Sprängningen av Fontainebleau del 4 – Konsten att stämma en försäkringsjätte

Historien kunde ha stannat här. Blivit bortglömd. Om än olöst. Men så blir det inte. Leif Silbersky bestämmer sig för att stämma Skandia och i en snårig rättegångsprocess som kommer att pågå under flera år försöker Skandia lyckas med det som både polis och åklagare misslyckats med. Att binda de två ägarna till bomben. Samtidigt som Ingemar Arbro och Conrad Öberg kämpar för att peka ut en alternativ gärningsman. Och alla medel verkar vara tillåtna.

Sprängningen av Fontainebleau – En känslig historia

När nattklubben och restaurangen Fontainebleau sprängs tidigt på morgonen nyårsafton 1982 börjar en historia som än idag inte fått ett tillfredställande slut. Spår får tips från flera håll, men det är TV-kocken och krögaren Niklas Ekstedt som till slut får oss att börja granska fallet. Det är något märkligt med åklagarens roll. Och ägarna? De försvann från krogbranschen helt efteråt. Varför? Dessutom får vi en varning. Fallet är tydligen fortfarande känsligt.

Jag hade fel – det var ännu värre

Beslut från olika myndigheter som inte klargör på vilka grunder beslutet har fattats, är ett otyg. Ricard Nilsson redogjorde för ett sånt fall i sin krönika i måndags. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse. Ett beslut som inte motiveras klart och tydligt, är i princip omöjligt att överklaga. Det ger utrymme för godtycklighet och är därmed inte värdigt en rättsstat. Och detta godtycke präglar svensk kriminalvård ända upp till Justitiedepartementet och regeringen.