Trippelmördaren i Stockholms City

The swinging sixties var händelsernas årtionde. Beatles och Rolling Stones toppade listorna, och Mary Quants minikjolar fick ögonbrynen att åka i taket. Sverige var dock inte riktigt som England, och Stockholm definitivt inte London. I den dödsdömda och avfolkade stadskärnan rasade grävskoporna, och i de övergivna husen härskade ett klientel väldigt långt från Bildjournalens trendiga tonårsidoler. Det var här småtjuven Hasse Marmbo plötsligt fick smak för mord.

En avskydd man

Måndagen den 12 augusti 1963 var varm, och Kerstin Blomqvist stod vid det öppna fönstret och såg ut över Tengdahlsparken. Vid trappan ner mot lekplatsen stod en man och en liten flicka i gul tröja, och deras röster nådde svagt upp till Kerstin utan att hon till en början kunde uppfatta orden. Det såg ut som om flickan gjorde motstånd och som om mannen började dra i henne. Hon skrek ”jag vill gå hem”. En och en halv timme senare hittas hennes blodiga och sönderslagna lik i en sänka i Vitabergsparken.

Den sorglige spionen

Tjänstemannen vid franska ambassadens passavdelning stirrade misstroget på mannen på andra sidan bordet. En äldre herre som på fullt allvar erbjudit ett sammelsurium av värdelösa upplysningar hämtade ur reklambroschyrer och tidningsurklipp. Hade fransmannen inte känt till den andre och vetat att han kom från en förmögen och inflytelserik Djursholmsfamilj skulle han tagit det hela för ett grovt skämt. Det var den sämsta och mest amatörmässiga spion han någonsin stött på.