Ska inte barn få behålla kontakten med en fängslad förälder?

Av Ricard A R Nilsson 2020-03-03

Många barn till häktade och intagna i fängelse kommer inte längre kunna ha daglig kontakt med sin fängslade förälder. Inte heller kommer dessa barn att kunna få mer än något enstaka brev. Kriminalvårdens rehabilitering kommer därmed att försämras. Återfallen riskerar då att öka – med fler brottsoffer som följd.

Denna negativa spiral är ett direkt resultat av att advokater, anhöriga eller någon annan inte längre tillåts sätta in pengar åt de som sitter häktade eller i fängelse.

Som det flitigt rapporterats om i medierna de senaste dagarna, har Kriminalvårdens tillförordnade generaldirektör Stefan Strömberg, beslutat att intagna i häkte och fängelse enbart ska få använda de pengar som fås eller intjänas genom Kriminalvården.

Det innebär i praktiken att de som är häktade kommer få leva på 90 kr i veckan. Intagna i anstalt kan tjäna in lite mer eftersom möjligheten till sysselsättning finns. Men det kommer inte räcka särskilt långt om man inte får tillskott utifrån.

Skälen till detta ställningstagande är tämligen diffusa (beslutet finns att ladda ner som en bilaga till denna krönika). För att få mer tydlighet så kontaktade jag Kriminalvården, men svaren gav knappast någon större insikt.

Via mejl ställde jag ett antal frågor till Kriminalvårdens högsta ledning. Min första fråga löd:

Med vilket lagstöd fattar man detta beslut?

Svaret från Kriminalvårdens ledning lyder:
”Beslutet är fattat med stöd av 3 § myndighetsförordningen (2007:515) enligt vilken en myndighets ledning ska se till att myndighetens verksamhet bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel. I de fall beslut kan komma att fattas i enskilda ärenden ska bestämmelserna i fängelselagen (2010:610) respektive häkteslagen (2010:611) tillämpas i vanlig ordning.”

Märk här att det inte ges någon närmare och mer konkret hänvisning till en specifik lagparagraf som till exempel särskilt visar att man kan neka intagna att ta emot pengar. Endast svepande hänvisningar görs.

Min andra fråga blev den här: De som är pensionärer, över 65 år, har ingen sysselsättningsplikt och kan således inte erhålla ersättning från Kriminalvården. Får de fortfarande tillgång till sina pensioner?

”Kriminalvården arbetar med att hitta en lösning där intagna kan anhålla om att få ålderspension, sjuk- eller aktivitetsersättning överförd. Det systemet är inte klart. Tills vidare kan intagna i anstalt som blir helt utan ersättning anhålla om ett tillfälligt bidrag motsvarande häktesbidraget på 90 kr i veckan.”

Varför måste dagens system ändras? Pensionärer får sina pengar överförd från Pensionsmyndigheten till Kriminalvården, myndighet till myndighet.

Fråga 3: I häkte får en intagen som inte har sysselsättning, 90 kr i veckan. Hur menar Kriminalvården detta ska räcka för att köpa telefonkort, frimärken eller annat som är nödvändigt för kontakt med anhöriga?

”Kriminalvården gör bedömningen att pengarna kommer att räcka, eftersom den intagne får det nödvändigaste, som mat och hygienprodukter av Kriminalvården. Intagna kommer, liksom idag, att kunna anhålla om bidrag vid behov.”

Man kan fråga sig vad denna bedömning är baserad på? Ett frimärke kostar 11 kr, en penna för att kunna skriva brev kan kosta 20 kr, telefonkort 20 eller 100 kr, snus och annan tobak har samma pris som i det fria. Hur ska 90 kr räcka? Och att ansöka om bidrag vid behov, är något som nästan alltid avslås.

Fråga 4: I häkte är man att anses som oskyldig till det finns en laga kraft vunnen dom, hur menar Kriminalvården att beslutet överensstämmer med denna oskyldighetspresumtion och att intagna i häkte ska behandlas därefter?

”De beslutade åtgärderna syftar till att säkerställa att Kriminalvården upprätthåller ordning och säkerhet och medverkar till att regelverken för monetära transaktioner kan upprätthållas. Tyvärr blir en av effekterna att intagna i häkte får mindre pengar att röra sig med.”

Kan ett svar bli mer intetsägande? Kom ihåg att anhöriga, advokater eller andra har kunnat sätta in pengar till intagna under många år. Inget har nu i praktiken förändrats. Varför hänvisar Kriminalvården nu helt plötsligt till ”ordning och säkerhet”?

Fråga 5: En del intagna har anhöriga utomlands, och minutpriserna för att ringa är till en del länder väldigt höga. I vissa fall räcker ett telefonkort som kostar 100 kr i bara några få minuter. Hur menar Kriminalvården att kontakt med anhöriga ska kunna ske i dessa fall?

”De intagna har möjlighet att köpa telefonkort med valörerna 20 kr och 100 kr. Samtalsavgifterna bygger på det avtal Kriminalvården har med vår teleoperatör. De intagna kan, liksom idag, anhålla om bidrag för telefoni vid behov.”

Anhållan om att få bidrag att ringa eller få möjlighet att ringa via den så kallade tjänstetelefonen, avslås mer än de bifalls. Och får man det beviljat, så handlar det oftast om tio minuters samtal varannan vecka eller en gång i månaden.

Hur ska detta räcka för att bibehålla ett positivt socialt nätverk som kommer stödja den intagna vid frigivning och därmed bidra till att minska återfallen – som i sin tur resulterar i färre brottsoffer?

Fråga 6: Har Kriminalvården beaktat barnperspektivet? Beslutet kommer innebära att barn till intagna inte kommer kunna ha samma kontakt med sin förälder som tidigare då många inte kommer ha råd att köpa telefonkort och frimärken.

”Barnperspektivet har beaktats i beslutet och myndigheten försöker i den mån det är möjligt minska de konsekvenser som kan uppstå. Som exempel kan nämnas att enligt föreskrifterna kan intagna beviljas ett kostnadsfritt veckosamtal till barnet.”

Observera att i de fall dessa samtal beviljas, så handlar det om maximalt ett samtal i veckan under tio minuter. Är det verkligen tillräckligt för att ett barn ska kunna ha kontakt med sin förälder? Här handlar det om barnets bästa och kontakten med en förälder.

Fråga 7: Har Kriminalvården beaktat att detta försämrar klimatet i anstalt. Att det försämrar förutsättningarna att rehabilitera? Hur ställer man sig till dessa problem?

”Vi är medvetna om att förändringen påverkar de intagna på anstalt och häkte. Våra återfallsförebyggande insatser utgår alltid från den intagnes risk för återfall och behov av insatser. Vi kan inte se att en minskad mängd tillgängliga pengar kommer att påverka insatsernas effekt.”

I häkte sitter misstänkta brottslingar. Detta innebär även att man som häktad ska försöka delta i sitt eget försvar. Det psykiska välmåendet är då ytterst viktigt. Det är redan jobbigt nog att vara inlåst med restriktioner, som bland annat innebär att man inte får träffa andra än polis, vakter och sin advokat.

Lägg till att en som snusar plötsligt inte ska kunna snusa eftersom han eller hon inte har råd. Allt detta påverkar hur man hanterar och mår psykiskt av att vara inlåst i en häktescell 23 av 24 timmar.

Att få pengar till vissa inköp som gör vardagen lättare att hantera, blir här alltså även en rättssäkerhetsfråga.

Dessutom innebär Kriminalvårdens beslut att man struntar i den så kallade oskuldspresumtionen. En person som är häktad är inte dömd för något brott och ska därför betraktas som oskyldig. Denna oskuldspresumtion innebär ofta undantag från regler i anstalt, som exempel så får man i många häkten bära egna kläder, vilket är förbjudet på de flesta fängelser.

Att inte få använda egna pengar blir en inskränkning som kan, som beskrivits, komma ha långtgående konsekvenser. Av det som framkommit i kontakter med Kriminalvården, så har någon konsekvensanalys inte skett av Kriminalvårdens huvudkontor, vilket är minst sagt anmärkningsvärt.

När det gäller intagna i anstalt så är principen densamma. Man är inlåst minst 12 av 24 timmar, året om. För att kunna delta i rehabilitering och fungera i de sammanhangen blir vissa saker viktiga, bland annat kontakten med anhöriga och har man inte råd att köpa telefonkort eller ens frimärken för att skriva brev, då kommer man gå ner sig psykiskt.

Många som arbetar inom Kriminalvården är själva oförstående till generaldirektörens beslut. En kriminalvårdsinspektör, vid en anstalt med högsta säkerhetsklass, berättar för mig om varför denne anser att de intagna borde strejka.

– Jag kan inte säga det officiellt, men jag är för att klienter strejkar genom att vägra delta i anvisad sysselsättning. Den nya GD:n verkar inte förstå konsekvenserna av sitt beslut. Klimatet på anstalterna kommer att försämras. Våra möjligheter att nå fram och motivera klienterna kommer minska. Deras psykiska välbefinnande kommer att försämras. Kontakten med nära anhörig kommer att försämras. Jag har begränsad möjlighet att bifalla veckosamtal med barn som överstiger tio min. Jag har själv barn, att jag bara skulle få tala med dem tio minuter en gång i veckan är något jag inte ens vill tänka på. Beslutet tar bort barnets rätt till sin ena förälder.

En kriminalvårdare på en anstalt med säkerhetsklass 2, berättar om hur ogenomtänkt han anser beslutet vara.

– Jag har jobbat i många år, och detta är det värsta beslut jag någonsin sett. Många utan insyn tror att om en klient får köpa en chokladkaka så är det daltande. Så är det inte. Om någon ska sitta flera år i anstalt och inte kunna unna sig något alls, då kommer bitterhet och ilska fram. Får man inte ha kontakt med sina anhöriga för att man inte har råd med telefonkort, då förlorar man de närmaste och det kommer leda till fler återfall. Jag och de flesta av mina kollegor är emot det här beslutet, men vi kan inte göra något.

Detta beslut handlar också om brottsoffer. Genom att behandla intagna som djur, så kommer de att börja bete sig som det också. Kriminalvården skapar problem. Kriminalvården bidrar till att öka återfallen, och därmed kommer fler brottsoffer att behöva lida i framtiden. De som släpps kommer vara arga, kanske rent hatiska, mot myndigheter, mot samhället.

De kommer inte bry sig. Och dessa personer kommer att bli någons granne. Frågan alla kan ställa sig är vem de vill ha som granne, en person som återanpassats och getts bästa möjligheter att återgå till samhället efter avtjänat straff, eller en person som behandlats som ett djur och är hatisk?

I skrivande stund pågår strejker på flera anstalter. Ett stort antal både kända och mindre kända advokater har protesterat mot förbudet. Advokatsamfundet har uttalat sig mot beslutet. Dessutom har flera sänt in anmälningar till JO, flera advokater hjälper till gratis för att skriva anmälningar åt intagna. Sista ordet är absolut inte sagt i denna fråga.

Det finns många besynnerliga omständigheter med detta beslut. Ogenomtänkt, avsaknad av konsekvensanalys och dessutom fattat av en tillförordnad generaldirektör som ersattes den 2 mars med Martin Holmgren.

Kan det möjligen vara så att det här inte bara handlar om ett förhastat beslut? Utan handlar om att en numera 70-årig tillförordnad generaldirektör vill försöka visa den ”hårdhet” som i olika politiska kretsar nu efterfrågas – och därmed öka sina möjligheter att på ålderns höst bli en fotnot i de kriminalvårdspolitiska historieböckerna, för alla vill väl bli ihågkomna.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Kriminalvårdens beslut finns att ta del av här i sin helhet:
Beslut Ny hantering av intagnas medel


    Ricard A R Nilsson dömdes till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år och avtjänar nu sista året på ett halvvägshus. Under åren i olika fängelser har han betat av nio universitetsexamina och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.
Ricard har släppt flera böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. Följ honom i sociala medier:
instagram.com/nilsson_ricard
twitter.com/ricardnilsson
Ricard har medarbetat på Para§raf sedan vi startade magasinet. Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard har rapporterat inifrån fängelsevärlden. Nu fortsätter han att skriva utifrån sina insikter om fängelser och den undre världen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.