Per Wästberg, 90 år idag – med de inre dörrarna på glänt

Men aldrig tidigare tror jag Per Wästberg – trots utgivna ungdomsdagböcker, en frispråkig och lysande memoarsvit – har skapat en sådan obesvärad öppenhjärtig närhet som i dessa två volymer.

De inre dörrarna står på glänt. Svunna dagar blir tydliga. Känslor väcks åter till liv. Han berättar generöst även om det genanta och besvärande.

Människor han mött vandrar genom rummen och meddelar, liksom i förbigående, något som efter en kort stunds eftertanke visar sig äga den svårerövrade visdom som enbart livserfarenhet kan ge.

Snabba, skenbart enkla, porträtt av människor som kommit honom nära genom livet är kärnan i de tvenne böckerna.

De tunna sommargardiner som hindrar sikten in till hågkomster och händelser dras undan av en mild bris av tankar och reflektioner, aforismer och möten med människor, upplevelser och den ständigt närvarande litteraturen.

Då bör man inte glömma att numera är det en renodlad motståndshandling att aktivt hålla liv i minnet, att vägra låta gångna tider försvinna i glömskans grav. Per Wästberg är som litterär ciceron i förflutenheten en av vår tids mest framstående gerillaledare. Och det samtidigt som han till fullo lever i och skildrar nuet.

Han verkar vakna varje morgon med en känsla av glädje. ”Jag är nästan jämt glad”, skriver Wästberg med reservationen: ”Åtminstone inbillar jag mig det”. Aptiten på ännu en väntande dag förblir ostillad.

Nyfikenheten är en av hans trognaste drivkrafter. Och även om Wästberg länge levt med ledan vid sin sida som en välbekant angripare – ”jag fruktar tomrum och dötid” – verkar han lärt sig att bemästra den så att hans längtan efter nya upplevelser dominerar och bestämmer dagarnas innehåll. I sanning en livshållning att respektera och kanske avundas en smula.

Wästberg rör sig över vida områden. Döden och kärleken, skrivandet och läsandets upptäcktsfärder, de många resorna och möten med människor och många författare. Han skriver även om åldrandet och tidens gång.

Han vandrar obehindrat bland minnen, skildrar situationer och iakttagelser med den inspirerande och imponerande stilsäkerhet som är hans särmärke. Få av dagens författare skriver en mer distinkt och sensibel, eftertänksam och inlevelsefull prosa än Per Wästberg. Det är en ren njutning och förmån att få ta del av den.

”Tidvatten” och ”Mellanblad” är inte enbart utmärkt sällskap för egna tankar, de inspirerar och väcker ständigt nya, ger andra perspektiv och insikter. Dess rikedom på erfarenheter är stor och kräver eftertanke och omläsningar.

Dessutom är Per Wästbergs nyfikenhet i de två böckerna smittsam på ett sätt det var mycket länge sedan jag upplevde. Jag inser även att det är hög tid att återvända till hans romaner.

Ty det går att ana ett mörker – en själens smärta och ett gissel för tankarna – som Wästberg låter ligga obelyst och gömt i det fördolda. Det återfinns, misstänker jag, i romanerna.

Per Wästberg förmår som få att förena passionens omtumlande känslor och eftertankens klarhet. Därigenom lyckas han att skapa ett tredje tillstånd där motsatserna möts och får liv, som ger en oanad möjlighet att förlänga känslornas och insikternas intensitet.

Ska jag våga mig på en jämförelse med andra svenska författare blir det ett märkligt möte.

Det är som om den sene Bo Bergmans distingerade minnesbilder ingått en egentligen omöjlig förening med Bertil Malmbergs eleganta och raka frispråkighet och samtidigt har de stämt möte med Klara Johansons skarpsinne och exakta känsla för detaljernas avgörande betydelse.

Även språkligt äger Wästbergs två böcker en släktskap med dessa tre storheter. Och jag vill till dessa två foga en tredje liten bok, ”Läsebok”, som kom ut för fyra år sedan.

Anspråkslöshet, vad som fångas utan stora pretentioner och fordrande gester, kan under rätt betingelser få det skrivna att ta ett kvalitativt språng till såväl klokskap som att få ett oväntat tankedjup.

Det är exakt vad Per Wästberg förmår i sitt sena författarskap. Det är berikande, tankeväckande, öppenhjärtigt och inte sällan roande. Det är böcker att återvända till, att läsa på nytt.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.