Veckans ensamma galningar En ensam galning igen? I Sverige har vi våra alldeles egna 9/11 i den mening av omskakande händelser som traumatiserat samhället. Händelser som inte riktigt fått avslut och på så vis gjort att vi som land inte kunnat sörja, resa oss och gå vidare. Tre sådana traumatiska händelser är mordet på statsminister Olof Palme, mordet på utrikesminister Anna Lindh och den återaktualiserade händelsen när m/s Estonia sjönk för 26 år sedan.
Brunvänstern Det finns få saker jag har svårare för än uttalade vänstermänniskor som pratar om flyktingar som "volymer", pratar om att vi inte kan ta in fler invandrare innan vi löst segregationen, raljerar över Islam och vill ha förbud mot tiggeri. För mig är det samma sorts fascism som den som kommer från andra sidan.
Veckans personliga brev Högst personligt brev till Ebba Busch Thor Jag skrev en krönika på Paragraf där jag undrade om någon kunde berätta för Ebba Busch Thor att bostadsinbrotten minskar. Hon hade råkat vända på alla siffror i TV-debatten. En läsare hörde av sig. Hans budskap var kort: ”Ta kontakt och framför dina åsikter själv. Det vore ärligt.” Och eftersom Ebba har hamnat snett igen tänker jag att det nog är dags för ett brev den här gången.
Så var det dags för PR-folkets våta dröm igen Från och med nu på söndag kommer det mesta av nyhetsrapportering och kritiskt granskande journalism att trängas i undanskymda hörn. Istället kommer det att skrivas spaltkilometer och sändas ut tusentals timmar i TV och radio om en enda företeelse – Almedalsjippot.
Någon som tror på det? 33 år efter mordet på Olof Palme jobbar fortfarande fyra poliser och en förundersökningsledare i form av åklagare Krister Petersson i den så kallade Palmegruppen. Allt är ett spel för galleriet där ingen förväntar sig något resultat. Troligen inte ens de inblandade poliserna eller deras åklagare. Ärendet är och förblir dött – men kanske någon arkeolog om ett par tusen år återigen kommer att försöka lista ut vem som mördade Olof Palme.
Brevet från Olof Palme Om någon skriver till statsministern så är det rimligen någon anställd på kansliet som svarar i statsministern namn. Föreställer mig att statsministern allt som oftast inte behöver besvära sig med att läsa svaret. Men ibland måste han nog det. Det här brevet från Olof Palme till en livstidsdömd fånge var rimligen något som Palme själv granskade innan det gick iväg.
