Debatt

Det lilla rövslickarlandet

Av Bengt Sändh 2021-11-19

Någon har sagt: ”Det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss någonting av historien”. I skrifter om andra världskriget och på inskriptioner vid olika koncentrationsläger finner vi ofta devisen: ”Låt det inte hända igen!” För att råda bot mot det sjuka krävs det först och främst att patienten har sjukdomsinsikt och vill bli botad. Men patienten Sverige har intalat sig att den är frisk.

I samband med en förintelsekonferens där statsminister Göran Persson blev intervjuad i TV sa han: ”Sverige har ingenting att skämmas över när det gäller det andra världskriget”.

Jag häpnade. ”Är karl’n helt historielös? Hörde jag rätt?”  Jag såg nyheterna två timmar senare och han sa samma sak då. Jag hade hört rätt.

En tid senare uttryckte han saken sålunda: ”Jag är stolt över Sveriges politik under andra världskriget.”

När Sveriges roll i andra världskriget kommer på tal så finns det två läger. En del menar att den svenska regeringen räddade oss undan kriget genom att föra en klok eftergiftspolitik.

Det är helt fel. Det var inte vår regering som räddade oss. Det var ryssar, britter, amerikaner och soldater från 39 andra länder. När detta krig kommer på tal skall vi svenskar ikläda oss en passande rodnad, inte bara på kinderna utan över hela kroppen.

”Hade inte vi försett nazityskland med järnmalm och kullager och tillåtit transitotrafiken hade Hitler ockuperat oss” tycks vara den allmänna meningen. Det finns ingenting som tyder på att det är sant.

Han lät ockupera våra grannländer Danmark och Norge för att spärra in Skagerrak och Östersjön för de allierade.

Hans andra skäl var att han ville anlägga U-båts- och flygbaser i dessa länder för planerade anfall mot Storbritannien.

Det tredje skälet var att han ville skydda malmtransporterna. Hitler hade ingen nytta av att ockupera Sverige. Han sa själv i ett uttalande sommaren 1940:

  ”…att Sverige befunne sig i kniptången och att en militär aktion mot detta land därför vore överflödig och ur ekonomiska och andra synpunkter till direkt skada för tyska intressen.”

 I händelse av ett tyskt anfall kunde vi lätt göra gruvorna obrukbara för åratal framåt. Samma sak kan gälla kullagerfabrikerna.

När de tyska arkiven öppnades av de allierade efter kriget kunde man inte finna minsta lilla antydan till anfallsplaner mot Sverige och när advokat Hugo Lindberg intervjuade Hermann Göring i Nürnberg, några dagar före dennes självmord, förnekade Göring att det någonsin funnits några anfallsplaner mot vårt land och han hade, i det läget, ingen anledning att ljuga.

Även om det hade funnits en reell fara för ett tyskt anfall – hade vi då moralisk rätt att rädda vårt eget skinn genom att förlänga kriget för övriga världen med cirka två år?

Tyskland fick drygt 90 procent av järnmalmen till sin rustningsindustri från Sverige. När den svenska regeringen träffat ett avtal med de allierade om hur mycket malm vi fick leverera till Tyskland kringgick vi denna överenskommelse genom att leverera malm till Polen som ju var ockuperat av tyskarna.

De polska arbetarna drevs som slavar i gruvorna och medan deras egna barn frös och svalt gick resultatet av deras arbete till Sverige i utbyte mot järnmalm till den tyska krigsmaskinen.

På grund av Wallenbergs agerande och med den svenska regeringens goda minne fick amerikanska arbetare mitt under brinnande krig tillverka kullager till Hitlers Wehrmacht.

När Sveriges roll diskuteras är det oftast transiteringen som kommer på tal. I andra hand kommer exporten av järnmalm och kullager men detta är bara en liten del av allt vårt fjäsk. Vi hängde ordnar och medaljer på tyska koryféer och lät vår ÖB ta emot en tysk orden.

En av vår två främsta finansmän, Jacob Wallenberg, utnämndes av Hitler till ”Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden” för att han gjort Tredje riket ”synnerligen stora tjänster”.

Vi hjälpte tyska myndigheter med registrering av judar. Vi försåg de tyska nazisterna med många tusen arierintyg. Vår polis hade ett nära samarbete med sina kollegor i Gestapo.

Vi skickade vänskapliga delegationer från armén, flottan, flyget, pressen och kyrkan. Vi bjöd in tyska officerare till militärmanöver. Vi levererade trähus som vi körde upp till norra Finland med hundratals svenska lastbilar.

Vi försåg tyskarna med båtar, hästar, kött och reparerade deras militärfordon mm. Vi utlämnade nazistmotståndare, flyktingar och desertörer till dödsläger, tortyr och avrättning.

Vår regering trotsade grundlagen och ströp det fria ordet och yttrandefriheten då man beslagtog tidningar och satte dess redaktörer i fängelse för att de berättat sanningen om naziregimens förbrytelser.

Samtidigt lät vi den nazistiska propagandan flöda fritt. Vi hade sträng censur av allt som kunde tänkas stöta den tyska regimen när det gällde litteratur, teater, revyer, film och andra kulturyttringar.

Vi hade ett rikligt utbyte med Nazityskland med idrottsevenemang, konstutställningar, film, teater, mässor och olika utställningar. Vi hade till och med en ”Hitlerskola” för barn i Stockholm och ett organiserat utbyte av sommarbarn.

Våra banker och juvelerare m.fl. gjorde fina affärer i tyskt stöldgods. Vi satte vår egen demokrati ur funktion med beslag av tidningar, transport- och skingringsförbud, döljande av fakta, telefonavlyssning, brevcensur, arbetsläger för oliktänkande, hus- och kroppsvisitationer. Ledande nazister höll tal till svensk trupp. Listan kan göras längre.

Vid krigsslutet sökte sig tusentals krigsförbrytare till Sverige som en säker tillflyktsort. Vi rannsakade dem aldrig. De hölls en kort tid i läger och släpptes sedan. Waffen-SS stämplades i Nürnbergrättegången som en krigsförbrytarorganisation men de svenska soldater som tjänstgjort där blev aldrig ens förhörda i saken.

Svenska officerare som var med och startade nazistiska organisationer och grupper, även inom försvaret, lämnade uppgifter till Nazityskland och planerade en statskupp blev aldrig ens förhörda utan sparkades snett uppåt. Flera befordrades. Samma sak gäller höga polischefer och byråkrater.

Det går aldrig att uppskatta hur många tusen flyktingar som pinades ihjäl i koncentrations- och dödsläger efter att ha vägrats asyl i vårt land.

I riksdagens flyktingdebatt sa socialdemokraten Erik Brandt:

”Regeringen kunde inte vara okunnig om att man redan år 1940 fullt systematiskt började utrotningskriget mot judarna”.

Den liberala tidskriften NU 1942:

”Omvärlden ägnade sig åt flyktingkonferenser i stället för att släppa in de förföljda. Sverige är ett av de länder, som under denna stora världskris har uppträtt minst generöst, minst gästfritt, minst humant mot de tusenden, som kom till oss och bad oss rädda deras liv”.

Östen Undén:

”Om vår allmänna opinion utsättes för inflytelser utifrån genom en kombination av mörkläggning och propaganda, så ökas inte vår motståndskraft genom avväpning av pressen. Genom censuren ökar i stället trycket av inflytelserna utifrån”.

Ur Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning:

”Det allvarsammaste är att själva tågan i vårt folk, själva svenskheten, har givits till spillo. Vårt folks självförtroende, vår självaktning har offrats… Där talet om folkets självständighet och ära visar sig vara ord, ord och ingenting annat än ord, där har folkets livsnerv anfrätts”.

Inför transiteringen sa vår försvarsminister Per Edvin Sköld:

”Vad vinner vi med en eftergift. Vi vinner, att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd. Därför är det bäst att vi bli ockuperade. Om vi nu säga ja, blir vår militära beredskap meningslös”.

Högerledaren Gösta Bagge:

”Denna dag blev Sverige en enklav i det tyska livsrummet; militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland”.

Den lagliga norska stortingspresidenten, Carl Hambro, sa efter kriget att Sverige samarbetade med Nazityskland före och under ockupationen av hans land.

Det är mycket möjligt att vår regering överdrev krigsriskerna för att med dem som förevändning kunna föra en politik som gynnade vår lönsamma handel med Nazityskland. Ture Nerman uttryckte saken så här:

”Sveriges tjänsteställning till Tyskland beror inte bara på feghet. Den beror på stora affärer; främst malmen som hjälper tyskarna att förlänga kriget”.

Efter El Alamein och slaget vid Stalingrad insåg vår blandregering att tyskarna skulle förlora kriget. Nu gällde det att snabbt vända på kappan och rädda vårt skamfilade anseende. Vi stoppade transiteringen och lättade på censuren.

Man oroades över hur ekonomin skulle utvecklas efter kriget och tillsatte en kommission. Vi utbildade tusentals norska och danska flyktingar till poliser. Våra skolbarn fick samla in kläder till olika europeiska länder.

Vi öppnade gränserna för flyktingar och satte igång enorma hjälpprojekt. Det hela kröntes med ”De vita bussarna” där vi satte en prins som galjonsfigur för att på så sätt skapa ny goodwill åt vårt land.

Vad menar jag då med att vi ingenting lärt? Jo, vi fortsätter att fjäska för den starke som i dag heter USA. Vi anklagade, med all rätt, Sovjetunionen för att man där endast hade ett parti att rösta på vid allmänna val. I USA har man två partier som inte nämnvärt skiljer sig från varandra.

För att bli president krävs det att man är multimiljonär och dessutom kan få mångmiljonbelopp från de största företagen, som sedan förväntar sig gentjänster.

Vem av två presidentkandidater som vinner är totalt likgiltigt för de fattiga som lever ett hopplöst liv, med droger och kriminalitet, i sina getton. Därav det rekordlåga valdeltagandet.

I Sovjetunionen rådde diktatur men USA kallas för demokrati. Där har man kommit på att man i stället kan hjärntvätta hela folket att tycka som de styrande.

En handfull enorma mediakonglomerat med tidningar, film, radio och teve, sköter all opinionsbildning med hjälp av tusentals reaktionära frikyrkopastorer.

Folket får lära sig att de bor i ”Världens ledande demokrati som fått i uppgift av Gud att styra världen.” Detta trots att man bara hyser fem procent av jordens befolkning.

Man har under efterkrigstiden tillsatt och stöttat en massa diktatorer runt om i världen och lagt sig i allt man inte haft med att göra. I en stor gallup bland EU-medborgare ansåg de flesta att USA utgör den största faran för världsfreden.

Sverige är jordens mest amerikaniserade land – på andra plats kommer USA. Om man bortser från vår egen blygsamma produktion av film- och teveprogram så ser vi nästan uteslutande undermåligt amerikanskt strunt.

En man som förvandlas till en grön hulk, en apa som är större än en skyskrapa osv. osv. Stolt visar man upp sin enorma kriminalitet med pang-pang och enfaldiga biljakter.

Tyskland är idag det land med vilket vi har det största handelsutbytet men det gäller inte kulturen. Under ett år visas i svensk television över 1 200 amerikanska program men endast 53 tyska.

Vi lyssnar nästan bara till amerikansk skräpmusik och vår inhemska produktion är mestadels bara försök till efterapning. Jag har ofta frågat mig om det inte görs några filmer i Frankrike, Tyskland, Spanien eller i övriga EU-länder eller i övriga världen? Samma sak gäller musiken.

Skrivs det inte någon skräpmusik utanför USA och Sverige? Svaret är enkelt: Föder man upp en liten gosse på fiskpinnar och blodpudding så kommer han att äcklas av all annan föda som vuxen.

Sverige är neurotikernas och dilettanternas liberalkapitalistiska lilla turland vars ungdom vulgärkulturens Amerika våldtar flera timmar om dagen.

Varför gick vi egentligen med i EU då vi undviker så gott som allt kulturellt utbyte med de övriga medlemsstaterna? Med dagens snabba kommunikationer betyder de geografiska avstånden ingenting, så varför ansökte vi inte i stället om att få bli USA:s femtioandra delstat?

Efter den harangen får jag förmodligen höra att jag skall vara tacksam mot USA som besegrade Tredje riket och räddade Europa under andra världskriget.

Den som uttrycker sig så visar bara att han är ett offer för världshistoriens fläskigaste propagandalögn. I USA hade man ingen som helst tanke på att rädda Europa. Där agiterade man tvärtom emot att amerikanska män skulle offras på Europas slagfält.

En stark organisation bildades som kallade sig Isolationisterna och där var den svenskättade Atlantflygaren Charles Lindberg en av förgrundsgestalterna.

Det var först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour som åtföljdes av en tysk krigsförklaring som USA gick med i kriget.

Varenda fältherre i världshistorien har förstått att det är bättre att möta fienden på utländskt territorium än att få in kriget i det egna landet. Det var uteslutande därför som USA sände trupper till Europa.

Den 6:e juni 1994 firades 50-årsminnet av de allierades invasion av stranden utanför Caen i Normandie. Vi kunde följa detta firande med dess pompa och ståt, veteraner, musik, parader och högtidstal.

Där kunde vi se och höra att det var de amerikanska trupperna som besegrade Hitler. Det framgick inte alls att det var ett 40-tal länder som kämpade mot Nazityskland. Att Hitler var besegrad långt före dagen D och Operation Overlord framgick inte alls.

Det avgörande slaget stod i Stalingrad kring nyåret 1943 när 284 000 tyska soldater inringades i strängaste vinterkyla. Tyskarnas nederlag fullbordades i världshistoriens största fältslag, det gigantiska slaget vid Kursk då 3 000 ryska pansarvagnar besegrade lika många tyska.

I juni 1944 stod Röda armen vid Warszawa. 28 tyska divisioner med 350 000 man gick förlorade på östfronten mellan den 23 juni och 27 augusti 1944. 70 procent av den tyska försvarsmakten hade satts in på Östfronten.

Vid tiden för Operation Overlord hade tyskarna 228 divisioner i öster. I väster hade de endast 58 divisioner varav endast 15 kunde sättas in i Normandie. Där bestod det tyska manskapet till stor del av gamla gubbar och småpojkar.

Engelsmännen firar årligen sin seger i slaget vid El Alamein i Nordafrika. Där hade tyskarna tre divisioner. Sådana fältslag förekom i hundratal i Ryssland. Sovjetunionen förlorade 27 miljoner medborgare under kriget.

Det var alltså Sovjetunionen som besegrade Hitlers arméer före invasionen av Normandie fast det återstod mycket jobb på flera fronter. Kriget var inte bara ett slag mellan demokrati och diktatur, det var till största delen ett slag mellan två diktaturer.

Det är förvisso sant att ryssarna fick en hel del material som skeppades över från USA men först sedan slaget om Atlanten vunnits av västmakterna i maj 1943. Då var det avgörande tyska nederlaget i Stalingrad redan ett faktum.

Sedan fick man lite amerikanska lastbilar, jeepar och lok, vilket var nödvändigt för snabbheten i krigets slutskede, men ryssarna hade själv världens största krigsproduktion. Huvuddelen av Röda armens vapen var under hela kriget av inhemsk tillverkning.

Detta med USA som den store segraren i andra världskriget stämmer alltså inte alls. Det är bara en produkt av decennier med massiv propaganda och många hundra Hollywoodfilmer som visar hur en handfull tvålfagra pomaderade amerikanska elitsoldater besegrar hela divisioner med korkade tyskar.

Jag försvarar på intet sätt attentatet mot World Trade Center men jag förstår att det var en följd av USA:s politik i Mellanöstern. I attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 dog sammanlagt 2 986 människor, vilket var en fruktansvärd tragedi. I Sverige utlystes en tyst minut för dödsoffren.

Det krig och den ockupation som USA och deras allierade, i strid mot FN, bedrev i Irak har, enligt tidningen The Lancet, lett till en överdödlighet på 655 000 irakier.

Om araber ansetts ha samma människovärde som amerikaner skulle vi följdriktigt behövt utlysa 219 tysta minuter.

När Sveriges statsminister, Göran Persson, en tid efter Irakkriget kom hem efter att ha besökt presidenten har han upptäckt att ”Bush är en rejäl karl”.

Trots att vi bestämt oss för att inte exportera vapen till krigförande länder säljer vi så mycket vi kan till USA som ständigt befinner sig i krig, ofta utan FN:s godkännande.

Vi upprätthåller goda förbindelser med det land som efter eget godtycke arresterar människor runt vår jord, fängslar och torterar dem utan att de ens får reda på vad de anklagas för och utan rättegångar.

Finns det någon som tror att exempelvis ett land som Belgien skulle kunna skicka agenter till Sverige för att hämta två män och föra dem till Egypten för internering och tortyr? Sådana eftergifter gör Sverige bara för den starkaste, precis som under andra världskriget.

Kring millennieskiftet ville den trendkänslige Göran Persson bättra på partiets goodwill och denna gång valde han att låta Tage G. Pettersson leda en stor delegation till Auschwitz för att där lägga ner en stor krans.

Han lät ge ut boken ”…om detta må ni berätta…”. Han ordnade en förintelsekonferens i Stockholm. Han instiftade institutionen Levande Historia och lovade att nu skulle alla arkiv öppnas för forskning kring Sveriges roll i andra världskriget.

Själv stod statsministern i teve med tre små stenar som han plockat i Auschwitz och sa: ”Tänk om dessa stenar kunnat tala”. Då fick jag kväljningar.

Cynismen firar triumfer när man använder förintelsen som valpropaganda och då eftergiftspolitikens Sverige, utan att ha gjort upp med sitt förflutna, försöker knipa poänger som världssamvete.

Levande historia är bra men hur det gick med öppnandet av arkiven vet vi nu. De övriga ceremonierna och Sveriges stora behov av att kreera rollen som världssamvete blir inte trovärdigt förrän vi gjort upp med vårt eget agerande under kriget. Jag är inte naiv nog att tro att detta någonsin kommer att ske.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Läs gärna en mer utförlig genomgång av ovanstående i Bengt Sändhs Krigsdagbok som finns att ta del av utan kostnad här.


   Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed. Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 startade han Bengt Sändhs snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé.
Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol. Där lever han nu med hustru och hundar.
Bengt Sändh skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.