När staten satt sig på dubbla stolar

   Justitiekanslern (JK) är en myndighet under regeringen som bl.a. har tillsyn över myndigheter, reglerar skadeståndskrav mot staten och är åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål.

   JK har möjlighet att på frivillig väg reglera vissa skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Tanken med det är att avlasta domstolarna uppgiften att pröva sådana mål där det egentligen inte finns någon tvist utan där det är klart att ett skadeståndsgrundande fel har begåtts och att den enskilde har rätt till viss ersättning.

   De anspråk på skadestånd som JK handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att en statlig myndighet har fattat ett felaktigt beslut. Samtidigt är JK statens advokater och företrädare när den som är missnöjd med JKs beslut vänder sig till domstol för att klaga på beslutet. Det här menar jag är två helt oförenliga roller.

   Enligt regeringsformen (RF 1:9) är svenska myndigheter skyldiga att handla sakligt och opartiskt. Med opartiskhet menas att myndigheterna ska agera på ett sådant sätt att de är objektiva i sitt beslutsfattande men även att de uppfattas som objektiva av den utomstående betraktaren. För att ett handlande ska anses objektivt krävs alltså att såväl opartiskhetens subjektiva som objektiva sidor är uppfyllda.

   När man som enskild vänder sig till JK med ett skadeståndsanspråk är det oftast på grund av någon form av kränkning som man menar att man utsatts för av en myndighet. Till de mest förekommande kraven hör anspråk på grund av felaktiga frihetsberövanden, dvs anhållanden och häktningar.

   JK har då att följa regeringsformens regler om opartiskhet och som skadeståndssökande ska man kunna förvänta sig att JK genomför en opartisk och saklig utredning av kravet. Därefter att JK fattar ett beslut som av den utomstående uppfattas som objektivt korrekt och fritt från ovidkommande hänsyn. Men så ser dessvärre inte verkligheten ut.

   JK har i realiteten fått funktionen som statens grindvakt med uppdrag att i realiteten stoppa alla anspråk. Medvetna om att endast ett fåtal av de som får avslagsbeslut på sina skadeståndsanspråk har möjligheter att föra process mot staten.

   I de undantagsfall där den som fått ett avslagsbeslut väcker talan mot staten kliver JK in som statens advokater med den förutfattade mening och det kunskapsförsprång som JK tillägnat sig i egenskap av utredare i skede 1.

   Hur framstår detta förhållande då för den utomstående betraktaren? I vart fall i min bok sitter JK på dubbla stolar och jag menar att staten gjort bocken till trädgårdsmästare. Någonstans är jag övertygad om att det stora flertalet av utomstående betraktare delar uppfattningen att det här är jäv.

   I likhet med andra situationer där jäv anses föreligga när advokater, åklagare eller domare tagit tidigare befattning och fattat avgörande beslut i samma sak.

   JKs roll strider mot artikel 6 i Europakonventionen och måste förändras till antingen det ena eller det andra. Endera är JK en objektiv beslutsfattare av enskildas skadeståndsanspråk mot staten eller så är JK statens advokater. Både och ser jag som uteslutet ur objektivitetssynpunkt.

   Den mest smakfulla lösningen vore att låta JK förbli statens advokater med ett utökat uppdrag att företräda även enskilda myndighetspersoner när de är misstänkta för tjänstefel och låta en annan myndighet genomföra rättssäkra bedömningar av enskildas skadeståndsanspråk mot staten.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

https://www.jk.se/skadestand/skadestand/