Barnen i Knutby

Flickan brister i gråt när mannen drar ned hennes byxor. Hon har varit med om detta förr och det här blir inte sista gången. Mannen håller fast henne och börjar slå. Djävulens andar ska med våld fördrivas. 

Innan Rigmor Robèrt blev företagsläkare på IBM hade hon arbetat i skolhälsovården, på barnläkarmottagning, i äldrevården, som distriktsläkare och som ögonläkare. Idag är hon verksam som psykoterapeut/analytiker, föreläser om människokunskap, deltar i samhällsdebatten och jobbar på en bok.

– Mitt arbete handlar om att följa människor genom kriser och i sökandet efter självkännedom och givande relationer till andra, säger Rigmor.

På 90-talet skrev hon och en kollega en bok om manligt och kvinnligt. Tillsammans med Marianne Ahrne gjorde Rigmor sedan två filmer på samma tema: ”Gott om pojkar, ont om män?” och ”Flickor, kvinnor och en och annan drake”. Då tog det hus i helsicke!

Rigmor har nästan alltid med sig Vargan, en stor gråraggig Riesenschnauzertik, som vid det här laget har hunnit med att pussa på hela Para§rafs redaktion.

Flickan ser ut som en John Bauerprinsessa. Hon är tre år med blå ögon och en sky av ljusa lockar. Men några Knutbyledare påstår att hon har ”dåliga släktandar” i sig.

Flickan är med sin mamma och några medlemmar i Knutby Filadelfia hos en vän. Kaffe och bullar är uppdukade.

En av männen reser sig från samtalet och lyfter upp den lilla Bauerprinsessan. Hon är inte hans dotter men han är en av ledarna och behöver inte fråga hennes föräldrar om lov.

Mannen tar med sig treåringen in i angränsande rum och stänger om dem. Det är dags igen. Han bereder sig för en hård strid mot demonerna, som han säger finns i barnet.

Flickan brister i gråt när mannen drar ned hennes byxor. Hon har varit med om detta förr och det här blir inte sista gången. Mannen håller fast henne och börjar slå. Djävulens andar ska med våld fördrivas. Mellan varven vänder han flickan mot sig för att stirra in i barnaögonen.

Skrik av skräck

Mamman hör sitt barn skrika i skräck och smärta. Hon bleknar men sitter kvar. De andra sitter också stilla vid kaffebordet. Tysta väntar alla på att helvetet ska få ett slut, att mannen ska bli färdig.

Efter tjugo minuter öppnas dörren. Den chockade flickan springer mot mamma, till famnen med trösten. Då blir det än värre.

Barnmisshandlaren lyfter flickan, tar henne tillbaka in i rummet, stänger dörren. Som biskopen i ”Fanny och Alexander” kräver mannen kärlek av barnet efter agan.

Vid bordet väntar vännerna en andra tidlöshet med barnets skrik. Så öppnas dörren. Mannen är blank och röd i ansiktet när han sätter sig vid kaffet. Den här gången tyr sig inte flickan till sin mamma. Hon är bara tre år men har lärt sig. Hon sitter kvar i förövarens knä. Och han kramar henne ömt.

Den mannen är snäll

– Men, säger en ung kvinna, den mannen är faktiskt snäll. När han inte slår barn, då är han bussig. Och det ju inte lätt för honom heller. Med allt. Och så där.

Det han gör är otäckt men själv är han alltså snäll. Det går inte ihop. Men just själva motsägelserna bidrar till att det är så svårt att ta sig ur slutna trosgrupper som Knutby Filadelfia. Där kan våldshandlingar och kärlekshandlingar pågå samtidigt. När man gradvis vant sig vet man inte längre vad som är ont eller gott, rätt eller fel. Det som var sant igår kan vara fel idag. Gud kan ändra sig, säger Knutbypastorerna.

Du litar inte längre på ditt eget omdöme. Kraften som gör det möjligt att protestera eller bryta upp sinar. Din integritet räcker inte längre till. Den som är ”fel” ska mobbas och du deltar för att inte själv bli utpekad, utfryst. Tryggast att lyda dem som säger sig vara utsedda av Gud att leda. Du är fast i en spiral.

Elevmisshandel

I skolkorridoren en vårdag 2003 griper två Knutbymedlemmar tag i Fredrik. Kvinnan är lärare, mannen elevassistent. Fredrik går i femte klass och har skojbusat med en kompis. Medlemmarna drar in Fredrik på toaletten, låser dörren och brottar ned honom. Kvinnan (som är överviktig) sätter sig grensle på Fredrik och håller fast hans armar medan mannen håller fast benen. De vill komma åt att stirra in i Fredriks ögon. Han vet sedan tidigare vad det handlar om, spjärnar emot och kniper ihop ögonlocken. Fredrik har svårt att andas under kvinnans kroppstyngd. Han äcklas av urinlukt på golvet. Han grips av panik. Då bultar klassläraren på toadörren:

– Öppna! Lås upp!

Medlemmarna vägrar. Lärarens steg hastar iväg. Snart kommer springande steg tillbaka och rektorns röst beordrar medlemmarna att öppna. Då låses dörren upp.

Medlemmarna har rest sig upp. Fredrik sitter ihopkrupen på golvet intill toalettstolen.

Var inte färdiga

Varför har de inte öppnat? Medlemmarna mumlar att de ”inte var färdiga”.

Det blir polisanmälan, det ordnas personaldag om skolans värdegrund och så småningom blir det rättegång. Elevassistenten som misshandlat Fredrik åtalas även för att ha brottat ned en annan skolpojke och gjort honom illa i ansiktet med isig snö.

Jag var åhörare i Uppsala tingsrätt hösten 2005. En medlem, också han elevassistent i skolan, vittnade om att det för honom var rutin att sitta på barn och hålla fast dem. Under ed förklarade han hur han drog in elever en och en i kartrummet, stängde dörren, brottade ned och satte sig på barnet för att kunna låsa barnarmarna och benen mot golvet.

– Hur många gånger har du gjort så? frågade åklagaren.

– Kanske trettio gånger, förklarade mannen.

– Hur länge brukar du sitta på ett barn?

– Upp till en timme kan vara normalt.

Striden

Rätt många medlemmar från Knutby Filadelfia hade anställts som lärare och elevassistenter. Vad skolpersonalen, rektorn och elevernas föräldrar inte visste var att de alla utgjort fiendebild i församlingens krigsböner:

– Nu tar vi över skolan! Sedan Operation Rimbo! Må Tirsa få sin rätt! Vi ska erövra Roslagen!

Medlemmarna var till en början omtyckta i skolan. De var arbetsvilliga även på övertid. Men så började de praktisera liknande våldspedagogik mot elever som mot församlingens barn. Barn måste försättas i hjälplöshet tillstånd när demoner ska drivas ut ur barnens pupiller. Församlingen hade planer på att ta över skolor och andra institutioner i kommunen. Med lydiga barn och med grannar som besegrats i striden skulle Guds rike förverkligas i Knutby.

Fredrik och hans skolkamrater är idag unga vuxna. De berättar utan överord att våldet pågick dagligen.

– Men varför sa ni inget då?! frågar deras föräldrar, deras förra lärare, och även jag.

– Nej, man ville inte säga något hemma. Då kunde medlemmarna bli arga och plåga oss värre. Så tänkte vi. Vi var ju små. Vi trodde att så här är det i skolor. Och vem skulle ha trott på oss? Medlemmarna nekar ju till vad som helst. Det hörde ni ju själva vid rättegången.

Båda medlemmarna fälldes för barnmisshandel i tingsrätten. Problemet är att de dömda inte bad brottsoffren och deras föräldrar om förlåtelse. De uttryckte inte djup ånger och förklarade aldrig på vad sätt de bättrat sig. Tvärtom – medlemmarna ansåg inte att de gjort fel! De kände sig orättvist dömda och överklagade – förstås utan framgång – ända upp till Högsta domstolen.

Gråt inte i köttet!

När barnen från Knutby Filadelifa kommer i skolåldern lär de sig att leva i två kulturer. Hemma respektive i skolan gäller olika tänkesätt och språkstilar.

”Gråt inte i köttet!” ”Var inte så köttig!” är barnen vana att höra hemma och i församlingen. Men deras skolkamrater har ingen aning om vad ”gråta i köttet” betyder.

Åsa Waldau saknar utbildning i småbarnsvård men lär ut att om spädbarn väl fått mat och torr blöja så ska de vara tysta. Är barn då ledsna gråter de bara ”i köttet” och ska ignoreras. Att vara ”i anden” handlar alltså för barnen om att lära sig bortse från eller stänga av egna känslor. Att vara och göra som de vuxna vill: Inte gråta fast man är ledsen; vara kelig även mot den man är rädd för; krypa upp i knät på främmande besökare och säga ”jag älskar dig”.

Det har publicerats bilder från gudstjänster i Knutby. Fotona visar medlemmar med armarna uppsträckta i lovsång, i tungotal, i bön. De troende himlar med ögonen eller har anletsdrag i kramp, som i gråt. I höjd med de vuxnas magar är barnens ansikten. Inget barn deltar i de vuxnas extas. ”De stora ser inte oss och märker inte vad som händer runtomkring!” För barn kan vuxnas andliga rus vara skrämmande som alkoholrus.

När en elev berättar i skolan om problem ska läraren eller kuratorn kontakta föräldrarna. Men vid sektrelaterade problem kan barnet då få ett helvete hemma! I dessa familjer kan pastorns ord gå före barnens skolgång, före hur barnet mår, före allt. Om barnet drar myndigheternas uppmärksamhet på familjen har barnet skämt ut sin familj och skadat församlingens anseende. Barnet blir i föräldrarnas ögon en förrädare. Välmenande skolpersonal har svikit ett barn, vars problem gällde just vuxnas svek i samfundet. Den eleven söker inte hjälp från skolan igen. Barnet stöts tillbaka i ensamhet och tystnad.

Tränade att ljuga

Vid Birros bord talade Åsa Waldau om sitt lyckliga familjeliv. Men skolkamrater till hennes barn är övertygade om att en annan kvinna är deras mor. I församlingen vet alla att Åsa Waldau för många år sedan ”överlät” både make och barn till denna andra kvinna. Det är hon som kommer till föräldramötena med pappan och det är hon som bor med barnen. Äldre barn är istället tillsagda att säga att den kvinnan är en storasyster till Waldaus barn.

I svensk frikyrkokultur räknas det som ”otukt” och ”otrohet” när gifta personer lever med någon annan. Det är antagligen därför Knutbyledarna inte vill stå för sin livsstil. Men deras förnekelse belastar ett antal barn. Och den make/maka som överges är förnedrad. Barn har drillats till medlögnare för att täcka upp för de vuxnas dubbelliv. Barnen försäger sig förstås och de flesta vet ändå hur det ligger till. Men sådant ljugande fräter på barnens relationer, på deras självbild och tillit.

Knutbyledarna har motiverat lögnerna med bibelord: Förbjuder inte Jesus sina lärjungar att säga till utomstående vem han är? (Matt.16) Om Jesus uppmanar sina lärjungar att narras, hur kan det då vara fel att Knutbyledare gör detsamma?

Framtida whistle blowers

Ett av systemfelen i Knutby Filadelfia är att ledarna räknade med att komma undan. Dubbelspelet var bara tänkt som nödlögner en kort tid. För mänskligheten skulle aldrig uppleva år 2012. Jesus skulle ha nedstigit i blod och brand för flera år sedan. Och då skulle församlingen ryckas upp ovan molnen. Så hade pastorerna siat. Men den bibliska vedermödan dröjer och barnen i Knutby växer upp.

Därmed är Knutbyledarna omgivna av inbäddade vittnen till hemligheterna. De unga vuxna är potentiella whistle blowers. En John Bauerprisessa som växt upp kan därmed hamna i fortsatt press. Hon kan vara lika utsatt som Goldie Hawn i filmrollen ”Tjejen som visst för mycket”.

Sommartid träffas ungdomar från olika kyrkor på läger och konferenser runt om i landet. Men där lyser ungdomar från Knutby Filadelfia med sin frånvaro. De unga i församlingen ska inte lära känna jämnåriga, få vänner, bli förälskade och utbyta förtroenden med människor som står utanför Knutbypastorernas kontroll.

Det händer att läkares och psykologers synsätt på religion kolliderar med religionsvetarnas. Religionsfriheten är viktig i demokratin. Men för barn i en sluten sekt finns ingen religionsfrihet. Religionsvetare har långtidsperspektiv. De brukar inte tala om ”sekter” utan om ”nya religioner”. Om femtio år kan en ny religion ha normaliserats eller vara försvunnen. Det är intressant med ovanliga trosläror och ritualer och vi behöver religionsforskning. Men det händer att en församling åberopar religionsfrihet när barn behandlas i strid mot FN:s barnkonvention. Då ska barnens rätt gälla!

Knutby Filadelfias medlemsantal har sakta men säkert minskat. Även betrodda stöttepelare i styrelsen har lämnat sammanhanget. Församlingen försöker nu värva nytt folk med schlagermusik, körsång och glada ansikten. Det satsas på café, bingolotto och tipspromenader i Knutby. Pastorerna klär ut sig och spexar. Allt verkar kul. Men de som väljer att gå ur gör så för att det mesta har förblivit sig likt sedan de mörka åren. En ledarklick i Gränsta bor i villor, kör fina bilar, kommer bara sporadiskt till mötena och reser på långsemestrar ihop. Menigheten bor enklare, jobbar gratis åt församlingen på sin fritid och lever i tät gemenskap. Fortfarande tror merparten i församlingen att Åsa Waldau ska gifta sig med Jesus. Men man förnekar det utåt. Läran hålls hemlig och utomstående äger icke tillträde till bibelundervisningen.

En sekt är en minidiktatur som inte kan lämnas åt sitt öde. Samhället i stort har ett ansvar att avslöja lögnerna och hjälpa främst barnen och de unga. När hemligheterna är uppdagade har ledarna förlorat möjlighet att sätta press på barn och ungdomar. Istället är då tiden inne för ledarna att säga det som är sant och be om förlåtelse för det som blev fel. För barnmisshandeln. För utfrysningar och förtal mot före detta medlemmar. För att förbannelser lästes runt grannhuset i syfte att fördriva familjen. Det är också dags att utvärdera och ta ställning mot falska profetior. Och det har blivit hög tid att tänka igenom vad som egentligen hände Heléne Fossmo, Alexandra Fossmo, Sara Svensson och Daniel Linde. Hur var stämningen innan den slutliga katastrofen drabbade dem? Hur var deras relationer till de närstående? Och till församlingen? Hela sanningen ska läggas på bordet.

”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta… det haven I gjort mot mig”, är det skrivet.  Bland de minsta fanns brottsoffren jag räknat upp, och så barnen. Ta initiativet, ni vuxna i Knutby Filadelfia! Det har blivit bråttom. Visa mod och gå före innan era vuxna barn tar bladet från munnen. Alla är lovade att ”sanningen skall göra eder fria”.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.