Veckans värsta

Emilie Hillert

Migrationsverket – en självutnämnd allsmäktig myndighet

Av Emilie Hillert 2019-08-31

En pojke kommer till Sverige och söker asyl. Asylskälen består i korthet av att han av en tillfällighet närvarat när hans bror oplanerat begått ett allvarligt brott, och att han trots sin oskuld riskerar repressalier till följd av brottet, såväl från offrets anhöriga som av myndigheterna i hemlandet.

   Pojken får avslag på sin asylansökan. Migrationsverket bedömer förvisso att pojken har beskrivit sina asylskäl på ett detaljerat, sammanhängande och självupplevt sätt. Men trots det får han avslag.

   Migrationsverket uttalar explicit i sitt beslut att ”det var din bror som” begick brottet ”och inte du”. Verket ifrågasätter därför att pojken skulle riskera skyddsgrundande behandling, eftersom han inte varit delaktig i broderns brott på något sätt. Pojken överklagar beslutet men ingen av överinstanserna ändrar det. Utvisningsbeslutet vinner laga kraft.

   Kort därefter träder den så kallade nya gymnasielagen i kraft. Pojken gör en ansökan. Det är ostridigt att han uppfyller samtliga kriterier för att beviljas uppehållstillstånd. Det uttalas explicit i Migrationsverkets beslut. Men trots det får han avslag.

   Varför? Jo, för att han, enligt Migrationsverkets bedömning i det nya beslutet, plötsligt anses ha ”medverkat till” brottet som hans bror begick. Det är grunden för att neka honom uppehållstillstånd.

   Till undvikande av missförstånd bör det understrykas att det är samma brott som Migrationsverket i ena skedet bedömer att pojken inte har begått, och i andra skedet bedömer att pojken har begått brott.

   Eller med andra ord; när risken för övergrepp till följd av att pojken oskyldigt anklagas för att ha begått ett brott grundar rätt till uppehållstillstånd, bedömer Migrationsverket att pojken inte har begått något brott.

   När avsaknaden av medverkan i brott grundar rätt till uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier, bedömer Migrationsverket att pojken har begått samma brott.

   Samma händelse, samma omständigheter, samma underlag för bedömning. Inget nytt har tillkommit. Trots det helt motstridiga bedömningar av samma händelseförlopp av samma myndighet.

   Alltid den bedömning som ger Migrationsverket möjlighet att avslå ansökan om uppehållstillstånd. Det har sagts förr, men tål att upprepas, det verkar inte bättre än att Migrationsverket letar grunder för avslag.

   Förutom det uppenbart rent ut sagt absurda i Migrationsverkets bedömning såsom den redovisats ovan, så är Migrationsverkets myndighetsutövning klandervärd på flera grunder.

   Av förarbetena till paragrafen som reglerar möjligheten att vägra uppehållstillstånd på grund av brottslighet, framgår att det, av rättssäkerhetsskäl, normalt bör krävas att det finns en lagakraftvunnen dom som avser fängelsestraff av inte alltför kort varaktighet för att någon ska kunna vägras uppehållstillstånd.

   Hur kommer Migrationsverket runt det? Jo, i avsaknad av lagakraftvunnen dom har Migrationsverket beslutat att själva leka brottmålsdomstol och själva göra en egen straffrättslig bedömning som mynnar ut i att pojken har begått brott.

   Problemen med det? Migrationsverket saknar – om inte rent ut sagt behörighet – så i vart fall, uppenbarligen, kompetens att göra straffrättsliga bedömningar. De hamnar helt snett.

   Pojken överklagade Migrationsverkets beslut. Migrationsverket vidhöll sin bedömning och uppgav att ”vid omprövning har verket inte funnit skäl att ändra det överklagade beslutet. Verket bestrider bifall till överklagandet”.

   Pojken fick hjälp av inte bara nära och kära och ett värdefullt kontaktnät. Han fick även hjälp att anlita ett ombud specialiserad på migrationsrätt. Därutöver anlitades en professor i straffrätt med uppgift att göra en straffrättslig bedömning av det som Migrationsverket lade pojken till last, och att författa ett rättsutlåtande innehållande en analys av Migrationsverkets beslutsmotivering.

   Den sakkunniges rättsutlåtande var entydigt. Pojken har inte begått något brott. Inget av det som Migrationsverket lade pojken till last utgjorde ens brott enligt svensk straffrätt.

   Professorn avfärdade Migrationsverkets bedömning som baserad på en ”rätt grund undersökning av straffrättens medverkansreglering”. Av utlåtandet framgår tydligt att verkets bedömning av pojkens ansvar för brott är direkt felaktig och inte förenlig med svensk straffrätt.

   Efter genomgång av överklagandet författat av ombudet, och den sakkunniges rättsutlåtande, medgav Migrationsverket bifall till överklagandet. Migrationsverket uppgav då att

det inte har funnits grund att, såsom framgår av det överklagade beslutet, vägra klaganden uppehållstillstånd”. ”Migrationsverket medger därför bifall till det överklagade beslutet”.

   Migrationsdomstolen biföll överklagandet och pojken beviljades uppehållstillstånd.

   Slutet gott, allting gott! – Eller? Knappast! Migrationsverkets undermåliga myndighetsutövning har skapat irreparabla skador. De kan inte göras ogjorda. Skadan är redan skedd.

   De mest uppenbara skador är de som pojken åsamkats i form av psykiskt lidande. Pojken tvingades vänta i över ett års tid innan han slutligen beviljades det uppehållstillstånd han hela tiden varit berättigad till. Ett år som papperslös istället för med uppehållstillstånd. Ett år utan rättigheter. Ett år med konstant väntan och rädsla för utvisning. Han har berövats ett år av liv i frihet.

   Pojken har dessutom varit tvungen att psykiskt hantera ytterligare ett beslut om avslag med allt vad det innebär. Besvikelsen, sorgen, uppgivenheten över beslutet, och därtill den omedelbara rädslan över att återigen hotas av utvisning. Han har tvingats leva ytterligare månader i det omedelbara hotet om utvisning. Han har berövats ett år av sinnesfrid.

   Även ur ett större perspektiv så förändrar Migrationsverkets senare ändrade inställning, bedömning och medgivande, inte det faktum att de fattade ett beslut som var uppåt väggarna felaktigt. Det agerandet kan aldrig ursäktas.

   De direkta konsekvenserna kan aldrig läkas. Beslutet som innehöll uppenbara allvarliga brister och var resultatet av en felaktig myndighetsutövning fattades likväl, trots en senare ändrad inställning.

   Agerandet vittnar om en myndighet som upplever sig själv som allsmäktig. Som tar sig vilka friheter hen helst behagar. När hen så helst behagar. Som anser sig kompetent att göra alla slags bedömningar. Som inte på något sätt har självinsikt i var gränsen för deras mandat går, eller begränsningen av deras kompetens.

   Den sakkunniga uttalade explicit att ”oavsett om [pojkens] eller MV:s uppfattning om aktuellt händelseförlopp läggs till grund för bedömningen av situationen har [pojken] inte gjort sig skyldig till brott enligt svensk straffrätt”.

   Han uttalar även att ”MV har i sitt beslut inte ens påstått att [pojken] gjort något som kunde anses utgöra medhjälp [till brott] enligt svensk rätt” (undertecknads markering).

   Den sakkunniga uttalar vidare att ”MV saknar i föreliggande beslut tillräckligt solid (straff- och straffprocessrättslig) grund för verkets påstående att [pojken] gjort sig skyldig till grovt brott i sitt hemland”.

   Migrationsverkets bedömning är av allt att döma undermålig. Den vittnar om avsaknad av insikt i den straffrättsliga medverkansregleringen. Att gå utöver sitt mandat och att göra en undermålig bedömning inom ett område man saknar kompetens, utgör en allvarlig brist.

   Att sedan vidhålla sitt beslut och bestrida bifall till överklagandet i domstolen vittnar om total avsaknad av insikt i sitt undermåliga agerande, alternativt en stark vilja att av ren hävd försvara en uppenbart felaktig bedömning.

   På sätt och vis kan Migrationsverkets senare uttalanden i samband med verkets ändrade inställning, tas till intäkt för ett erkännande om att man från början gjorde fel. Detta med anledning av orden att ”det inte har funnits grund att, såsom framgår av det överklagade beslutet, vägra klaganden uppehållstillstånd”.

   Det bör även beaktas att det som föranleder Migrationsverkets bedömning om att uppehållstillstånd ska beviljas, är verkets konstaterande att ”[pojken] inte har dömts för något brott, varken i hemlandet eller i Sverige. Migrationsverket har gjort slagning i brottsregistret och det finns ingen förekomst”.

   Denna motivering vittnar om att det inte har framkommit något nytt sedan det fattade beslutet som föranleder en ändrad bedömning.

   Med andra ord: Det fanns grund redan från början att bevilja pojken uppehållstillstånd. Migrationsverkets felaktiga myndighetsutövning har kostat barnet ett år av frihet och sinnesfrid.

   I ärenden av detta slag får man inget offentligt biträde. Det innebär ett enormt underläge för den enskilde. Bakgrunden är att man ska kunna förlita sig på att en svensk myndighet gör en korrekt bedömning. Men med hänsyn till Migrationsverkets agerande i detta ärende är det uppenbart att det är en förlegad vanföreställning.

   Vad hade hänt om pojken inte hade haft sitt sociala skyddsnät? Som öst över honom kärlek och omsorg och sett till att han har hållit sig över ytan när det varit som jobbigast under det gångna året? Som hjälpte honom att tro på förändring, förmedlade de kontakter som erfordrades och hjälpte honom med den ekonomiska biten?

   Vad hade hänt om han inte lyckades komma i kontakt med en advokat specialiserad på migrationsrätt som åtog sig uppdraget och hjälpte honom att föra hans talan?

   Och vad hade hänt om inte den aktuella professorn varit villig att ta sig an ärendet, och villig att offra sin semester i syfte att författa ett rättsutlåtande avseende Migrationsverkets bedömning?

   Svaren på dessa frågor får vi aldrig. Någon kompensation för Migrationsverkets felaktiga myndighetsutövning får pojken heller aldrig.

   Migrationsverkets myndighetsutövning fortlöper som om ingenting har hänt, med den uppenbara risken för lika undermåliga bedömningar i andra ärenden. Jakten på grunder för avslag fortsätter tills någon sätter ner foten. Men hur ska det gå till? Migrationsverket är ju självutnämnt allsmäktig!

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.

   Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.