Ayatollan, påven, jag – och den fria viljan Ofta påpekas i debatten att vi tenderar att glömma brottsoffren och att dessa brottsoffer måste få upprättelse. Men exakt vad betyder detta? Hur får du upprättelse när ditt barn mördats? Hur får du upprättelse när din fru våldtagits? Livstid? Dödsstraff? Offentliga piskstraff? Tortyr? Likskändning?
Det börjar bli svårt att stå raklång Jag kan säga det direkt. Jag har inte gillat någon av Michael Pålssons två senaste krönikor på Paragraf särskilt mycket. Den första som var ett försök till försvar av Alexander Bard tyckte jag något bättre om. Han menade där att det var alldeles för enkelt att avfärda Bard som rasist när det kanske snarare handlade om någon sorts extremliberal hållning där den enskilda individen helt och hållet påstås styra över sitt eget liv.
Andreas Magnusson är extremt snygg Jag tänkte försöka mig på ett litet marknadsföringstrick som jag kan ha nytta av i framtiden. Glöm gärna av var du läste det först och vem som sa det: "Andreas Magnusson har kanske inte alltid rätt i alla frågor men han är extremt snygg".
Till försvar av Alexander Bard Jag vet inte hur det ser ut i Alexander Bards hjärna och hur synapserna kopplar när han drar på med sina sällan särskilt älskvärda kommentarer på Twitter eller annan media. Som när han i förra veckan, mitt i vågen av protester mot polisvåld som drabbar svarta under parollen ”Black Lives Matter”, drog till med följande, sällsynt tondöva uttalande, på Twitter:
