I cirkelns mitt En bil av rikemanssorten, en svindyr BMW, sprängs i luften i utkanten av Uppsala. Inne i Stockholm sker inom kort ett nytt attentat. En reklamare, som just gjort klart en uppseendeväckande svit bildaffischer på alla partiledare då de står och tankar sina bilar, för oljebolagen, sprängs inne på sitt kontor. Delar av hans torso och måhända hjärnsubstans far ut i den vackra Vasaparken mitt inne i Stockholm. Dåden ses som separata händelser.
Hur att bli en bättre krämare Ibland blir man bara trött. Så där riktigt bottenlöst trött att armar och ben känns som spagetti som kokats alldeles för länge. När det är som om all kraft rinner ur kroppen och det enda man vill är att hitta en maläten ful gammal filt, ta sig till närmaste soffa med taskig fjädring och sedan lägga sig ner med en duns, dra den där raggiga filten över huvudet och glömma såväl världen som vardagen.
Mannen som gick för långt Det var några somrar sedan. Utomhus var det varmt, alldeles för varmt för att passa mig. Ändå ville jag öva mitt vingliga gående. Om inte annat så för att bjuda Döden motstånd, ge den ännu en match. Då tog jag min röda krycka och begav mig in den mäktiga Dômen. Katedralen här i den lilla staden på slätten, Lunds Domkyrka. Mäktig, väldigt, ålderstigen.
Per Wästberg, 90 år idag – med de inre dörrarna på glänt Tonen är distinkt. Tankarna många. Respektfullt trängas de med varandra. Orden är nära, mycket nära. Tätt intill kommer Per Wästberg i sina senaste böcker, "Mellanblad” och "Tidvatten". Oförställd och utan skyddande rustning skriver han dessa anteckningar och iakttagelser, även om han aldrig skulle ge sig in på de områden som förblir stängda för allmänheten.
Om Stig Dagerman Han är van vid att kunna skriva i ett furiöst tempo. Texterna – romaner, pjäser och tidningsartiklar – har tidigare närmast runnit ur honom. Utan problem, nästan utan eftertanke och minsta ansträngning har han skrivit. Men nu har källan plötsligt sinat.
Sven Stolpes oräddhet Han ägde ett ovanligt livligt, för att inte säga explosivt temperament. Det var säkerligen en av anledningarna till att han inte avstod från att rakt och öppet skriva angrepp på ett ofta osvenskt sätt; hans ord träffade och sårade och hade sina förebilder i internationell press.
Graham Greene vet vad han gör Skymningen smakar som en blandning av brunmättad rök, en strimma av balsamaktig brasiliansk tobak och tydliga inslag av enbär från de många gindrinkarna som druckits i just denna bar bara de senaste timmarna. Stämningen är loj. Den är modstulen och uppgiven, närmar sig något som måste betecknas som cyniskt blasé. Om den däremot är uppgiven återstår att upptäcka. Graham Greene vet vad han gör.
Nu öser regnet ner Paraplyer gör idag ingen skillnad. Torrskodd kan ingen förbli utomhus. Det vräker ner. Alla hundägare och andra vandrare och förvirrade flanörer på gator och torg blir blöta. Ja, dyngsura.
Rena rama ranelidskan Ännu en gång befinner sig Björn Ranelid i den så kallade hetluften, som han antagligen framställer på egen hand (ingen annan bryr sig -- väl?), jag tror genom att låna hustruns dammsugare. Baktill på Nilfiskåbäket har han ju upptäckt att det kommer ut varmluft. Då blir han mäkta indignerad och ringer någon redan hårt hemsökt reporter och sjunger ut.
Ett hjärtslag bort Den finns där ständigt, tätt tätt intill oss. Varje sekund. Trognare än en hund. Döden. Ett halvt andetag nära. Ett hjärtslag bort. Hur svårt är det att inse att vi alla, jag och du och hon som står därborta bredvid den unge mannen, ska dö. Ovillkorligen. Utan undantag.
Idag presenteras en uttalad högerregering Allt är sig likt. Endast en liberal höll fast vid sitt partis löfte och hållning att inte samarbeta med fascisterna i Sverigedemokraterna, vilka nu högern, Moderaterna och Kristdemokraterna gör rumsrena.
Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig.
Franz Kafka ”För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla”. Så inleder Franz Kafka ett brev till sin far, Hermann Kafka.
Hon samlar burkar Sol. Hög himmel. Staden tom. Inga är ute. Annie Schultz är en ung kvinna från Rumänien. Trettiotre år. Hon går här varje dag. Hennes man också. Han gör de tunga lyften. Har en gammal cykel. Hon har ett barn som bor hos sin mormor i Bukarest. Alltid glad. Vaken. Men analfabet. Inte läsa. Inte skriva.
Den stora skuggan pandemin till trots – mår jag ganska bra Det är lugnt. Det är tyst. Världen vilar i mitt lilla hörn av världen. Jag andas lugnt och lyssnar utan att höra något annat än en svag vind som drar fram genom gränderna och smeker hörnen på huset där jag bor. I denna stund, mitt i mörkret och innesluten i mitt valv av en stor och mäktig tystnad, just denna sena natt eller tidiga morgon, känner jag av ett varmt och starkt stråk av förnöjsamhet.
