Nämndemännens vara eller inte vara

Av Michael Pålsson 2019-10-11

Gärna allmänhetens insyn i domstolarnas arbete och gärna beaktande av allmänna värderingar. Men helst utan nämndemän.

   Enligt Rättegångsbalken 1 kap 3b §, gäller som huvudregel att tingsrätten vid huvudförhandling i brottmål ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

   Nämndemän utses genom val. Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare som är myndig, inte i konkurstillstånd eller har förvaltare. Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige.

   Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen om han eller hon är föremål för ett ärende om entledigande eller är föremål för förundersökning eller står under åtal för ett brott som vid fällande dom kan antas leda till entledigande, eller i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

   Nämndemännen har liksom den lagfarne domaren individuell rösträtt. Vid omröstning ska den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna gälla, det vill säga inkluderat nämndemännen.

   I vart fall tidigare har det funnits stor enighet bland landets politiker om att nämndemännens medverkan i domstolarna är av stort värde från flera synpunkter. Bland annat menar man att allmänheten genom nämndemännen får insyn i domstolarnas verksamhet.

   Vidare menar man att nämnden är en garanti för att allmänna värderingar blir beaktade. Dessutom påstås ofta att en medverkan av lekmän i domstolarna är ägnad att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet.

   Den kritik som framförallt framförts mot nämndemannasystemet är att vissa studier visar på ett samband mellan nämndemännens partitillhörighet och hur de dömer. Domsluten kan alltså bli olika i likartade fall beroende på den politiska sammansättningen i nämndemannagruppen.

   Detta är givetvis ett allvarligt problem eftersom förtroendet för rättsväsendet riskerar urholkas och eftersom likhet inför lagen är en av grundpelarna i en rättsstat.

   Problemet med politiskt styrda domar och jäviga nämndemän hade kunnat undvikas om vi låtit advokaterna fråga ut nämndemännen före rättegången för att undvika fördomsfulla och jäviga domare, likt hur amerikanska advokater frågar ut jurymedlemmar.

   Å andra sidan hade ett sådant förfarande inneburit ytterligare ett moment i rättegångsprocessen och lagt ytterligare belastning på domstolarna och försenat lagföringen av misstänkta personer. Min bedömning är därför att ett system med utfrågningar av nämndemän knappast är realistiskt.

   Vidare är det såvitt jag kan förstå väldigt svårt att rekrytera nämndemän vilket rimligen innebär att de utsedda nämndemännen knappast kan anses representativa för det de ska representera, nämligen svenska folket.

   Med tanke på den ringa ersättning en person får som nämndeman är det knappast heller märkligt att det föreligger ett rekryteringsproblem. I sammanhanget måste dessutom påpekas att bara några enstaka procent av svenskarna är partianslutna, varför det inte är trovärdigt att mena att nämndemannasystemet ska vara en garanti för vare sig allmänhetens insyn eller för att allmänna värderingar ska bli beaktade.

   Andra problem som uppstått är nämndemän som offentligt talat om hur de ska döma innan rättegången varit avslutad, nämndemän som sovit sig igenom rättegångar, nämndemän som synes ha dömt i strid med lagen och nämndemän som eljest betett sig omdömeslöst.

   Sedan förefaller nämndemannasystemet också märkligt ur ett annat perspektiv. Vilken annan yrkesgrupp än jurister behöver bli övervakade av allmänheten och få hjälp av lekmän? Litar vi inte på proffsen? Om det är så kanske också läkarkåren eller lärarna skulle ha ett par lekmän jämte sig när de förrättar sina uppgifter?

   För egen del har jag kommit till slutsatsen att de argument som främst talar för nämndemannasystemet, allmänhetens insyn och beaktandet av allmänna värderingar, redan blir tillfredsställda genom lagstiftning och den tredje statsmakten.

   Våra rättegångar är som huvudregel offentliga. Bara i mycket speciella fall kan delar av en rättegång hållas bakom lyckta dörrar. Allmänheten har därför nästan alla möjligheter komma till de rättegångar som intresserar dem. Särskilt intressanta fall bevakas dessutom regelmässigt av en kompetent och vaken journalistkår.

   Vidare är det riksdagen som beslutar om instiftandet av lagar och förordningar. Riksdagen väljs i allmänna och fria val. Rimligen återspeglar därför lagstiftningen i de allra flesta delar också de allmänna värderingar som finns i samhället.

   Gärna allmänhetens insyn i domstolarnas arbete och gärna beaktande av allmänna värderingar. Men helst utan nämndemän.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.