Debatt

Nekad ersättning för frihetsberövande trots frikännande i domstol

Av Torgny Jönsson 2019-08-29

Den 25 juli i år lät Justitiekanslern (JK) meddela beslut i ärende 2039-19-4.1. JK avslog en begäran om ersättning till en man som frihetsberövats under tre månader och därefter frikänts helt från alla anklagelser om penningtvättsbrott.

   JK menar att mannen genom sitt eget beteende som påstådd medlem av ett gäng måste acceptera att frihetsberövas utan ersättning. Till stöd för avslagsbeslutet hänvisar JK till det tidigare avgörandet i Högsta domstolen, NJA 2013 s.1003.

   Högsta domstolen har genom tidigare avgörande redovisat omständigheter vid vilka staten har rätt att neka eller sätta ner ersättningen till den som frihetsberövats. Möjligheten att gör det med hänvisning till ”den skadelidandes eget beteende” tillkom bland annat med anledning av det så kallade Lindomefallet.

   Enligt förarbetena ansågs det uppenbart oskäligt och stötande att ersättning skulle utgå ur statliga medel i ett sådant fall. Syftet med ändringen var att klarlägga att ersättning inte skulle erläggas om den som frihetsberövats ”till följd av sitt eget handlande stått i sådant förhållande till brottet att ingripandet varit klart motiverat”. Det vill säga när den enskildes beteende har varit avgörande för beslutet att ingripa och då personen har agerat på sådant sätt att han riktat misstankarna mot sig själv (Se SOU 1993:55 s.216f och 322f).

   Högsta domstolen betonar i NJA 2013 s.1003 att tillämpningsregelns område avseende rätt till jämkning av ersättning är begränsad och endast får tillämpas restriktivt i klara fall av oskälighet. Även att det ankommer på staten att åberopa och bevisa de omständigheter som medför att ersättning bör jämkas (Se prop 1997/98:105 s.55f).

   I det nu aktuella ärendet redovisar JK korrekt att det enligt Högsta domstolen krävs för att ”nedsättning med hänvisning till den skadelidandes eget beteende ska kunna ske, att det agerande som föranleder nedsättning avser något annat än det handlande som låg till grund för frihetsberövandet, dvs brottspåståendet (Se NJA 2013 s.1003).”

   Därefter kastar sig JK in i ett mer eller mindre oklart resonemang kring vad som avses med brottspåstående som måste ses som en jakt på kryphål. Man menar att Högsta domstolen inte klarlagt innebörden av begreppet brottspåstående medan det naturligtvis måste avse vad åklagaren angivit i åtalets gärningsbeskrivning.

   I konsekvens med JKs avvikande syn på begreppet brottspåstående utvecklas därefter en rad skäl ur hovrättsavgörandet där mannen frikänts.

   Såsom argument för nekande av ersättning anges att han tagit emot och överlämnat pengar, oklart hur mycket.

   Att det inte kunnat visas att han känt till att det oklara penningbeloppet hanterats i penningtvättssyfte.

   Därefter görs det svårbegripliga påståendet att mannen varit inblandad i det kriminella nätverkets narkotikahantering genom överlämnandet av det oklara beloppet. Trots att det inte är visat att mannen känt till varför det oklara beloppet överlämnats.

    JKs agerande utgör en kränkning av oskuldspresumtionen då man som skäl för nekande av ersättning uteslutande anger omständigheter från vilka den skadelidande mannen frikänts. Agerandet öppnar vägen för ett godtycke som inte anstår en rättsstat, där staten tar sig friheter som endast kan beskrivas som osmakliga.

   Det är gränsande till huvudlöst när JK i avslagsbeslutet anger ”Högsta domstolens uttalande kan därför inte innebära något hinder mot att grunda en jämkning av ersättningen på sådana omständigheter som visserligen anges i gärningsbeskrivningen men som inte är av omedelbar betydelse för att konstituera den påstådda brottsliga gärningen”.

   För att ett åtal om penningtvättsbrott ska kunna vinna bifall krävs ett styrkt förbrott, i detta fall en narkotikahantering som inte styrkts. Vidare krävs åtminstone att åklagaren ska kunna styrka vilken mängd pengar som den misstänkte hanterat. Ej heller detta anser hovrätten vara styrkt.

    JKs beslut strider mot praxis utvecklad vid Högsta domstolen som anger att nedsättning eller nekande av ersättning till frihetsberövade endast får tillämpas restriktivt i fall där det framstår som uppenbart oskäligt att låta staten betala. Det är därutöver en överträdelse av Europakonventionens artikel 6.2.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Torgny Jönsson har i medierna kallats ”Maffians bankir”. Han har tidigare avtjänat två längre fängelsestraff och frigavs i slutet av oktober i år efter att ha suttit häktad 19 månader på säkerhetsavdelning med restriktioner.
Under de senaste tio åren har ett stort antal av hans artiklar rörande rättssäkerhet och kriminalvård publicerats på DN, Aftonbladet, Dagens Juridik, SVT och Paragrafs debattsidor.
Han har även beviljats prövningstillstånd och vunnit mål i Högsta domstolen. Sedan frigivningen använder han Facebook som en plattform för sin syn på rättssäkerhet och på de pågående processer där han är både målsägande och misstänkt.
Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.