Rädslan som det politiskt normala

Av Michael Williams 2020-11-30

Rädslans politik, ”politics of fear” vädjar till vårt ”sunda förnuft” och pekar alltid ut någon syndabock som tillhör de ondskefulla ”de andra” – de som bär skulden.

Det krävs inte mycket scrollande på Twitter, i Facebookflödet, bläddrande i dagstidningar eller knäppande mellan nyhetskanalerna på TV för att inse att det är där vi befinner oss idag. Inte bara i Sverige, utan i vår del av världen överhuvudtaget.

I mina irrfärder på internet snubblar jag över en artikel i SvD av Lena Halldenius, Rädslan som det politiskt normala. Det är den 18 augusti 2008 och det som debatteras är ett förslag om att FRA ska få avlyssna medborgare och läsa våra mail.

Utöver det sjuka i att försvaret urskillningslöst ska bevaka den egna befolkningen och att vår integritet kommer att kränkas, så skriver Halldenius om en rädsla som det politiskt normala.

Att det är politiskt intressant att vara rädd för något odefinierat som sker i det fördolda. Att rädslan skulle få fungera som motiv till övervakning och integritetskränkning.

Det är 2008 och det kunde lika gärna ha varit 100 år sedan. Idag är det ingen som debatterar integritetskränkning och någonstans i debattens utmarker så kommer nog FRA att få de befogenheter de efterfrågade 2008 och de allra flesta tycker att det är helt oproblematiskt.

I slutet av 2020 är vi så pass rädda att vi faktiskt går med på vad som helst, men det vet vi inte år 2008. Halldenius ryter: ”Vi är medborgare, inte skräckslagna får” och tänker sig att vi aldrig kommer att tillåta att de folkvalda använder sig av rädslan som ett retoriskt redskap mot den egna befolkningen.

År 2020 dundrar Åkesson att nu är det krig! År 2008 citerar Lena Halldenius Kant:

”Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer”.

2020 står de osynliga hoten på rad och det svenska militära försvaret rustas upp för fantasisummor som skulle kunnat lösa många av de brister som finns i välfärdssystemet. Föreställningar om klimatförändringar och pandemier styr och ställer med allt från förgivettagna friheter till nationalekonomi.

Vi ska vara rädda för flyktingar, gängkriminalitet, klaner, terroristattacker och mycket annat som faktiskt påverkar vår säkerhet i betydligt lägre utsträckning än att ta bilen in till stormarknaden.

Märkligt nog är de osynliga hoten alltid något som behöver förklaras av expertis. För oss dödliga är det mer eller mindre obegripligt, men rädsla är vi ju förprogrammerade att reagera på.

”Vi måste ta människors oro på allvar”, säger politikerna. Den oro som uppkommer efter att politiken och medierna ägnat åratal åt att ingjuta panik i människors hjärtan.

Människor skriker i ren panik efter tuffare tag, hårdare straff, kameraövervakningar, avlyssningar, fler poliser och en massa andra signalpolitiska åtgärder som faktiskt inte löser några problem.

År 2020 finns det få politiker som pekar ut en positiv framtidsvision, som presenterar lösningar för vägen framåt, på ett sätt som inkluderar människor. När vi går till val röstar vi inte längre för något. Vi röstar emot något. Vi röstar inte efter ideologisk övertygelse längre. Vi röstar inte ens med plånboken.

Vi röstar för att vi är förbannade. Kanske röstar vi för att vi är besvikna på att det som vi uppfattade som politiska löften aldrig infriades. Vi fick det aldrig bättre och den ena krisen avlöser den andra och varje kris leder till nedskärningar i välfärdssystemen.

Ingen orkar längre hålla reda på om det var vänster- eller högerblocket som sänkte den och den skatten för de allra rikaste och finansierade hela härligheten med nedskärningar i samhällets bärande välfärdssystem skola, vård och socialförsäkringssystemet.

År 2020 ger förstås inte partierna och politikerna några löften längre. Partiernas företrädare talar mest om vad de är emot, vad de vill förbjuda och vem den där ”andre” är som har saboterat allt för oss – den som bär skulden. En retorik som ger näring till gamla unkna idéer om den starka nationen, om det överlägsna folket, stängda gränser och patriarkala värderingar.

Vi får tillbaka reaktionära ideologier och dogmatiska religioner som vill rulla tillbaka de friheter som vunnits, speciellt de för kvinnor och HBTQ. Kontroll och en hög och enhetlig moraluppfattning står främst på dagordningen igen.

År 2020 är riksdagspartierna rörande överens om, vad det nu är som de är överens om. Det kommuniceras en sak och röstas för det motsatta eller tvärtom. Moderaterna vill skärpa till barnrättskonventionen som blev lag, trots att de alldeles nyss röstade mot.

Sverigedemokraterna säger sig värna om landets seniorer men röstar konsekvent emot alla förslag som gynnar pensionärer. Vänsterpartiet vill inte införa hårdare straff, men vill samtidigt införa hårdare straff och frige fångar så att det blir mer plats i våra fängelser.

Sverigedemokraterna formulerar en flyktingpolitik som införs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stöd av en nästan enig riksdag. Utan oss hade det blivit ännu värre, säger Miljöpartiet till sitt försvar.

Många människor nickar instämmande och tänker att, javisst, så är det ju. Att Stefan Löfvens Sverige byggde de murar som hans Europa aldrig skulle göra, ursäktas med att andra EU-länder inte vill stå upp för asylrätten såsom Sverige och Tyskland.

Logiken blir följaktligen att först kritiseras andra länder för något man tycker är fel, sedan gör man samma sak som de länder man nyss kritiserade och tycker att det är rätt och rimligt.

Sverigedemokraterna svingar piskan och sätter agendan. Det statsbärande partiet mumlar att ”såhär har vi alltid tyckt”. Väljarna hummar och nickar instämmande.

Partierna agerar nyttiga idioter och tänker att röster funkar ungefär som myten om trickle-down-economics. Att vi andra ska bli lite rikare när de allra rikaste blir enormt mycket rikare.

Det är dock tveksamt om politik fungerar så. Vem vill rösta på kopiorna när det inte längre är nödvändigt att hymla med att man röstar på originalet. Idag är det få människor som skäms för att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

Det är att göra det enkelt för sig att hävda att Sverigedemokraterna är problemet. Att de som röstar på Sverigedemokraterna är problemet. Så är det inte. Det är vi andra, vi som ser oss som lite bättre än de som röstar på Sverigedemokraterna, som är problemet.

Det är vi – ”de anständiga partierna” som är problemet. Vi som hjälper till att föda rädslorna, bekräftar världsbilden och krattar manegen för de partier som är bäst skickade att vinna mark i det samtida, dystopiska politiska landskapet. Vi, som kanske skulle kunna vinna massor med röster om vi bara presenterade en plan, en väg framåt – för det har vi väl, eller?

Men när Lena Hall skriver om ”Rädslan som det politiskt normala” så är det 2008. Det har bara gått sju år sedan terrorattacken mot World Trade Center och det som kallas ”politics of fear” har knappt hunnit få fäste i Sverige.

Politics of fear är sedan 11/9 2001 ett vedertaget begrepp där människors rädsla ses som ett politiskt verktyg, att politiker försöker vinna stöd genom känsloskapande argument, främst rädslor. I stunder av rädsla och upplevd otrygghet söker vi skydd, slutar tänka rationellt och vill gärna stödja de politiker som bekräftar våra känslor.

Rädslans politik, ”politics of fear” vädjar till vårt ”sunda förnuft” och pekar alltid ut någon syndabock som tillhör de ondskefulla ”de andra” – de som bär skulden.

Som sagt, det krävs inte mycket scrollande på Twitter, i Facebookflödet, bläddrande i dagstidningar eller knäppande mellan nyhetskanalerna på TV för att inse att det är där vi befinner oss idag. Inte bara i Sverige, utan i vår del av världen överhuvudtaget.

Frågan är, nu när du vet, vad ska du göra åt saken?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.