Obegripliga domar i såväl hovrätten som Högsta domstolen

Tonåringarna hade fem skarpladdade militära automatkarbiner med fyllda magasin i bilen. Och utöver det 280 skarpa patroner. Det ska inte räknas som synnerligen grovt vapenbrott, tyckte Högsta domstolen. Jag undrar vad som i så fall krävs? Kanske en lastbil med en stulen kanon på flaket?

   Under drygt 30 år har jag häckat på en väldig massa rättegångar. Det har resulterat i ett större förtroende för Svea hovrätt än för andra domstolar. Men även solen har sina fläckar.

   I det här fallet var det Solna tingsrätt som hade kommit fram till att det här skulle bedömas som synnerligen grovt vapenbrott. Men det ändrade Svea hovrätt till den mildare graden, grovt vapenbrott. I domskrivningen anför hovrätten bland annat:

Åklagaren har inte heller i hovrätten uttryckligen gjort gällande att vapnen varit avsedda att användas i vissa kriminella kretsar även om så säkert varit fallet.

   Det är en minst sagt rimlig slutsats att några tonåringar som åker omkring med en sådan vapenarsenal i en bil inte har så värst hederliga avsikter. Men måste verkligen en åklagare understryka det?

   Inte direkt förvånande överklagade riksåklagaren domen till Högsta domstolen, som i och för sig inte var enig, men där majoriteten fastställde hovrättens dom. Det skulle alltså inte bedömas som synnerligen grovt vapenbrott.

   Vi medborgare får därmed fortsätta att fundera över vad som krävs för det. Bakluckan full med stulna luftvärnsrobotar kanske?

   Två av de fem justitieråden reserverade sig och skriver i sin reservation:

Redan antalet vapen av särskilt farlig beskaffenhet gör att brottet ligger nära gränsen och med hänsyn till ammunitionen, innehavet på allmän plats och den uppenbara risken för brottslig användning borde vapenbrottet rubriceras som synnerligen grovt.

    Ja, det är svårt att ha några invändningar mot den slutsatsen. Men nu är det inte så enkelt som att Svea hovrätt genomgående sänker påföljder och därtill får med sig HD. Det visade sig nyligen i och med en dom i Svea hovrätt som är minst sagt underlig.

   En man hade mördat sina föräldrar inför ett av sina egna barn och barnbarn till mordoffren. Den rättspsykiatriska undersökningen fastställde att mannen var allvarligt psykiskt störd vid såväl dådet som vid undersökningen.

    Begreppet ”allvarligt psykiskt störd” infördes i lagstiftningen 1992 och ersatte då det gamla begreppen ”sinnessjuk” eller ”jämställd med sinnessjuk”. I lagskrivningen från 1945 formulerades det gamla synsättet så här:

Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

   Vad innebär då förändringen som infördes 1992 med begreppet ”allvarligt psykiskt störd”?

   Bland annat skulle det innebära att färre skulle dömas till rättspsykiatrisk vård. Men framförallt fråntog det psykiatriker makten genom att begreppet inte utgör en medicinsk diagnos utan är ett juridiskt begrepp. Därmed ska det slutligt uttolkas i de konkreta fallen av domstolar. Och det oavsett vad både överläkare, chefsöverläkare och professorer har haft att anföra i frågan.

   Att rättspsykiatriker, som i grunden har läkarutbildning, har ungefär dubbelt så lång eftergymnasial utbildning som jurister och i motsats till jurister är specialister inom området – lämnades därhän.

   Vad som hänt sedan 1992 är att ribban bit för bit har höjts för att någon ska bedömas som allvarligt psykisk störd och därmed dömas till rättspsykiatrisk vård. Varför det? Lagen är ju densamma. Förklaringen ligger i den tid vi lever i med rop på hårdare straff. Och en okunnighet om vad rättspsykvård egentligen innebär.

   Döms man till rättspsykvård så blir man inlåst på obegränsad obestämd tid. Och ska släppas ut först då man inte bedöms utgöra en risk för sig själv eller andra. Om brottet är skadegörelse eller trippelmord ska inte ha med saken att göra.

   Det handlar om att man upptäckt att en person är så gravt psykiskt sjuk först när han eller hon begick ett brott. I det bästa av samhällen hade personen ifråga blivit tvångsintagen på mentalsjukhus innan han eller hon hunnit begå ett brott.

   På rättspsykiatriska klinker har man som patient mindre rättigheter än som fånge i ett fängelse. Man kan isoleras och tvångsinjiceras på sätt som inte är tillåtet i fängelser. Kort sagt så handlar det om den hårdaste form av mentalsjukhus vi har i landet.

   I motsats till fängelsestraff, där även en livstidsdömd släpps ut förr eller senare, så kan det här vara slutstationen för en medborgare. Undersökningar har visat att man numer sitter längre inlåst på ett rättspsyke än i ett fängelse för motsvarande brott.

   Därmed tillbaka till mannen som knivhögg sina gamla föräldrar inför ögonen på barn och barnbarn. Alltså tveklöst ett väldigt grovt dubbelmord med minst sagt försvårande omständigheter.

   Hade han inte bedömts som allvarligt psykiskt störd skulle han naturligtvis ha dömts till livstids fängelse med nuvarande lagstiftning.

   Men nu blev han ändå dömd till livstids fängelse, av Svea Hovrätt. Men hur kan det gå till? Och framförallt, hur kom hovrätten fram till det?

   Hade det handlat om en tveksam och oenig bedömning av mannens psyke från undersökande läkares sida, kunde det varit begripligt. Men nu var det inte så. Svea Hovrätt ifrågasatte inte alls att han var och är allvarligt psykiskt störd.

   Istället hängde hovrätten upp sig på en formulering i lagen om ”synnerliga skäl”. Vad det egentligen står för lär nog Högsta domstolen tids nog få ta ställning till i det här fallet.

   Hovrätten skriver i domen:

Bland annat med hänsyn till att brotten riktade sig mot två närstående som var gamla och skyddslösa samt utfördes i en minderårig persons närhet (offrens barnbarn och mannens son) har hovrätten bedömt att omständigheterna i målet är så pass synnerligen försvårande att straffvärdet motsvarar livstids fängelse. Påföljden har därför ändrats till fängelse på livstid.

   På enkel rak svenska betyder den formuleringen att man anser att brottet är så grovt att han ska dömas till livstids fängelse. Så såg många åklagare och domare på frågan för 20-30 år sedan. Detta eftersom det under en period släpptes ut patienter efter ytterst kort tid från rättspsykena och snabbt stod inför domstol för grova brott igen. Så åklagare och domare ledsnade och började verka för att de istället skulle låsas in i fängelse.

   Det var begripligt – men det var länge sedan. Numer sitter man alltså oftast längre tid inlåst på rättspsyken än i fängelser för motsvarande brott. Och rimligen ska åklagare och juristdomare vara medvetna om det.

   För mig framstår den där livstidsdomen som ytterst underlig. Straffvärdet, som hovrätten hänvisar till, har alltför ofta varit livstids fängelse för personer som dömts till rättspsykiatrisk vård. Det kan ha handlat om sexmord med tortyrliknande sadistiska inslag och liknande. Alltså brott som har klara och tydliga inslag av allvarlig psykisk störning.

   Men om domstolen inte ifrågasatt bedömningen av att gärningsmannen är allvarligt psykisk störd, så har man dömt personen till rättspsykvård.

   Om domen står sig kommer den här mannen att föras över till någon av säkerhetsanstalterna. Där kommer man snabbt att konstatera att man inte klarar av honom på grund av att han är allvarligt psykisk störd. Och därmed flyttas han över till ett rättspsyke.

   Men då kommer han att släppas ut en dag efter 15-20 eller kanske 30 år, när Örebro tingsrätt anser att det får vara nog. Om han hade dömts till rättspsykiatrisk vård hade han kunnat bli kvar där livet ut.

   Synsättet att ”sinnessjuka” eller allvarligt psykiskt sjuka skulle särbehandlas när de begått brott, fanns redan i de svenska landskapslagarna från 1200-talet. Samma inriktning finns i 2 000 år gammal romersk rätt. Och därtill återfinns synsättet i det flera tusen år äldre gamla testamentet i Bibeln.

   Men i Sverige år 2017 finns det uppenbarligen såväl åklagare som juristdomare på hovrättsnivå som i sitt synsätt hör hemma i äldre och mörkare tider än så. Förhoppningsvis griper Högsta domstolen in och återför dömandet i det här fallet till modern tid. Men jag är inte så helt säker på det. Vi lever i en tid då humanism alltför ofta ersätts av repressalietänkande från mörka tidevarv.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.