Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig

Av Michael Williams 2022-05-03

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig, har länge varit Sveriges inställning - i varje fall på pappret. Det låter ju fint, men realpolitiken kräver oftast mer bekymmersamma, politiska krumbukter. Men som Hedenius en gång myntade, så måste man först vara överens om begreppen innan man börjar diskutera.

Allianser har historiskt sett, oftast bidragit till att konflikter eskalerat, att samhällen förstörts och vanliga människor fått sätta livet till. Allianser begränsar även den autonomi som tillkommer varje stat och går på kollisionskurs mot den anarkiska ordning som råder i världssamfundet.

Officiellt har inget land uttalat intresse för någon form av världsregering. Sverige har, med diskutabla undantag för NATO-övningar, samarbete mellan de nordiska länderna och diverse frivilliginsatser, varit alliansfritt ett par hundra år.

Den officiella kommunikationen kring detta är att alliansfriheten har varit bra för Sverige, i mening att den hållit Sverige utanför krig. På mindre än ett halvår har vi tummat på den sanningen.

Sverige har egentligen aldrig varit neutralt. Neutralitet kräver att Sverige inte tar ställning vid väpnade konflikter och inte på något sätt stöder någons sida. I det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina medverkar vi i sanktioner mot Ryssland och stöder Ukraina med vapen.

Tidigare svenska utrikesministrar har tagit ställning för Palestina. Under andra världskriget sålde vi malm till Tyskland och tillät fri passage när de förde krig i Norge. Det var knappast neutralt.

Olof Palme var inte heller neutral i sitt berömda jultal från 1972. Raoul Wallenberg är en annan svensk som inte heller var neutral. Listan kan göras längre. Sverige har alltså kunnat agera som ömsom världssamvete, ömsom i eget intresse, tack vare alliansfriheten.

 Alliansfriheten är en betydande del av den bild vi har av vårt land och de vi är som svenskar. Den dag vi går med i NATO tvingas vi revidera vår bild av oss själva – som land och som svenskar. Att stå utanför NATO innebär inte att Sverige blir sårbart för ett tänkt ryskt angrepp.

Att göra gemensam sak med Finland är inte ett gott argument eftersom vi har vitt skild historia. Finland har som bekant varit svenskt territorium, blivit invaderat av Sovjetunionen och krigat mot den senare, arm i arm med Hitlers armé.

Sverige har smitit under radarn och befunnit sig i periferin. Därmed faller argumentet om att Sverige är tvingade att göra gemensam sak med Finland. Ja, jag vet att ryssen härjat i Sverige också, men hur historiskt långsint behöver man vara?

Jag tänker att Truman-doktrinen fortfarande gäller, att USA är redo att bistå varje demokrati som angrips militärt. Lika lite som att NATO:s paragraf 5 garanterar militärt bistånd, så gör inte Truman-doktrinen det heller. Det amerikanska biståndet till Ukraina i form av krigsmateriel är helt enligt Truman-doktrinen.

Jag tänker att bortom allianser och avtal så handlar det till sist och syvende om USA:s identitet och självbild. Putins attack på Ukraina och Joe Bidens presidentskap efter Trump har gjort USA och NATO angeläget igen och jag ser ingen anledning till att USA skulle släppa det momentum landet nu har som ledare av den fria världen, genom att låta Putin ostraffat trampa in i Finland och Sverige.

Ett NATO-medlemskap motsägs av världens historia, från första världskriget till, egentligen idag. Världen lider fortfarande av de misstag som begicks under den perioden, exempelvis i gränsen mellan de koreanska länderna och i Afghanistan.

Detta sammantaget placerar mig bland de som motsäger sig en ansökan till NATO. Jag är även tveksam till en folkomröstning i frågan. Om vi ska diskutera och utreda frågan så bör det dock ske i god demokratisk ordning, i betydelsen av att det får ta den tid det tar.

Demokratin är inte konstruerad för snabba beslut, vilket kanske är den absolut klokaste detaljen. Låt oss inleda med att utreda frågan på riktigt efter höstens val, för att sedan ta ett första beslut, samt ett andra beslut efter valet 2026 som vid en grundlagsförändring.

Först då har vi möjlighet att fatta ett välgrundat beslut. Tills dess ska vi som land och medborgare åtnjuta vår alliansfrihet och till varje pris undvika att vara neutrala.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make.
Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.