Veckans värsta När säkerhetspolisen anställer spioner Under årens lopp får man med jämna tidsintervaller läsa om hur Säkerhetspolisen är något stort på spåren. Oftast slutar det hela med just ingenting. Ibland är det någon lantbrukare som handlat hem diesel och konstgödning.
Kapten Örtenblad trampar snett De bägge civilklädda männen på restaurang Carlton, som inte är riktigt så civila deras diskreta kostymer och grälla slipsar låter ana, heter Artur Örtenblad, kapten i reserven på A1, Kungliga Svea Artilleriregemente, och major Frantisek Nemec, militärattaché vid tjeckoslovakiska legationen. Ett par bord därifrån sitter säkerhetspolisen och följer deras förehavanden med vaksamma ögon. Det handlar om lätta pengar, sprit och kvinnor. Och landsförräderi.
Inte bara spioner… Forskaren Birgitta Almgren har grävt i den svenska säkerhetspolisens arkiv, vilket resulterade i boken Inte bara spioner... Petter Inedahl har läst den.
Alla dessa spioner Det duggar lätt. Mannen vid gathörnet fäller upp kragen på sin överrock, och kontrollerar tiden för tionde gången. I fickan ligger en Walther P-38 och tynger.
Den sorglige spionen Tjänstemannen vid franska ambassadens passavdelning stirrade misstroget på mannen på andra sidan bordet. En äldre herre som på fullt allvar erbjudit ett sammelsurium av värdelösa upplysningar hämtade ur reklambroschyrer och tidningsurklipp. Hade fransmannen inte känt till den andre och vetat att han kom från en förmögen och inflytelserik Djursholmsfamilj skulle han tagit det hela för ett grovt skämt. Det var den sämsta och mest amatörmässiga spion han någonsin stött på.
