligt sansad person inte ens skulle ruska på huvudet. Just denna enkla reaktion, styrd av reptilhjärnan, visar att förståndsgåvorna inte är över hövan.

   Deras hänsynslöshet och brutalitet skapar en situation som gör att inga vittnen eller anhöriga eller ens de brottsoffer som utsatts för ett mordförsök, vågar tala med polisen. Det gör utredningarna besvärliga. Svårigheten beror således inte på någon intelligens eller klokhet hos förövaren, utan svårigheter med att få till en bevisning när alla tiger.

På fråga om oupptäckta mord eller det perfekta brottet var min uppfattning att jag inte kände till det perfekta brottet antingen för att det inte var perfekt och avslöjats eller för att det ännu inte inträffat. Från Expressen tar jag Leif GW:s svar om att det går på varje mord tio olyckshändelser, femton självmord och tusen naturliga dödsfall.

   Detta vill jag kommentera med att här finns ett växande och intressant område med olika händelser som slutar med död. Det finns ett gungfly av dödliga händelser som skrivits av som dödsfall utan misstanke om brott.

   Under min polistid har jag upplevt flera dödsfall som i mina ögon varit misstänkta mord men som därefter skrivits av som dödsfall utan misstanke om brott. Bara vid ett enda tillfälle har jag, genom begäran om överprövning av en polisiär FU-ledares beslut, lyckats få en åklagare att återuppta ett sådant dödsfall. Blev dock återigen, efter några korta förhör, nedlagt som ej brott. Trots det hävdar jag att flera dödsfall i Eskilstuna är oupptäckta mord.

   Men inte ens här vill jag påstå att mördarna varit slugare än poliserna men kanske slugare än vissa beslutsfattare. Eller beslutsfattare som satt bekvämligheten först.

   Sammantaget måste jag dock påstå att den svenska polisen generellt har blivit sämre på att utreda mord. Detta beror på att mord kan vara och oftast är förhållandevis komplicerade att utreda, i varje fall spaningsmord som kräver både kunskap, kompetens och rutin för att utredas. När organisationen slår sönder fungerande mordrotlar blir resultatet detta. Men som sagt mörkertalet är stort. Och det kan också vara så att risken för upptäckt minskar och med det sjunker antalet misstänkta/konstaterade mord.

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.