Anders Thornberg och Mats Löfving

Sent skall syndarna vakna

2018-10-15

Efter dryga tre och ett halvt år har sanningen äntligen kommit ifatt Mats Löfving. Den nya rikspolischefen Anders Thornberg tycks ha haft lättare att förstå att polisen är på väg mot galet håll. Redan efter ett halvår ställer han sig tillsammans med Löfving bakom en DN-debattartikel om just det.

   Långt innan den nya polisorganisationen sjösattes varnade jag för följderna av omorganisationen. Jag har skrivit spaltmetrar om riskerna och om hur organisationen lamslår poliserna och förhindrar ambitiösa poliser från att göra ett bra jobb.

   Om hur polisernas tid slösas bort på vägar, på administration och för att finnas till hands om de högsta cheferna skulle vilja profilera sig. Jag har försökt varna för utvecklingen – och jag har försökt påverka för att få till en bättring.

   Nu har Anders Thornberg och Mats Löfving kommit med en DN-debattartikel som på varje punkt visar hur realistiska mina varningar, mina riskanalyser och mina förutsägelser var.

   De börjar med att berätta om en pågående försöksverksamhet där tiden från brott till dom har kortats ner från i genomsnitt 22 veckor till i bästa fall nio dagar.

   Här reagerar jag som vanligt när Mats Löfving är inblandad. Först vägrar jag tro på siffrorna och sedan börjar jag analysera dem. Jag tvivlar egentligen på båda siffrorna för Löfving använder oftast de siffror som bäst passar hans syfte.

   Han kanske har hittat ärenden som tagit 22 veckor, men troligen inte som genomsnitt, från brott till dom men det intressanta är hur länge polisen legat på ärendet. Han kanske har hittat något enstaka ärende som tagit nio dagar från brott till dom men jag tror, utan att veta, att varken 22 veckor eller nio dagar är representativa för handläggningar av trafikbrott och snatteri (ringa stöld).

   Om ett trafikbrott eller en ringa stöld är avrapporterad på rätt sätt borde ärendet knappast behöva någon ytterligare tid alls om man bortser från diarieföring och registrering. I deras artikel kan man läsa:

”Hela Sverige ska vara tryggt och säkert. Detta är grunden för polisens nya strategi. För att uppnå detta måste den lokala närvaron stärkas.”

    Så bra – för det är den lokala närvaron jag har stridigt mest för. Jag vet inte hur många mil jag kört runt i södra Sverige i sommar men jag har inte sett en enda polisbil på landet men väl några stycken i en tätort. De fortsätter med:

”Vårt uppdrag är komplext och kräver att vi ständigt förnyas och utvecklar vår förmåga. Det är tydligt för oss när vi summerar det första halvåret i ledningen för Polismyndigheten”.

   När vi summerar det första halvåret i ledning. Mats Löfving har varit biträdande rikspolischef och chef för Noa sedan 1 jan 2015 och kan väl inte hållas ansvarslös för sin tid innan Thornberg blev rikspolischef.

   Löfvings ansvar började när han som biträdande rikspolischef inte en enda gång varnade regering, riksdag och medborgarna trots att han, som i grunden är polis, borde sett varåt det barkade. Herrarna skriver vidare:

”Polisen har fått ökade finansiella resurser under senare år och det politiska systemet signalerar nu ytterligare satsningar”.

   Här ställer i alla fall jag mig frågan till vilken nytta eftersom ekonomin knappast tycks vara polisens största bekymmer. Den polisiära plånboken förefaller välfylld och dimensionerad för en större myndighet och alla politiska partier verkar vilja övertrumfa varann när det gäller anslag till polisen. De fortsätter med att påstå att:

”Brottsutvecklingen präglas av en våldsam organiserad brottslighet och fler internationella brottsnätverk”.

   Dessa brott skall naturligtvis bekämpas men det som oroar och berör gemene man mest är den lokala brottsligheten som riktar sig mot de laglydiga medborgarna. Lejonparten, kanske 90-95% av brotten är precis som innan omorganisationen lokala och utförda av lokala förmågor.

   Dessa brott är lika frekventa som innan omorganisationen men de ska bekämpas av poliser som till numerären är en bråkdel av den tidigare och bekämpas av poliser som saknar lokalkännedom och lokal personkännedom. Här är alla nedläggningar av utredningar med kända förövare ett oerhört störningsmoment för medborgare och den utsatte. Thornberg och Löfving anför vidare:

”Vi kör långa resor fram och tillbaka genom Sverige för att flytta frihetsberövade och personer som ska till Migrationsverkets förvar. Detta tar tusentals polistimmar i anspråk”.

   Så är det säkert men mångdubbel fler mil sker genom polisorganisationen som tvingar poliser att nästintill leva och bo på vägarna under ständig förflyttning. Varje ärende, nästan, kräver en uppsjö av transporter. De fortsätter med att:

”Intensifierade insatser mot brottsaktiva.  I dag tar ärenden som trafikbrott och ringa stöldbrott i snitt 22 veckor från anmälan till dom. Den lovande försöksverksamheten ”Snabbare lagföring” i region Stockholm har kraftig skyndat på processen”.

   Nu är vi där igen och jag lämnar denna punkt därhän och går vidare till nästa konstaterande:

”Låt polisen fokusera på polisarbete”.

   Här vill Thornberg/Löfving renodla polisarbetet och det kan synas som smart vid en första anblick. När man ser följderna av renodlingen lägger denna renodling sordin på allt övrigt polisarbete. Varje hittills genomförd renodling har minskat polisernas kontaktyta mot medborgarna.

   Allt polisarbete kräver närhet till allmänheten och ju större kontaktyta desto effektivare polis. När kontaktytorna är borta kommer polisen bara att klara upp de brott som de själva ser och rapporterar. Utan allmänhetens hjälp och förtroende kommer inga polisutredningar leda till några protokoll och åtal. Herrarna fortsätter med att konstatera:

”Polisens begränsade resurser behöver koncentreras mer på de uppgifter som endast polisen kan lösa”.

   Detta kan bara ske med allmänhetens förtroende och hjälp. Nästa punkt:

”Förstärk skyddet av polisanställda”.

   Det är viktigt men det sker inte genom att låsa in sig och fjärma sig från medborgarna. Därefter hävdar de:

”I våra funktioner träffar vi regelbundet polisanställda från hela landet. Vi möts då av engagerade medarbetare som sliter hårt trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Tillsammans kan vi göra hela Sverige tryggt och säkert”.

   Ibland undrar jag hur många poliser, riktiga poliser, som dessa gentlemän egentligen träffar?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.