Felaktiga brottmålsdomar är rättsstatens Akilleshäl – en genomgång av 2 078 resningsansökningar

Ska den svenska lagstiftaren samla sina krafter framstår frågan om resning i brottmål som den i nuläget allra mest angelägna, hävdar forskaren Moa Lidén i den här mycket läsvärda artikeln. Många har hävdat att det är allt för svårt att få resning när en dom är tveksam, eller till och med uppenbart fel. Den här genomgången av 2 078 resningsansökningar bekräftar den uppfattningen.

Jag hade fel – det var ännu värre

Beslut från olika myndigheter som inte klargör på vilka grunder beslutet har fattats, är ett otyg. Ricard Nilsson redogjorde för ett sånt fall i sin krönika i måndags. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse. Ett beslut som inte motiveras klart och tydligt, är i princip omöjligt att överklaga. Det ger utrymme för godtycklighet och är därmed inte värdigt en rättsstat. Och detta godtycke präglar svensk kriminalvård ända upp till Justitiedepartementet och regeringen.

Från att vara misstänkt till friande eller fällande dom

När domstolarna kommer med vitt skilda domar brukar det ibland orsaka debatt. Det kan handla om en tveksam bevisvärdering som en hovrätt eller Högsta domstolen måste justera. Men skillnaden i domar behöver dock inte vara så stor, även små skillnader kan vara avgörande. Det kan synas knepigt att gå från till exempel 18 års fängelse, i tingsrätten, till ett totalt friande i hovrätten men det behöver inte betyda att det måste föreligga en så väldigt stor skillnad.

När inte ens erfarna brottmålsadvokater kan förutse…

I fredags framförde jag i min krönika att jag inte skulle känna mig trygg med att det skulle ordna sig, om jag blev misstänkt och gripen för ett grovt brott som jag var oskyldig till. Många har instämt men en del har via mejl till mig ifrågasatt vad jag skrev och tyckt att jag ”var lite bitter” eller ”gränsade till rättshaverist”. Så låt mig förklara närmare varför jag anser att det som ska vara förutsebart i en rättsstat – tyvärr inte alltid är det i Sverige.